Kära medmänniskor, systrar och välfärdsstaten: Svik oss inte nu, vi vet inte om vi någonsin igen kommer klara av att mobilisera oss som vi gjort nu. Den ilska och kampanda vi känner nu kan lätt vändas till ännu mer uppgivenhet, skam och tystnad om våra rop inte hörs. Det är nu det måste hända. Vi faller. Tar ni emot?
Kära medmänniskor!
Får vi kalla er det? Räknas vi? Eller var går gränsen för er medmänsklighet? Står vi utanför den?
Vi är dom som ni kallat horsehäxor, tjackhoror och fyllekärringar. Vi är dom som ni män tagit er rätten att göra vad ni vill med. Vi är dom som utsattes för övergrepp redan när vi var små. Vi är dom som får skylla oss själva när vi blivit våldtagna och misshandlade.
Jag var elva eller tolv när min 13 år äldre kusin förgrep sig på mig under julhelgen. Jag var 13 när min första pojkvän tjatade till sig min oskuld. Jag var 15 när jag somnade på en fest och vaknade av att en småbarnspappa våldtog mig. Jag var 17 när min pojkvän följde med mig för att möta upp en man som jag skulle sälja min kropp till. Han mötte upp mig när det var klart också. Torsken sa ”hon är bra”, jag var helt sargad och min pojkvän svarade ”ja”.
Torskar, högt uppsatta män i filmbranschen. Helt ”normala”, gifta män som ville ha sitt, innan de åkte hem till frugan. Datanörden, musikproducenten, politikern, lastbilschaffisen. Pengar till droger. Ibland bara droger. Ibland fick jag stryk under själva akten. Ibland var jag tvungen att avbryta för att kräkas. Ibland fick jag inte avbryta.
Ni män, som utnyttjat utsatta flickor och kvinnor, det finns ingen ursäkt. Sluta. Ni män, som inte gjort det, men som låtit det passera när ni sett andra män göra det. Sluta.
Sluta titta åt andra hållet. Se på oss och se en människa. Prata med oss, läs våra historier, ta in det och låt det blir verkligt! Säg ifrån när ni hör och ser någon utnyttja vår sårbarhet. Plocka upp telefon och ring efter hjälp när ni hör och ser att vi blir misshandlade, utnyttjade och våldtagna.
Kära systrar!
Eller hur var det nu? Är vi det? Systrar? Räknas vi? Vi är dom ni inte vill dela rum med på sjukhuset, dom ni går förbi på tunnelbanan, dom ni slår bort blicken ifrån när vi ber om några kronor till mat, vi är dom ni går cirklar kring när vi blir utslängda från affärer och restauranger. Vi är flickorna och kvinnorna som luktar illa, som inte beter oss ”som damer”, som har risiga tänder, tjackkäke och några år på kåken i
sitt CV.
För mig var det första övergreppet en kille i skolan som en gång när jag druckit väldigt mycket och inte kunde klara mig att gå så bra själv. Då hjälpte den här killen, som var några år äldre, mig att gå nånstans. Sen minns jag inte mer. Jag vaknade av att han låg på mig i ett dike. Förgrep sig på mig. Låg med mig. Jag såg kompisar från skolan gå förbi på vägen. Jag skämdes. Jag trodde att det var mitt fel. Att jag säkert hade sagt att jag ville. Ingen sa något. Jag sa aldrig något till nån.
Jag började knarka när jag var 13 fast drack mig full långt före det. Förlorade oskulden midsommarafton när jag var 13 och skitfull och påtänd till en kille som var 20 och nykter i ett rum fullt av folk som hörde och såg men inte sa något.
Det börjar så tidigt. Och när vi väl gått sönder, så bara fortsätter det. Systrar, vi vill att ni kliver ur er bekvämlighetszon, rullar upp ärmarna och ställer er sida vid sida med oss. Det spelar ingen ROLL hur förfärliga och hemska du tycker våra historier är, vi vill att ni ser oss.
Kära välfärdsstaten!
Som omfamnar alla. Eller hur var det med det? Gäller det oss också? Eller är allt vårt eget fel? Vi är dom som klär oss fel, pratar fel och är på fel plats med fel personer och därför har svårt att få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Oavsett om det är ett skyddat boende när vi jagas, omsorgen av en akutmottagning när vi sargats, tryggheten hos rättssamhället när vi våldtagits.
Mannen hade bundit fast mig på magen med händer och fötter baklänges på ryggen. Varit dum nog att fota det hela, medan jag låg där så spottade han och målade på mig och kallade mig för hora ena stunden och kärlekens gudinna andra stunden. Inte nog med det, han filmade allt. Eftersom heroin är dyrt var detta hans inkomstkälla. Att ta hem brudar, droga dem och använda dem till vad hans kunder vill att han ska göra. Jag hade länge svårt att säga våldtäkt. Helvetesnatten tog fem till sju timmar och nu efter ett år är jag mer besviken på vårt rättssamhälle än gärningsmannen. Gärningsmannen blev häktad men släppt efter tre dagar, förundersökningen var en katastrof.
Jag har nekats hjälp, på kvinnojouren när jag känt mig hotad till livet. Inte vågat gå till avgiftningen, där jag tvingats stå hudlös, ihop med män, i en liten värld. Har i hemlöshet fått betala dyrt för att få tak över huvudet och tillgång till knark.
Kvinnor som lever utanförskap är utan makt, nätverk, resurser, tillgångar och kapital. Det anordnas inga demonstrationer för våra rättigheter, det tänds inga ljus för knarkande kvinnor som sover på toaletter. Vi som skriver det här har lyckats bryta oss loss, har inkomst och har återfått en del av vårt människovärde, men våra trauman är oftast obearbetade, våra anmälningar ignorerade, våra förövare går fria, våra rättigheter är icke existerande. Vi har inte bett om att bli alkohol- och drogberoende, vi har inte oss själva att skylla för allt våld, vi har ingen skuld i dom fruktansvärda övergrepp vi blivit utsatta för.
#meetoo öppnade en dörr. Ur den välde århundraden av nedtystade övergrepp. Grupp efter grupp klev fram med vittnesmål. Plötsligt blev det möjligt även för oss, att göra våra röster hörda. Helt plötsligt fanns det en chans att bli trodda.
Vi är trötta på att inte bli sedda och skämmas. Skammen är våra förövares, skammen är myndigheternas som svikit oss, skammen är samhällets som gång på gång bekräftar att vi är helt utan skyddsnät.
Nu har vi samlat oss. Vi sträcker ut våra händer mot våra systrar som fortfarande lever i missbruk, på gatan, i kriminalitet och prostitution. Vi bär på samma erfarenheter. Vi bär på samma längtan att få vara just bara människa.
Svik oss inte nu, vi vet inte om vi någonsin igen kommer klara av att mobilisera oss som vi gjort nu. Den ilska och kampanda vi känner nu kan lätt vändas till ännu mer uppgivenhet, skam och tystnad om våra rop inte hörs. Det är nu det måste hända. Vi faller. Tar ni emot?
