”För alla oss som trodde på sandinisterna och på möjliga förändringar återstår inget annat än besvikelse.” Ana Valdés om de sociala protesterna i Nicaragua och hur makt korrumperar även dem som en gång representerade hoppet för förändring och befrielse.
Nicaragua. 280 döda på en månad. Det smärtar mig och mina vänner. Under 80-talet fick rebellgruppen sandinisterna stöd av vänstern i världen och alla hyllade att diktatorn Somoza störtades 1980. Men USA såg med fasa hur Nicaraguas nya regering närmade sig Kuba.
USA:s president Ronald Reagan gav Somoza-trogna i Nicaragua sitt fulla stöd. Soldater, tränade och beväpnade av USA bildade Contras, militärgrupper som satte skräck i befolkningen med hjälp av dödsskvadroner och mördade urfolk och sympatisörer till sandinisterna.
Contras smugglade även vapen och knark till Iran för att finansiera sin verksamhet. Överstelöjtnant Oliver North, i dag ordförande för USA:s vapenlobby NRA var personligen ansvarig för ”Irangate”, en av de största skandalerna i USA, som nästan fick Reagan på fall. Reagans antikommunism gjorde honom blind och Nicaragua bannlystes.
Sandinisternas ordförande Daniel Ortega valdes till Nicaraguas president 1984. Det var ett öppet och transparent val, många observatörer betraktade valet som ett föredöme i regionen.
Jag frågade den amerikanska fotografen och antropologen Susan Meiselas om hennes intryck. Meiselas, en av grundarna av fotografgruppen Magnum, var i Nicaragua under flera veckor 1978 och 1979. Hennes bilder blev kända klassiker. Meiselas var på plats 2004 och tog bilder på samma platser. Hon såg förändringar som få andra hade bevittnat.
Hon fotograferade stympade kroppar, halvätna av fåglar och djur mitt i ett vackert landskap. Hon fotograferade ett folk utan vapen som gjorde uppror.
Många som levde med hopp 1978 och sett sandinisterna som räddare, hade gett upp 2004.
Sandinisterna besegrades och oppositionen tog makten. Kampen var också en symbolisk kamp. Att lära befolkningen att läsa och skriva var högt prioriterat. Frivilliga från hela världen åkte dit för att bidra med utbildning. Sverige tryckte läroböcker på spanska och berättade landets historia på ett nytt sätt. När oppositionen tog makten brändes böckerna på bål. De ansågs vänstervridna och tendentiösa.
Daniel Ortega, fortfarande ordförande för sandinisterna blev vald till president igen 2006
och än en gång 2016. Författningen har ändrats. En president kan väljas om och om igen utan begränsning och står inte till svars inför någon. Detta har väckt folkets indignation och vrede och många frågar sig om Ortega förvandlats till samma slags diktator som han själv störtade en gång.
Gamla sandinister, som prästen och poeten Ernesto Cardenal, har krävt Ortegas avgång men Ortega vägrar. Daniel Ortega skickar soldater för att krossa fredliga demonstrationer där bönder, kvinnor och studenter protesterar. Ortegas hustru Rosario Murillo är landets vicepresident. Rosario Murillo är en konservativ katolik med en hållning i abortfrågan som fått landets kvinnor att rasa. Hon har fått sandinisterna att stödja den katolska kyrkans syn på abort. Inte ens abort av medicinska skäl är tillåtet.
Ortega, som bland annat anklagats av Murillos dotter för att ha våldfört sig på henne sedan hon var elva år, har blivit en impopulär, konservativ politiker som styr med arméns hjälp. Den som en gång gav sitt stöd till sandinisterna tvivlar på att en förändring är möjlig så länge Ortega och Murillo klamrar sig kvar vid makten.
För alla oss som trodde på sandinisterna och på möjliga förändringar återstår inget annat än besvikelse. Makt korrumperar och många goda människor offras på maktens altare.
