I 20 år har Strula med Siri hållit den lesbiska kulturens låga brinnande, vilket firas med pompa och ståt på Bar Brooklyn i Stockholm i kväll. För Feministiskt perspektiv berättar medlemmarna om hur allt började, hur det känns att vara ett kultband och om att säga nej till tomatgryta.
Strula med Siri gjorde sin allra första spelning 1998 på kvinnokafé Antippa på Södermalm i Stockholm. Då bestod det nystartade bandet av Lina Hultman, Hanna Lorentzen och Natalie Robert.
– Det var jättejättenervöst, minns Lina, som är den som varit med ända från början. Det var mycket känslor och kärlek, man kände sig lite blottad och utlämnad, men det var så otroligt skönt efteråt.
Namnet hade de kommit på precis innan, bara för att de var tvungna. De satt och lekte med ord och det var en Siri inblandad där någonstans. Under åren har det lett till skrönor och historier, som de själva varit med och spridit, säger Helena Stenarv, som kom med 1999.
– Ja, och vem är Siri? Ibland i intervjuer har vi hittat på lite. Nu är vi lite mognare och berättar sanningen, det är första gången själv som jag hör sanningen faktiskt, säger hon och skrattar.
– Vem säger att det här är sanningen? kontrar emellertid Lina till allmän munterhet.
I dag repar den sex kvinnor starka orkestern i Linas gillestuga söder om stan, där alla förutom sångerskan Elin Zakrisson Jynfors lyckats samla sig för intervjun. Utöver nämnda Lina, som spelar tvärflöjt och saxofon, och Helena som spelar gitarr, dragspel och munspel är det Sylvia Villför, percussion, Annika Petterson, bas och cello, och Lovisa Hellstedt, fiol.
Vad har motiverat er att fortsätta?
Helena: För mig är det glasklart varför, det är sammanhanget, utan tvekan. Vi tillsammans och det vi gör. Det hade aldrig gått om det inte varit mina närmaste vänner och i sammanhang där jag vill placera mig, där vi spelar och där vi både ger och får massor.
Lina: Det är så roligt att få åka iväg och få vara med på alla de här evenemangen dit vi blir inbjudna. Vi är inte bara passiva utan vi är ju med och skapar dem, man ser till att det blir ett litet Pride i Boden eller Borås när man spelar där. Och alla är så jävla glada och tycker det är så roligt att man är där, det går att leva på länge.
Sylvia: Det är förstås lyxen att få spela och skriva musik, och få ett helt band att framföra den, men det är också sådan oerhörd brist uttalad på lesbisk kultur, och ännu mer förr. Vi har varit en del i att driva fram det stenhårt och det är jag väldigt stolt över. Jag tror det är därför som alla är så jävla glada, för att den här sortens berättelser eller det här perspektivet som vi skriver och verkar utifrån är så ovanligt helt enkelt.
Obruten aktualitet
Att skriva lesbiska och feministiska texter var en uttalad ambition från början, och det är viktigt att säga något substantiellt när utrymmet ges, tycker Helena.
– Jag tycker att det är ett ansvar att förmedla någonting som påverkar oss i en vackrare riktning när det är så mycket tunga moln över Europa och världen. Sedan behöver man inte skriva kampsånger varje dag, men det ska liksom beröra på något vis.
Lina fyller i:
– Det tråkiga är väl att det vi sjöng om för 20 år sedan sjunger vi fortfarande om. Att det fortfarande är aktuellt. Det går ju framåt på många plan, men det går bakåt på andra. Reaktionen blir hård när det går framåt.
Sylvia tycker att låten Vakna upp är talande, den är från början av 2000-talet och handlar om att nazister och fascister går till angrepp mot hbtq-personer och att de har rätt att försvara sig.
– Den är väldigt rakt på sak, ja men beväpna er! Vi har spelat den då och då, och det har man märkt att det budskapet, oj oj oj, vad säger de liksom? Men i år på Pride var det inte så, när Almedalen nyss hade varit.
Flatprogg deluxe
Även om låtarna i första hand vänder sig till ett lesbiskt och feministiskt kvinnokollektiv så är det berättelser som är angelägna för alla, tror Lovisa:
– Om man kan ställa sig lite utanför sig själv så skulle även andra kunna ta till sig och få ut mycket av texterna. Jag tror att alla verkligen har glädje av att lyssna, sätta sig in i texterna och förstå vad det handlar om. Vi tänker inte att det är någon som är utestängd.
Som textbaserat band har Strula med Siri rört sig ganska fritt mellan olika musikaliska genrer, men känner sig bekväma med att klassificeras som ”flatprogg deluxe”. Och om texterna har fortsatt kretsa kring samma ämnen – ”orättvisor, politik, kärlek, feminism och lebbism” – så har de experimenterat mer i det musikaliska uttrycket och plockat upp fler och fler instrument och utvecklat arrangemangen under årens lopp. Däremot är tiden förbi då de vid spelningar utsocknes accepterade en sovplats i form av ett liggunderlag under ett bord i en punklägenhet.
Sylvia: Då var det svinkul, men nä, jag är förbi det, jag vill ha en säng.
Helena: Vi har sagt nej till tomatgrytor, sova under köksbord, det har vi sagt på skoj och det håller vi fast vid.
Hur förhåller ni er till epitetet kultband?
Sylvia: Det är väl att vi har funnits så jävla länge så då blir man väl ett kultband per automatik, bara genom att existera. Nu finns det ju flera stora artister som är öppet lesbiska, det är ju fantastiskt. Sedan kan jag inte säga om vi har bidragit till det. Det är en massa andra skeenden i samhället också som har skapat de förutsättningarna. Men vi är inte lika ensamma längre.
Helena: Jag blir stolt när andra personer pratar om vårt band på det viset. Det är väl fint att vara en legend. En levande legend dessutom, i sina bästa dagar.
