”Det finns de som säger att det inte är någon som är normal och att vi allihop är unika snöflingor i universums stora snöstorm men det är bara struntprat. Det finns något som är normalt. Och det finns några som är normala. Och om du vill veta vilka det är så blunda och föreställ dig en reklamskylt för en charterresa till Lanzarote. Det är de som är på den skylten som är de normala.” (min övers.)
Danska lärarens och hbtq-aktivisten Mads Ananda Lodahls bok Upassende opførsel, 100 000 ord imod Den heteroseksuelle verdensorden innehåller lika många drastiska som roliga formuleringar. I mitt tycke är ”den heterosexuella världsordningen” en snygg vridning på det lite tråkigare ordet heteronormativitet. Ett annat uttryck är ”springe ud”, hoppa ut ur garderoben, vilket låter som en snabb och bestämd handling medan det svenska ”komma ut” är försiktigare, även om det kan vara en mer korrekt beskrivning av en långsam och ständigt pågående process.
I Mads Ananda Lodahls ögon är den heterosexuella världsordningen en ond trekant, en hierarkisk modell med den ciskönade, heterosexuella och maskulina mannen i toppen. Modellen bygger på en könsbinär uppfattning om kön och sexualitet. Boken är en feministisk, normkritisk och intersektionell uppgörelse med den heterosexuella världsordningen. Och med sexologer som gör allt för att rätta in människor i de heterosexuella och könsbinära leden. Däremot lär de ogärna ut något om analsex, vilket Lodahl efterlyser, också i skolans sexualundervisning. Numera är analsex inget ovanligt oavsett kön och sexualitet.
Här finns ingen försiktighet utan Lodahl går rakt på sak med sina 100 000 ord. Men han provocerar inte för sakens skull utan ger läsaren en lektion i hur världsordningen ser ut. Texterna är en blandning av essäer, reflektioner, krönikor, statistik och faktaredogörelser, exempelvis om Judith Butlers teori om hur kön är ett görande snarare än ett statiskt varande. Den kan tyckas spretig enligt konventionella bokupplägg men författaren håller hela tiden den röda tråden. Jag uppfattar den som allvarlig, frimodig och fräck. Räds inte danskan, den är mycket lättare att läsa än att lyssna till. Men läs gärna i små portioner med eftertänksamma pauser.
Förment objektiv
En av texterna redogör för hur homosexuella behandlades under nazitiden, något som inte alltid framkommer när den perioden omtalas. Systematisk förföljelse är bara förnamnet, Lodahl skriver att nazisterna förde krig mot homosexuella för att dessa ansågs vara ett hot mot den ”rena ariska rasen” och i förlängningen mot idén om hela det tyska riket.
Den tankeväckande texten ”Definitionen av en mand” ägnas närmare 80 sidor. Bland annat diskuterar Lodahl hur Mannen har kommit att bli en neutralposition. Det innebär dels att mannen har gjorts till synonym för människa, dels en förment objektiv och grundläggande utgångspunkt varifrån världen konstruerats. Mannen är så självklar och det maskulina så normativt att det inte behöver könas eller ens ifrågasättas. Här lägger författaren till andra neutralpositioner, bland andra medelklass, vithet och heterosexualitet. Eftersom dessa positioner framstår som objektiva och naturliga döljs privilegier och dominans som är knutna till dem. Det är lätt att tro att neutralpositionerna utgör en allmängiltig sanning när de i själva verket maktpositioner.
Här och där finns intervjuer inflikade, bland annat med Rufus Gifford, USA:s ambassadör i Danmark mellan 2013 och 2017. Gifford gifte sig med sin partner Steven DeVincent i Köpenhamns rådhus 2016. För honom, som för övrigt drog in miljoner till Barack Obamas valkampanj och själv är stenrik, var det viktigt att gifta sig och att visa att hans äktenskap är lika mycket värt som den danska heterosexuella statsministerns. Lodahl är dock kritisk till Gifford i vissa avseenden, bland annat för att han inte arbetade för att stänga Guantanamo eller befria Palestina.
Oväntat resultat
Lodahl har i perioder varit värd på sexklubbar i Berlin och en gång tog han med sin far på en rundtur. Pappan är inte homofob men även den mest stolta förälder kanske skulle dra sig för att gå på sexlokal med sitt barn. Vid ett annat tillfälle gick Lodahl till en plastikkirurgisk mottagning och bad om en öronförstoring, vilket han drömt om sedan fjärde klass. Det fick han inte. Skälet, fick han veta, var att kliniken gör folk vackrare. Utstående öron kan inte kallas skönhet, menade klinikens personal.
Besöket kan sägas vara en enpersonsaktion. Den minner mig om en scen vi gjorde i det mediekritiska nätverket Allt är möjligt på föreläsningar i mitten av 1990-talet. Den handlade om en skönhetssalong där den besökande skulle göras vacker med ”det senaste från Paris”. Skönhetsexperten lade då på blå öronskugga, svart näskajal och rött pannstift. Tanken var att ifrågasätta normer om skönhet. Testa, resultatet blir oväntat. Numera heter det kanske skönhetsterapi och omges med ännu fler pseudovetenskapliga floskler än för dryga 20 år sedan.
Tillbaka till Lodahls besök på skönhetskliniken. När han nekats öronförstoring bad han om bröstförstoring och nekades också detta på grund av att kliniker inte får göra någon som liknar könsbekräftande behandling. Det är Sexologisk klinik, som lyder under Danmarks största psykiatriska sjukhus, som bestämmer om och utför könsbekräftande behandling. Transkönade personer bemöts inte med respekt och värdighet där, skriver Lodahl. Det är lättare för en kamel att komma till himlen än för en transkönad att övertyga kliniken om att den verkligen är transkönad.
Kärt minne
En uttömmande text med rubriken ”Homoseksualitet er et symptom på en sygdom” ägnas åt historia. Bland annat hur medicinvetenskapen klassificerat och patologiserat allt och alla inom hbtq-området. Där tar han också upp transhistoria, olika länders och kulturers syn på könsverskridande samt terminologi då och nu. Kontentan av texten är att homosexualitet inte är en sjukdom. Istället är det könsbinära systemet en konspiration mot verkligheten som skapar avvikande. Lodahl menar också att det är vansinne att överlåta åt staten att bestämma vilken könsidentitet en anser att en har.
En gång var termen transvestit övergripande för könsöverskridande, skriver Mads Ananda Lodahl. Han nämner den amerikanska transgender-aktivisten Sylvia Rivera, ofta omskriven som transrörelsens Rosa Parks. Rivera var en av dem som startade upproret Stonewall i New York i slutet av 1960-talet. Hon dog i förtid, bara 51 år gammal, år 2002.
Om jag får avsluta med ännu ett kärt minne så har jag haft äran att träffa Sylvia Rivera. Vi jobbade till och med ihop lite på Metropolitian community church, en hbtq-kyrka i New York. Varje månad serverades en ”candle light dinner” för hemlösa personer med hiv/aids. Över den bossade Sylvia Rivera och bland andra jag agerade servitör. Dessutom blev jag inbjuden till kollektivet Transy house i Brooklyn där hon bodde med sin partner Julia Murray. Av någon anledning tyckte de om att klappa mig kärvänligt mitt på skallen.
