”Skribenterna uppvisar en klarsynt förmåga att tala om både orsakerna bakom våldet, och samtidigt inte fastna vid alltför generella förklaringar. Tvärtom tycks de visa upp var våld i hederns namn och patriarkatet överlappar: vid den sociala kontrollen, och skammen.” Bilan Osman har läst norska Skamlös som nu finns i svensk översättning.
Fadimes död i början på 2000-talet skakade om Sverige. En ung, frispråkig och kraftfull person hade mist livet, som en följd av social kontroll och våld i hemmet. I spåren av hennes död kom inte enkom våld i hederns namn att bli en aktualiserad fråga, förlusten kom även att förändra vårt – samhällets – perspektiv på det våld som drabbar kvinnor, män och hbtq-personer bakom stängda dörrar.
När jag läser boken Skamlös drabbas jag av en instinktiv glädje. Boken är ett tecken i tiden. Tre unga tjejer, som gör upp med sin uppväxt, med samhället, med social kontroll, med skam. De gör det öppenhjärtligt, stundtals humoristiskt, och egensinnigt. De är vad samhället inte kunde vara för Fadime.
Skribenterna Nancy Herz, Sofia Nesrine Srour och Amina Biles uppgörelse med skammen är särskilt tilltalande för mig. För vad är egentligen skam kontra frigörelse? Hur är en skamlös och fri?
Genom anonyma berättelser som varvas med egenskrivna texter och transkiberade samtal författarna sinsemellan, försöker dom ta reda på det. I ett samtal beskriver Nancy Herz hur hela hennes liv känts ”som en förberedelse för att säga ifrån”. Säga ifrån till familjen och den sociala kontrollen. Till samhället och facken icke-vita placeras i. Till sig själv, och sina egna krav.
Skuld och blåmärken
Nancy Herzs beskrivning i boken av social kontroll är träffande. Den menar hon inte ligger i själva övergreppet, men omgivningens reaktioner. Mammans sätt att reagera, responsen familjen i sin tur får. Och den dubbla skulden. Genom att först utsättas för ett fysiskt och/eller psykiskt våld och sedan få skulden för omgivningens skadade heder.
Det är karaktäristiskt för våld i nära relationer, eller våld som uppkommer i hem eller omgivningar där förövarna är familjemedlemmar eller släktingar. En drabbas inte bara av våldet, en förväntas också ta ansvar för förövarnas känslor gällande detta. Bära både skulden och blåmärkena.
Jag upplever skribenternas förmåga att stundtals hålla flera tankar i huvudet samtidigt, som befriande. Samtalet om hedersvåld kantas ofta av generaliseringar. Eller som Yakin Ertürk, FN:s före detta speciella rapportör om våld mot kvinnor sa när hon besökte Sverige 2007, så var det offentliga samtalet mer intresserat av att diskutera varför våld i hederns namn tar sig i uttryck, istället för hur.
Är det ett ”invandrarfenomen” eller är det den vanliga patriarkala kontrollen? Eller är det både och?
Skribenterna uppvisar en klarsynt förmåga att tala om både orsakerna bakom våldet, och samtidigt inte fastna vid alltför generella förklaringar. Tvärtom tycks de visa upp var våld i hederns namn och patriarkatet överlappar: vid den sociala kontrollen, och skammen.
Villkorad frihet
Samtidigt tycktes boken ibland stanna vid det generella. Som när Amina Bile berättar hur det i somaliska hem bara är killar som firar studenten, men inte tjejer. Eller när Nancy Herz talar om en scen med Sana, ur den norska tv-serien Skam. Karaktären hamnar på samma fest som sin bror. Nancy Herz säger: ”Finns ingen muslim som skulle gå på fest med sin bror”.
Men det stundtals generaliserande i boken upptar mig inte. Boken är av människor som på olika sätt lever med social kontroll, och för människor som lever i detsamma. Det är inte deras utgångspunkter som är problematiska, problemet ligger i slutändan i blicken som läser den och tolkar den.
Det enda jag tycks sakna i boken är en analys av skam-begreppet, och skamlöshet. Hur blir en skamlös?
Skam och frigörelse är inte säregna begrepp som flyter som isolerade fenomen jämte samhället. Dessa begrepp existerar endast i korrelation med det övriga samhället. Kvinnor, icke-binära och icke-vita har i tid och otid lärt sig att enkom frigöra sig på samhällets villkor. Vår frigörelse är beroende av ofriheten. Det gör att vi ständigt måste förhålla oss till konstrurade motbilder: friheten ligger i att bära hijab, eller inte bära hijab. Festa eller stanna hemma. Sminka sig, eller inte sminka sig.
Och visst är varje uppbrott med omgivningens förväntningar en delseger. Men det kan aldrig definiera friheten. Friheten är och förblir en total nedmontering av givna ordningar.
Men för varje kvinna som går sin egen väg är vi tusen steg närmare målet.
