Ett par tusen personer samlades i Stockholm för att manifestera för strejkrätten och mot de förslag till inskränkningar som centrala parter på arbetsmarknaden lagt fram tillsammans. Budskapet var att de fackliga centralorganisationerna inte har medlemmarna med sig.
Uppslutningen i protesten utanför LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm var bred, med talare från elva LO-förbund, tre fristående fackförbund, ett TCO-förbund samt två representanter från LO-förbund i Norge och Danmark.
Camilla Ingman, huvudskyddsombud för bussförarna i lokaltrafiken i Umeå, och företrädare för Kommunal, talade om strejken som fackets viktigaste vapen och och framhöll att LO-medlemmarnas förtroende förbrukats:
– Det är en skam att en socialdemokratiskt ledd regering tillsatte en utredning om att inskränka strejkrätten, men det är ännu mer skamligt, ja det är århundradets svek, att vår egen LO-ledning istället för att ta strid för strejkrätten krokade arm med Svenskt näringsliv och skrev ihop och la fram ett eget förslag om att inskränka strejkrätten.
– Det strejkas alldeles för lite i det här landet, inte för mycket, sade busschauffören Camilla Ingman. Bild: Jenny Rönngren
Eva Karlsson från Vårdförbundet i Västerbotten ifrågasatte den världsbild som ligger till grund för förslaget om inskränkt strejkrätt.
– Arbetsgivarsidan, stödda av Svenskt näringsliv, har länge hävdat att den svenska modellen har kantrat. Vad är det som har kantrat? Hamnfyran har strejkat i åtta timmar, arbetsgivarsidan har lockoutat i 371. Ni hör ju själva, det är något som har kantrat, det handlar inte om orimliga krav från arbetstagarna, det handlar om orimligheten hos arbetsgivarna.
Karlsson påminde om senaste gången Vårdförbundet strejkade för att få upp medlemmarnas ur ett jämställdhetsperspektiv låga löner. Då stängdes 800 vårdplatser ner och motparten, Sveriges kommuner och landsting, begärde snabbt att strejken skulle avbrytas för att den var samhällsfarlig.
– I dag är långt fler vårdplatser än så stängda, men nu är det ingen arbetsgivarpart som ropar att det är samhällsfarligt eller patientosäkert. Nej nu är det tyst.
Eva Karlsson kom till Stockholm med ett upprop som de 5 100 medlemmarna i Vårdförbundet Västerbotten står bakom. Bild: Agneta Sandell
Linn Svensson från Juristuppropet läste upp ett ställningstagande mot förslaget om inskränkt strejkrätt, Ditte Busén från nätverket Rör inte strejkrätten beskrev förslaget som ett slag mot alla som arbetar och mot demokratin och Athena Farrokhzad läste poesi om att slå tillbaka med rader hämtade ur en skrift av Rosa Luxemburg från 1906.
Efter talen delades manifestationen i olika delar, med färgkodade demonstrationer och civil olydnadsaktioner. En av deltagarna, Lisa Persson, blev nerriden av en polis till häst och beskriver själv i ett inlägg på Facebook hur det gick till.
Torget utanför LO-borgen döptes tillfälligt om till Röda Bantorget. Bild: Agneta Sandell
Samma dag som arbetarrörelsen samlades hade nazistiska Nordiska motståndsrörelsen sökt och fått tillstånd att demonstrera på Stockholms gator. Missnöjda med vägsträckningen de anvisats valde de 100-150 deltagarna från Sverige, Norge, Ryssland och Danmark att protestera genom att stå kvar hela demonstrationstiden på startpunkten Kungsholmstorg.
En stor och brokig skara motdemonstranter, varav en stor del anslöt från arbetarrörelsens manifestation, samlades på båda sidor om det avspärrade torget och ropade slagord mot nazism och rasism, ihållande och oförtröttligt. De flesta lämnade inte platsen förrän nazisterna, med sin enhetliga klädsel, omisskännliga symbolik och skyddande sköldar eskorterats ner av polis i Rådhusets i övrigt avstängda tunnelbanestationen.
”Ni kan gå hem nu”, skanderade motdemonstranterna, men nazisterna stannade på Kungsholmstorg tills demonstrationstiden var slut klockan 16.
En man med texten Nordfront press på reflexvästen släpptes fram mellan polisens avspärrningar för att fotografera motdemonstranter.
