En teateruppsättning som handlar om människor på flykt som söker om asyl, om skydd, känns så aktuell så man kan tro att den skrivits nyligen för att spegla samtiden. Det stämmer inte, dramat De skyddssökande skrevs för redan 2500 år sedan av Aischylos, och är efter dramat Perserna av samma grekiska dramatiker västvärldens äldsta. Tanken att människor som sökte skydd för 2500 år sedan redan då var grunden för dramatik är rörande i sig.

Aischylos drama handlar om 50 kvinnor som flytt över Medelhavet för att slippa giftas bort med sina 50 manliga kusiner, män som skulle ha våldtagit dem och behandlat dem som slavar. Kvinnorna har med sig olivkvistar ombundna med ull, dessa kvistar symboliserar deras sårbarhet och är tecken på deras behov av asyl. Kvinnorna har flytt från Egypten till den grekiska staden Argos och deras öde ligger i Pelasgos, kungen av Argos, händer.

Mitt i föreställningen reser sig Per Sandberg upp från publiken och ifrågasätter kvinnorna. Han förstår inte vad dessa kvinnor säger och han undrar om de ens talar sanning. Vilka är dessa kvinnor? Varför ska han hjälpa dem? Han är irriterad och höjer rösten och ser dessa kvinnor som en börda som har kommit till honom. Per Sandberg spelar Pelasgos.

Rambrytande form

Det blir ett dilemma för Pelasgos, om han väljer att hjälpa kvinnorna blir de en belastning, staden får större försörjningsbörda samtidigt som de egyptiska friarna kommer att komma för att hämta kvinnorna och blodigt krig kan uppstå. Om han låter bli så är det något större som hotar för i detta grekiska drama så gör sig gudarnas makt sig påmind och ”Tung är den vrede som kommer från Zeus, flyktingarnas gud”. Pelasgos låter till slut demokratin avgöra kvinnornas öde och tar hjälp av Argos invånare.

Det är inte bara den här föreställningens tema, där det 2500 år gamla dilemmat påminner om dagens samhällsdebatt om rättigheter och demokrati, som gör den till väldigt spännande. Även uppsättningens form är rambrytande på ett tänkvärt sätt som gör att den inte kommer att glömmas i första taget. Uppsättningen är nämligen ett samarbete med den palestinska teatergruppen Al-Harah-teatern, som består av skådespelerskor från hela Israel och Palestina.

På scen sitter sju svenska aktörer bakom varsitt litet bord och läser upp scenerna i tur och ordning medan de nio palestinska kvinnorna är med oss på en stor skärm bakom de sju. Det faktum att vi är på plats här i Sverige och de på en annan plats, i ett land fylld med konflikter, förstärker känslan av dramat och när en av de palestinska kvinnorna börjar sjunga ledsamt på arabiska, i en scen där de försöker övertala kungen om att låta dem stanna, så kan inte jag hålla tillbaka tårarna.

Regi på hög nivå

Det här en tvåspråkig föreställning där svenskan och arabiskan flätas samman överraskande vackert. Bäst funkar dialogerna när varannan rad läses på arabiska och varannan på svenska och språken flyter in i varandra. Att det här är regi på hög nivå som spelar en viktig roll, utöver skådespelerskornas skicklighet, går inte att missa. Det är Dritëro Kasapi, som för övrigt tillträder som chef på Riksteatern i vår, som står för den fenomenala regin. Två ensembler, från två olika kontinenter med två olika språk, lyckas sammansvetsade engagera sin publik under hela sina 80 minuter, vilket är imponerande när de flesta i publiken inte ens förstår arabiskan.

I det antika Grekland hade kören ofta en framträdande roll i dramat. I De skyddsökande var det kören som fick agera stadsbor och bestämma om kvinnorna skulle få stanna i staden. I den här föreställningen är det inte kören utan publiken som får rösta. Vi röstar grönt. Vi vill att kvinnorna ska stanna. De palestistinska kvinnorna ser på oss med tacksamhet. Sedan får vi säga i kör, vi i publiken, hur vi i staden ser dem som en börda. Det är en del av dramat. Vi låter kvinnorna stanna men vi låter dem inte vara en del av oss, utan ser dem som något bortom oss. Med dessa rader sagda till dessa kvinnor vänder något i blicken hos de skickliga skådespelerskorna. Tacksamheten förbyts mot uppgivenhet och de lämnar skärmarna i besvikelse. Det är samma drama som utspelar sig i dagens Europa. Det är en tragedi i sig att vi i dag inte har kommit längre i vår förmåga att hjälpa skyddssökande människor.