Je boxe avec les mots. De skrivna orden på franska vi möter i konstverket Dubbelkultur av
Alex Rodallec och Nabil Dorbane blir som en slagkraft som genomsyrar den sista utställningen på Botkyrka konsthall – Tredje rummet. Bokstavligen betyder det ”jag boxas med orden”, det är ordets och språkets makt som tar plats i rummet.

Vi går in i en plats där ord som tystas ner i samhället gör anspråk på sin historia i
svenska segregerade och globaliserande rum. Lyrisk poesi slår tillbaka och bryter den
negativa manteln som täcker våra föreställningar om den konstruerade bilden av orten,
skapad av nyhetsflödet och samhället.

Begreppet ”tredje rummet” myntades av Homi K Bhabha som beskriver en plats där multikulturalism skapar nya identiteter och kulturer. Mellanförskapet får en fysisk plats och när jag träder över tröskeln in till konsthallen får jag ta del av min debatterade svenska historia. Vad innebär det att vara både innanför och utanför en kulturell kontext i dag i Sverige? Vilka röster träder fram på den kulturella konstscenen?

Bruten hierarki

Utställningssalen är indelad i tre rum och har ingen fast punkt. I det första rummet börjar resan, den cirkelformade soffan vid mitten av rummet indikerar det första stoppet. Den rumsliga gestaltningen är gjord av studio nāv som består av konstnärerna Carl Fransson och Thomas Paltiel och jobbar med en tydligt kritisk rumsanalys. Detta visas exempelvis i hur de gråskaliga ytorna i konsthallen låter ljuset skapa en rörelse i rummet.

De har lyckats bryta ner den hieratiska känslan av konsthallen genom att skapa nya rum och ytor. De separerar de olika rummen genom att låta gråa tygskynken hänga från taket till några centimeter ifrån marken. Det är inga fasta väggar och det går att se en skymt av nästa rum igenom de skapade väggarna. Väggarnas transparens och rörlighet indikerar en plats av en föränderlighet i en konstant pågående process.

Jag fortsätter mot det mittersta rummet och här bjuds vi in att sjunka ner i en sittsäck och observera video- och ljudverket Out of the body av studio nāv i mörker. I början kan det kännas främmande att titta in i den svartvita videon som inte har ett igenkännbart bildspel. Jag ser hur besökare snabbt går vidare till nästa rum där det är ljusare och där de har chansen att se intervjuer av personer som möter deras blick. Men jag hoppas att besökare tar sin tid att sjunka in i verket som bjuder på en kroppslig upplevelse.

Det är ett fysiskt verk där inspirationen är kroppens innersta landskap som rör sig utan en bestämd destination. Utgångspunkten är rörelse i tunnelbanans skeende, en symbolisk destination där varje station kan urskilja din klasstillhörighet i samhället. Likväl finns det ingen definition eller krav på att utforma en identitet eller form, det är en konstant rörelse som formas utan mål eller destination.

Bortom den andre

Jag rör mig vidare och längst in i konsthallen och bakom skynket finner jag
videoinstallationen Accessing Utopia av Bathutä som även har visats på Research paviljong på Venedigbiennalen. Här ljusnar det och fem monitorer är uppställda i en cirkelformad position.

Det är ett pågående tema i utställningen tänker jag, cirkeln som rör sig runt olika
erfarenheter och människor. Olika ansikten träder fram i varje skärm, och här kan du ta upp
hörlurarna och ta del av deras berättelser. Det blir ett möte mellan olika svenska aktivister
och aktörer som arbetar för en större social jämlikhet och mot rasism i samhället. Detta
konstnärliga forskningsprojekt som iscensätter historier om att synliggöra aktivisternas egna
politiska subjektivitet blir genomträngande.

Jag beundrar deras engagemang och deras ihärdighet att konstant brottas med innan- och utanförskapet som jag så väl känner igen. Att brottas med att tillhöra flera kulturer, att få sin svenskhet ifrågasatt, men ändå finna styrka tillsammans genom att synliggöra utanförskap med en politisk agenda. ”Vi kräver tillbaka debatten och ändrar diskursen”, säger Samuel Girma, en av grundarna av
Black queers Sverige.

I det här rummet är aktivisternas röster en rörelse mot någonting, unga röster som träder fram och väljer att definiera sig själva bortom den andre. Den nyanserade rösten av det svenska samhället. Jag kan förstå att det här verket kan upplevas som provocerande. Men det är dags att se över den självgoda bilden vi har av Sverige i dag. Botkyrka konsthalls ambition är att flytta över verksamheten till Fittja nästa år och kommer tillsammans med Mångkulturellt centrum i Fittja bli del i att ge utrymme till konsten i orten.

Sätt dig på pendeltåget

Utställningen Tredje rummet är en del av något större som håller på att formas i Stockholms
konstliv. De röster som träder fram på konstscenen i Stockholm i dag hör till en liten och
priviligierad skara och deras röster är ständigt återkommande. Konsteliten speglar inte dagens
svenska samhälle och konstupplevelser går förlorade i Stockholmscentreringen.
Rösterna som lyfts upp i Botkyrka konsthall behövs mer än någonsin.

I Tredje rummet låter sig inte orten definieras utan återtar orden med poesi som sin högra
hand. Det är en uppfriskande utställning som inte lämnar mig oberörd. Jag avslutade min vistelse med konstverket Dubbelkultur där jag hör flera röster som berättar om sina bilder och erfarenheter av förorter i Göteborg och Paris. Rösterna och
erfarenheterna går in i varandra och till slut spelar det ingen roll om det är på svenska eller på franska, det är en gemensam upplevelse.

Poesins röst klingar i en vacker rörelse av mångkulturella bakgrunder. Det här påminner mig om det vackra i att vistas i ett globaliserat rum och väckte en vilja att fortsätta att vandra i konsthallen. Rummet har blivit en organisk plats där det slutgiltiga inte behöver definieras.
Jag uppmanar dig att sätta dig på pendeltåget mot Södertälje och stiga av i Tumba för att ta
del av utställningen Tredje rummet. Det är en fysisk och rumslig upplevelse som kommer att
nyansera dina perspektiv.