Förnedrande kommentarer under föreställningar, medarbetare som tafsar bakom kulisserna och övergrepp under turnén. I cirkusbranschens upprop #theshowisover kräver 873 kvinnor ett stopp för de sexuella trakasserierna.
Vi kommer från cirkusvärlden, en i mångas ögon annorlunda värld. En konstform hyllad som en öppen plats där alla kan vara sig själva och där vår olikhet är vår styrka. En plats för hård fysisk träning, svett, glädje, skratt och magi. En plats för strävan och för acceptans. Vi pratar ofta om att vår konstform är mer nytänkande och öppen. På många sätt är det sant. Men vi är del av samma könsmaktsordning som övriga samhället. Vi byter länder och yrken inom konstformen över åren, vi blir varandras chefer och arbetar för cirkusen på olika sätt. Utbildar oss i Sverige, arbetar i Frankrike, turnerar i USA. Blir producenter och jobbar på festival i Belgien. Vi har samlat många vittnesmål från kvinnor i alla dessa positioner, i hela världen. De visar att förövarna finns i alla delar av vår cirkusbransch, från de minsta kompanierna och enskilda individerna till de största utbildningarna, institutionerna, kompanierna, scenerna och festivalerna.
Några av vittnesmålen presenteras här:
På ett gig, precis innan jag skulle ut på 15 meters höjd, riggaren ska dubbelkolla mitt bälte. Som vi alla vet knäpps bältet på framsidan, men av någon anledning stryker han handen över min bak istället. Det hände väldigt fort och han var ju den som skulle hålla i min lina, jag ville inte ha en diskussion där och då. Det skrämde mig inte alls, men han hade ingen rätt, som yrkesperson att göra så. Som riggare var han i en maktposition över mig, vilket han utnyttjade.
Jag var student. På en fest blev jag våldtagen av en artist från det stora kompaniet där jag också jobbade ibland. Jag berättade för skolan och vår arbetsgivare, blev uppmanad att polisanmäla, vilket jag gjorde. Medan vi väntade på domen fick han fortsätta jobba, även om det var i en annan stad, med andra än mig. Ingen fick veta. Efteråt blev han fälld, fick fängelse. Jag ville att alla skulle få veta vad som hänt, att jag hade haft rätt, att det inte skulle tystas ner. Mådde så dåligt och kände mig så sviken. Helt tom. Jag lämnade min utbildning, fast det var sista året. Lämnade staden och hela mitt cirkusliv. Kunde ändå inte känna min kropp, inte vara på scen, inte träna.
Det var ett välkänt ord som alla visste att den där läraren använde. När han sa det skulle (den kvinnliga) studenten gå till honom för att få sin rumpa piskad, som bestraffning om man hade gjort något fel. Alla visste, ingen vägrade, ingen av oss trodde att skolan skulle lyssna. Jag var 20 år då. Kanske är det inget att berätta. Jag bara vet att jag inte kan glömma det och det känns fortfarande som jag ska kräkas varje gång jag tänker på det.
I cirkusbranschen råder stenhård träning och konkurrens till utbildningarna och därefter en karriär med fysisk träning på elitnivå, som måste upprätthållas varje dag för att du ska ha chans på jobben som dyker upp. Vi tränar i cirkushallar över hela världen, ofta känns det som vi kommer hem när vi stiger in i en cirkushall, i vilken del av världen som helst. Vi känner till varandra oavsett var i världen vi är verksamma. Så liten är vår bransch, som en familj brukar vi säga.
Jag tvivlade länge på om min berättelse hörde hemma här, eftersom mycket av våldet skedde hemma. Jag var cirkusstudent, han var lärare och det här har att göra med manliga maktpositioner i vår bransch, och hur strukturen accepterar våld. ”Min” förövare var inte det enda stora namnet, det enda geniet alla vet är våldsam, men som ändå tillåts jobba vidare. Våldet pågick länge. Jag trodde till slut att han hade rätt, alla avgudade honom, han var ju så begåvad. Alla runt honom försvarade honom med att ”han är ju sådan”, ”lite hetlevrad bara”. Jag lärde mig att det bästa var att låta honom ha sex med min kropp, när han ville, då lät han mig leva mitt liv. Och alla runt honom slapp mer drama. När han var full och som värst var jag rädd att jag skulle dö. Han drog mig nerför trappor i håret eller fötterna, över asfalten, kastade saker på mig, slog mig, hotade mig för att sedan plötsligt bli som förbytt, ångrade allt, ville att jag skulle ge honom en chans till. Jag kunde inte berätta för någon, ingen på skolan skulle ha trott mig. Jag hade ingen chans att vinna över andras beundran för honom och hans färgstarka person. När jag väl lämnat honom och han bara stack, fick jag meddelanden från cirkusstudenter, mina klasskompisar, att jag hade sabbat allt för dem, förstört deras chanser att ha honom som lärare.
En inflytelserik man som har många olika positioner i vår sektor, i många olika länder, blev frustrerad över att jag upprepade gånger sa nej till att ha sex med honom. Han hävdade att ”vi båda” ville. Till slut sa han att jag inte var välkommen till hans arrangemang om jag inte låg med honom. Jag låg inte med honom. Efter det slutade han att bjuda in mig till viktiga middagar, konversationer och möten, som han innan brukat inkludera mig i.
På turné utomlands. Jag möter teamet i baren. Det är sent, blir kvar, blir erbjuden sängplats av en kompis. Vaknar skräckslagen av att dem har sex med mig. Frös till is. Maktlös.
Till er större utbildningar, institutioner, kompanier och festivaler som har resurser och makt att leda utvecklingen, ni har misslyckats. Ta chansen att göra om och göra rätt. Utbilda i er anledningarna till varför era policys och instruktioner inte räcker. Varför så få kvinnor anmäler trakasserier och förövare hos er. Hur de kan känna sig övergivna, även om ni följt protokollet. Rannsaka er själva och bryt tystnadskulturen. Ni utbildar och anställer flest. Var förebilder – ta ledningen!
Ni mindre kompanier och enskilda aktörer i vår bransch. Oavsett hur mycket vi tycker om er. Oavsett hur fina ni är på scen. Oavsett hur många jobb ni lockar med. Vi kommer att anmäla er. Vi backar varandra nu, inte er.
Och ni, ni medvetna män som gör det ni kan där ni är. Fortsätt. Stå upp för oss. Även när det bara är andra män runt dig. Stå med oss. Utbilda männen runt dig. Skratta inte med. Jobba inte åt dem. Det är dags för er att använda ert medfödda privilegium, det att ni är män.
I applådtacket, när vi böjer oss fram, jag i min kostym som precis täcker baken (som jag inte har valt själv) och hör från bakom scen hur den berusade regissören ropar ut över scen så att alla hela publiken hör ”Nice ass (my name), such a nice ass!”
Som artist har jag varit med om precis det här så många gånger. Senast med en välkänd kompaniledare i vårt fält. Vi hade haft bra kontakt, verkade ha ett gemensamt intresse för varandras konstnärliga arbete och jag hade tydligt visat att jag gärna ville arbeta med hans grupp. Vi sågs över en arbetsmiddag och jag fick någon typ av löfte om att vara med i ett kommande projekt. Senare samma kväll kom ett av alla dessa meddelanden jag fått genom åren, en nakenselfie på honom. Jag blev så besviken, svarade inte. Efter det slutade han prata med mig. Och det blev inget jobb för mig i hans kompani.
Vi har delat alla vittnesmål med varandra. Ingen av oss skyddar någon av er längre. Det är över nu. Skammen ligger hos er.
Vi kräver nolltolerans mot sexuella trakasserier och våld på skolor och arbetsplatser.
Vi kräver att alla med maktpositioner går från att ignorera och reagera till att agera.
Vi kräver obligatorisk utbildning i våldsprevention, maktförhållanden och sexuella trakasserier för ansvariga och lärare på alla utbildningar.
Vi kräver obligatorisk utbildning i våldsprevention, maktförhållanden och sexuella trakasserier för högskolestudenter på konstnärliga utbildningar för cirkusartister.
Vi kräver att bli stöttade. Inte övergivna.
Vi kräver att bli hörda. Inte tystade.
Vi pratar med en röst och kommer inte kommentera innehållet i uppropet vidare. Alla som har skrivit under uppropet har inte varit utsatta men står bakom uppropet.
