”Det är en tragedi att det finns destruktiva praktiker i samhället och att dessa också manifesterar sig i skolan, men vi får inte luras att tro att vi kan motarbeta dem genom att köpa något.” Elza Dunkels och Helena Meyer svarar Feminisiskt initiativs Lisa Palm om kravet på så kallade porrfilter i datorer och läsplattor i Stockholms skolor.
Liksom många andra partier kräver Feministiskt initiativ (Fi) i Stockholm porrfilter i alla skolor (Feministiskt perspektiv 6 juli). Att införa porrfilter, eller innehållsfilter som är en mer korrekt benämning, borde egentligen vara ett kontroversiellt förslag. Filtren har nämligen inget som helst stöd i forskning om ungas säkerhet på nätet. Ändå har kravet fått många och namnkunniga anhängare, inte minst från feministiskt håll. Det finns forskning som visar på problemen med filter, men det saknas forskning som säger motsatsen. Det finns alltså inga vetenskapliga belägg för att filter skyddar barn, varken mot pornografi eller annat oönskat innehåll. Det är till och med så att filter kan innebära en ökad risk för barn.
Problemen med innehållsfilter kan sammanfattas så här:
-
De fungerar väldigt dåligt. Antingen filtrerar de bort för mycket, så kallad överfiltrering, vilket innebär att elever inte kommer åt sådant de borde komma åt, till exempel att filtret misstar sexualinformation för pornografi. Överfiltrering har visat sig ta bort mycket som rör hbtq, vilket drabbar främst de elever som inte vågar fråga om sex utan använder nätet för att förstå. Ett annat problem är underfiltrering, att de tar bort för lite så att det oönskade ändå finns där för eleverna att se. Att dessa problem uppstår hänger ihop med att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att enas kring och definiera vad som ska bort och vad som ska vara kvar.
-
Filtren kostar pengar, något de flesta skolor redan i dag har ont om. Att lägga ekonomiska och personella resurser på något som inte är förankrat i forskning och beprövad erfarenhet är varken etiskt eller juridiskt försvarbart.
-
Forskning visar att många vuxna invaggas i falsk säkerhet av tekniska filter så att de släpper frågan lite. I fallet med oönskat innehåll på nätet kan det få allvarliga konsekvenser eftersom vuxenstödet redan är mycket svagt för många unga. Vuxna undviker ofta frågor om pornografi redan i dag och det är inte rimligt att tro att de ska öka sitt engagemang när det finns innehållsfilter på skolans datorer. Tvärtom kan vi förvänta oss en betydligt mindre grad av engagemang utifrån tidigare forskning.
-
Att förorda filter riskerar att förvandla komplexa ämnen, som till exempel pornografi, till tekniska problem. Frågan reduceras det till vilka parametrar som ska definieras i ett filter när vi istället borde samtala med unga om orsaker och verkan, om makt och kroppar, om exploatering och sex.
Därför är det extra trist att se att ett parti som Fi väljer en icke-feministisk analys. Den som omfattar teorin om ett patriarkat kan inte samtidigt påstå att pojkars destruktiva sexuella praktiker och flickors utsatthet för dessa kommer sig av att nätporren är så lättillgänglig. Det är bara att göra sig till ett verktyg för de kommersiella krafter som vill få oss att tro att det finns enkla tekniska lösningar på strukturella problem. En feministisk analys borde istället peka på hur patriarkatet tillåter och uppmuntrar mäns sexuella kränkningar av barn, kvinnor och transpersoner och se det som rimligare att de destruktiva praktikerna kommer sig ur att barn växer upp i ett sådant samhälle.
Många frågar sig om vi inte kan ha både filter och samtal. Filterförespråkarna har också lagt till ett krav på bättre sexualundervisning och samtal om pornografi i skolan. Det är ett krav som har stöd i forskningen och något vi gärna ställer oss bakom. Däremot går det inte att kombinera dessa samtal med filter. Oavsett hur mycket vuxna än pratar med barn om de här viktiga frågorna kvarstår problemen med innehållsfilter. De fungerar lika dåligt med eller utan samtal. De kostar lika mycket med eller utan samtal. Och de ökar risken att de vuxna släpper en aning på det som alla är överens om är viktigt, nämligen just samtalet.
Det är märkligt att den här frågan har genererat så starka utspel och hårda krav när det egentligen inte föreligger någon politisk konflikt om själva sakfrågan. Det finns ingen som tycker att barn ska utsättas för eller komma åt pornografi på skoltid och med skolans resurser. Alla är överens om att skolan ska vara en fredad zon. Skiljelinjen går istället mellan de som tror att filter är lösningen och oss som har kunskaper om att innehållsfilter faktiskt inte fungerar.
Ett problem i filterdebatten är att teknisk och personlig säkerhet blandas ihop. Teknisk säkerhet kan exempelvis handla om att stoppa virus och spam medan personlig säkerhet innefattar mer komplexa problem som kränkningar, olämpligt innehåll och kontakt med sexuella förövare. Tekniska problem som spam är relativt lätta att lösa och det sker en ständig uppdatering av verktygen, som spamfilter och brandväggar. När det handlar om olämpligt innehåll och olämpliga kontakter är det mer komplicerat.
Det går att filtrera bort vissa ord, färger och annat som är lätt att digitalisera, vilket gör att stora delar av den kommersiella pornografin faktiskt kan filtreras bort, beroende på att säljaren har ett intresse av att märka upp innehållet så att det identifieras som just pornografi. Detta gäller dock en mycket liten del av allt olämpligt innehåll på nätet. Många avsändare vill tvärtom att deras innehåll ska vara svårt att identifiera, för att lura till sig tittare, kunder eller offer och undkomma lagen.
De här problemen kommer aldrig att kunna lösas på teknisk väg, inte ens med utvecklingen inom artificiell intelligens, helt enkelt därför att människors idéer om vad som är lämpligt respektive olämpligt inte går att omvandla till ettor och nollor.
Vi kan lätt enas om ytterligheterna, att det inte ska gå att komma åt dokumenterade övergrepp på barn men där finns redan polisens lista som varje internetleverantör kan använda sig av och på så sätt göra det som går att göra för att förhindra sådant innehåll. Ett innehållsfilter kan inte öka på den säkerheten. I den andra änden har vi ytterligare något vi kan enas om: att elever har rätt till sexualundervisning. Men utöver ytterligheterna handlar det om värderingar.
Just detta, att det handlar om värderingar, ger oss en ledtråd till en bättre lösning än filter. Elever måste få stöd att utveckla navigeringsstrategier så att de kan undvika det oönskade och hitta det de behöver. Detta sker i dag i stor utsträckning, att elever hittar metoder för att navigera förbi riskerna utan att förlora fördelarna med nätet. Dessvärre visar forskning att de flesta utvecklar dessa strategier på egen hand eller tillsammans med jämnåriga. Ytterst sällan har någon vuxen varit inblandad i den processen.
När det gäller pornografi specifikt ser det ännu sämre ut, det är fortfarande ett område som unga tvingas utforska helt på egen hand, utan att få termer och teorier för att kunna analysera det de stöter på. Här tar skolan och samhället en stor risk. Även om många unga själva rapporterar att de klarar det bra vet vi inte att alla klarar det. Det kan mycket väl vara som det oftast är, att de unga som har trygga vuxna omkring sig klarar sig bäst medan de barn som på olika sätt har det svårt har större behov av vuxnas stöd.
Skolan ska vara en fredad zon, för alla som vistas där. Det innebär dock inte att den ska vara avskuren från omvärlden och betraktas som en egen värld. Tvärtom måste elever få vuxnas stöd att tolka och hantera samtiden, i och utanför skolan. Det är en tragedi att det finns destruktiva praktiker i samhället och att dessa också manifesterar sig i skolan, men vi får inte luras att tro att vi kan motarbeta dem genom att köpa något.
Det enda som fungerar är upplysning, inte bara av elever utan av alla vuxna som har med barn och unga att göra. Den upplysningen har tagit enorm fart, inte minst de senaste åren, men behöver bli en permanent, systematisk del av utbildningsväsendet. Innehållsfilter motarbetar detta på både lång och kort sikt.
