Författaren Katja Kettu skrev med genombrottsromanen Kätilö – på svenska Barnmorskan – in de finska kvinnorna i landets historia. Nu är hon dubbelt aktuell med romanerna Nattfjärilen (Yöperhonen), som ges ut på svenska i Janina Orlovs översättning, samtidigt som hennes nya bok på finska, Rose on poissa, kommer ut.

Katja Kettu, som är född och uppvuxen utanför Rovaniemi, tillhör en ung generation finska författare som inte räds svåra teman. I Barnmorskan skrev hon fram ett tidigare tabubelagt ämne genom en kärlekshistoria mellan en finsk barnmorska och en tysk soldat under Lapplandskriget 1944.

Nattfjärilen handlar om den 15-åriga flickan Irga från Finland. Gravid bestämmer hon sig för att skida över gränsen till Sovjet. Liksom Irga lär runt 30 000 papperslösa finnar ha tagit sig till Sovjet på 1920- och 30-talet. De flesta för att det inte fanns plats för vänstersympatisörer i Finland, menar Kettu.

Tystas och förtrycks

Liksom en gång Kettus farmors far hoppades Irga på en bättre framtid.

– De förstod inte att det var farligt och att de flesta av dem skulle komma att dödas i Sibrien, säger Katja Kettu och tillägger:

– Folk insåg väl inte att när de väl tog sig dit så fanns ingen väg ut.

Irga lyckas i alla fall skida sig in i Sovjet, men väl över gränsen tillfångatas hon och skickas till arbetslägret Vorkuta. Nattfjärilen är berättelsen om hur hon mirakulöst nog överlever under de omöjliga omständigheter som där råder.

Det är också en berättelse om språk och identitet. Irga har nämligen förlorat sin tunga och därmed sin talförmåga (sitt språk). Kettu ville med detta dra en parallell till dagens Ryssland.

– Det är en svår situation i Ryssland. Många språk tystas och människor, som tillhör minoriteter, förtrycks.

Kettu beskriver det som att det finns en idé om en ny tsarism och att det råder en tro på ett starkt diktatoriellt ledarskap.

– På något sätt ville jag väva ihop Irgas historia under Stalinterrorn med nutiden och den karaktär jag i boken kallar Vova, vilket är diminutiv för Vladimir – samma namn som Rysslands president har – är mitt sätt att göra det.

Hon beskriver det som ett äventyr i sig att experimentera fram hur den ”minsta av de minsta”, flickan Irga, skulle lyckas få makt över den mäktigaste personen, nämligen presidenten, i landet.

Kvinnors historia

Just maktutövande är ett tema som går igen i Kettus böcker.

– Jag har studerat mekanismer för hur maktutövande, framför allt manligt, och sexuellt förtryck, används. Det är ett mycket effektivt sätt att utöva makt, konstaterar hon.

Våld och sexuellt våld mot kvinnor är vanliga maktmedel för att ta kontroll över folk i krig, både historiskt och i nutid. Dessa maktutövningsmetoder har Kettu inte väjt för att lyfta fram. Beskrivningarna av sexuella övergrepp hör till de mest våldsamma inslagen i böckerna. Men de skedde systematiskt och hon ville inte dölja dem.

Varför blev det du som skrev in de finska kvinnorna i historieböckerna?

– Jag har alltid varit intresserad av historia, särskilt ur kvinnors och barns perspektiv. Även i min familj, när jag växte upp i Lappland, följde vi debatten kring den finska historien, säger Kettu och fortsätter:

– Kvinnor och barn har ju historiskt inte varit lika lyssnade till. Samtidigt hör de till de delar av befolkningen som har förtryckts och utnyttjats allra mest under alla tider.

Men varför tog det så lång tid innan kvinnorna fick ta plats i historien?

– Det är en bra fråga. Det handlar inte om att kvinnor inte har haft förmåga att skriva den utan helt enkelt för att det inte har funnits plats bland alla historier utifrån ett manligt perspektiv.

– Vi hade liksom fastnat någonstans i den svart-vita hjältehistorien, menar Kettu.

Dessutom har det varit känsliga ämnen att ta upp, både den del av Finlands historia som rör relationen till nazismen, och det faktum att många finska personer valde att lämna Finland för att resa till Sovjet under framför allt 1920-talet och början av 30-talet.

– Eftersom Finland sedan var under Sovjets kontroll så var det under lång tid inte tillåtet att skriva om den här delen av historien, säger hon.

Det verkar helt enkelt handla om timing.

– Nu är nog rätt tid att skriva om det här, säger Kettu.

Alla hennes böcker bygger på grundläggande och minutiös research.

– Jag reser till de platser jag skriver om, intervjuar människor och läser litteratur och allt som finns i forskningsväg, berättar hon.

Under arbetet med Nattfjärilen bodde hon en period i Moskva och där började hon intressera sig för marifolkets livsöde. Marifolket är ett finsk-ugriskt folk som lever i huvudsak i den ryska republiken Mari El, vid ena änden av floden Volga.

– Där har enligt romantiken den finsk-ugriska vaggan sitt upphov, vilket lockade mig, säger Kettu.

Grymt och vackert

Marifolket har sitt eget språk, kultur och andlighet, men har på grund av årtionden av förtryck svårt att överleva.

Hon beskriver det som en chockartad insikt när hon läste om marifolkets kultur och såg att alla marifolkets egna författare hade dött samma år.

– Först förstod jag inte att de hade mördats. Men när jag såg att det till och med var samma dag, gick det upp för mig att de alla hade fallit offer för Stalins terror, säger hon.

– Det är ett under att de har överlevt det ortodoxa förtrycket och kommunismen, konstaterar Kettu och tillägger att hon alltid tycker det är intressant att försöka förstå hur människor, folk och språk har överlevt och lever vidare under svåra omständigheter.

– Svaret är nästan alltid tack vare kvinnorna, framhåller hon.

Kettu lyfter även fram marifolkets religiösa riter som väldigt intressanta.

– De klär sig i vitt, använder blodsoffer, vilket i dag kan handla om en anka, inget större, och tillber gudarna genom träden. Det är vackert och grymt på samma gång, säger hon.

Precis såsom Kettus egna böcker är både vackra och brutala. Det vackra utgörs av hur hon skriver fram relationen till naturen, som nästan får eget liv i böckerna. Samt kärleken till allt som växer – blommor, örter och andra plantor och deras helande eller förgörande kraft.

Kettu blandar naturlyrik med mystik och andlighet i sina romaner. Ibland är det just dessa ingredienser som gör att huvudpersonerna i böcker håller sig vid liv. Ibland tvingar nöden fram betydligt grymmare överlevnadsstrategier.

– Det är ironiskt att det i det kommunistiska paradiset växte fram ett extremt kapitaliserat system i fånglägret, där allt kunde säljas och utbytas bara för att hålla sig levande, säger hon.

Behöver paus

Katja Kettu är oerhört produktiv och jobbar i princip alltid.

– Det är många av mina vänner som fyller 40 år i år och bjuder in till fester, men jag har bara gått på en enda av dem, eftersom jag annars förlorar dyrbar skrivtid, säger hon och konstaterar att hon behöver semester.

Men först väntar en intensiv höst. Katja Kettu ska turnera både i Sverige, där Nattfjärilen släpps den 16 oktober och i Finland i samband med att den nya boken Rose on poissa – en kärlekssaga mellan en finsk gruvarbetare och Rose, en urfolkskvinna, som en dag försvinner från reservatet i Minnesota – kommer ut.

– Det är en sak att vara författare och skriva och en annan att stå på scen och agera som en författare, säger hon.

Vad föredrar du?

– Jag föredrar att skriva. Men nu känner jag att jag behöver en paus, gå ut i skogen och plocka svamp och titta ut över havet.