Så länge de dominerande aktörerna i utrikes- och säkerhetspolitiken lever tätt sammanslingrade i en symbiotisk patriarkal syn på manlighet och våld får vi ingen utveckling, skriver Gudrun Schyman och uppmanar regeringen att inleda global avrustning.
Militarister från jordens alla hörn säger att försvarsinvesteringar och kapprustningsspiraler är till för att förhindra krig. Varje land har en armé – sin egen eller någon annans. Det är en ofta använd ramsa. En truism som för många ses som ett effektivt argument för fortsatt miljardrullning till det militära försvaret. Vem som var först med att säga detta tvistar man om. Var det Napoleon, var det Churchill eller kanske rent av Mao?
I vems intresse pågår egentligen krig? Jag tycker det är en intressant fråga. Inte minst nu när bomberna faller igen i Syrien och alla beklagar utvecklingen men samtidigt säger sig förstå varför det var nödvändigt och ändå hoppas att det inte blir fler.
Uttalandena vrider sig som maskar runt den föreställningsvärld som ständigt är kulissen i alla krig. Föreställningen om att det skulle gå att kriga i ordnade former och med rättvisa regler. Att det skulle kunna gå att bomba ”balanserat”.
Syrien bryter mot folkrätten när de använder kemiska vapen. USA, Frankrike och Storbritannien bryter mot folkrätten när de attackerar utan stöd i FN. Ryssland rasar. Och sedan? Vi ser en upptrappning av den konflikt som nu pågått i snart tio år och där de miljontals människor som utgör civilbefolkningen är de stora förlorarna. Ingen tror på att attackerna löser något. Ingen verkar nöjd.
Vilka kan då vara nöjda? Kanske presidenten som sköter utrikespolitiken på Twitter. Självklart kan han och hans allierade vara nöjda enligt den enkla logiken ”min är större än din”, men sedan?
Det handlar som vanligt om det enkla rådet ”follow the money”. I Dagens nyheter i måndags kunde vi läsa om att bland annat de svenska AP-fonderna plöjer ner mångmiljardbelopp i företag kopplade till kärnvapen. Totalt 6,2 miljarder av svenskarnas pensionspengar är placerade i den typen av bolag. Globalt har vapenhandeln en ohotad stark ställning.
Militarism fungerar väl ihop med globaliserad kapitalism, ofta på kvinnors bekostnad. De största exportörerna av vapen finns på den norra, rikare delen av klotet, medan köparna finns i syd, särskilt i fattiga länder. Ett välbärgat land som Sverige berikar sig alltså på bekostnad av utsatta människors säkerhet.
Till exempel när Sverige säljer vapen till Förenade Arabemiraten, ett land där sharialagar råder, kvinnors rättigheter är kraftigt beskurna, och majoriteten av de boende är filippinska husor samt indiska och pakistanska gästarbetare som sliter under usla arbetsförhållanden och utan medborgerliga rättigheter.
Mönstret för alla internationella konflikter går igen. Det stavas dominans och kontroll genom militarism. Samtidigt som de allra flesta inser att det inte finns militära lösningar på konflikter, det som måste till är dialog och förhandlingar, så fortsätter samma länder, inklusive Sverige, att pumpa in vapen till konflikthärdar.
Borde inte facit med 65 miljoner människor på flykt undan det väpnade våldet och terrorn i dess spår vara tillräckligt för att förstå att det är dags att tänka om? Borde inte i alla fall en feministisk regering sätta ord på det faktum att så länge de dominerande aktörerna i utrikes- och säkerhetspolitiken lever tätt sammanslingrade i en symbiotisk patriarkal syn på manlighet och våld, och så länge som detta kombineras i en global ekonomi som bygger på samma idé om dominans, så får vi ingen utveckling.
Sverige skulle kunna ta täten i ett historiskt förändrings- och utvecklingsarbete. Det skulle passa bra för en feministisk regering. Utrikesminister Margot Wallström säger själv att den feministiska utrikespolitik som hon lanserat har haft framgång. Skepsis har vänts till nyfikenhet. Hon skulle kunna gå vidare och konkretisera den feministiska utrikespolitiken på ett helt banbrytande vis. Hon skulle kunna tala om mänsklig säkerhet.
Feminismens bidrag i politiken är just detta – att synliggöra det destruktiva dominanstänkandet och att utmana de patriarkala bastionerna. Rubrikerna skulle kunna vara: ”Sverige först med stopp för all vapenexport” och ”Regeringen presenterar plan för nationell militär omrustning och förbereder ett internationellt initiativ för global avrustning”. Gärna presenterat i FN:s säkerhetsråd.
