Tusentals kvinnor tågade igår mot Donald Trump, på ettårsdagen av hans presidentskap. I en krönika inspirerad av tv-serien Broad City skriver Ale Låke om de radikala och oförsonliga sociala rörelser som växer fram i hans kölvatten.
I fjärde säsongen av tv-serien Broad city får vi följa två kvinnor mellan tjugo och trettio i New York, lika karriärsmässigt framgångsrika som de flesta, alltså inte alls, men med en inspirerande kärleksfull vänskapsrelation. Ett moment i avsnitt sex utgörs av att den ena huvudkaraktären, spelad av och delande förnamn med en av seriens skapare, Ilana Glazer, inte kan få orgasm. Det är ett problem hon aldrig har haft förut, och hon besöker en sexterapeut för att få hjälp.
Det visar sig att låsningen sträcker sig bak till det amerikanska presidentvalet; Trump är orsaken till orgasmens uteblivelse. Om tilltal och svar skapar identitet, så är vår tid märkt av identitetskris. Vilka är vi, när den man som kallas världens mäktigaste är Donald Trump? Han vars tilltal alltid känns som ett övergrepp. Varje gång han dyker upp fylls jag av äckel. Det är en konservativ reaktion, i bokstavlig bemärkelse; jag vill bevara det han hotar att förinta.
Vad innebär det att försöka (s)vara i det sammanhang han representerar och möjliggör? Ilana lyckas med hjälp av sexterapeuten att ta sig igenom problemet med den lilla döden, och
avsnittet avslutas med att hon och Abbi, mitt i natten i en park i New York, finner och ansluter sig till en grupp kvinnor, likt häxor extatiskt dansande kring en lägereld. En slags hoppfull uppslutning som avslutning.
För häxor är de som tilltalas som inhemskt samhällshot, och svarar med att de inte tillhör tilltalarens samhälle. Så, karnevaliskt vara under normens radar eller sexualitet som hävdar existensrätt utan tvunget svar på ”grab them by the pussy”.
Sedan då? Det räcker inte att finna sig en uthärdlig plats i ett outhärdligt sammanhang, det är hela sammanhanget som måste förändras. Det gäller inte bara för feminismen, utan för alla möjliga behövliga måls fullbordan. Och ett vändande av den fascistiska trenden och återvändande till något svunnet socialliberalt är inte möjligt. Den tiden är förbi. Men det var lättare att vara radikal innan Sverigedemokraterna, Donald Trump och Marine Le Pen. Nu för tiden (måste jag erkänna) skulle jag känna mig oändligt tacksam för en liberal demokrati utan fascister i riksdagen. Som när man gjort stopp i toaletten på besök första gången hos svärföräldrarna, och längtar tillbaka till att få
oroa sig över småsaker, som man gjorde förut. Men det gäller att hålla huvudet kallt och minnas att det är det tidigare rådande som har lett fram till dagens läge.
Exponerande av framstående medieprofiler som sexuella förbrytare i samband med #metoo, är ett utmärkt exempel på politisk aktivitet orädd för instabilitet och konflikt, sådan som vi måste våga. För status quo är mättat med våld, och var det även innan den fascistiska vågen. Och även om det var lättare att leka rödvinsvänster nyss, så finns det också ett guldläge att exploatera den våg av fast och beständigt som nu tycks förflyktigas.
#metoo är en reaktion på det våld som redan fanns där, men som på bred front nu bubblar upp till ytan. Trump profiterar på osäkra tider, och det är han inte ensam om bland högerpopulister. Men det öppnar också upp för förändring – vi kan också vara populister. Så, vilka skulle vi kunna vara? Har vi inte just nu en ovanligt stor chans att välja det? Är det därför det känns så svårt?
