Massakrer, avrättningar, tvångsdeportationer. Vi brändes till döds instängda i byggnader. Vi våldtogs. Tvångskonverterades. Mördades. I dag, den 24 april, för 102 år sedan inleddes folkmordet i det osmanska riket, dagens Turkiet. För många mer känt som det armeniska folkmordet. Den kristna minoriteten skulle utrotas. Över en halv miljon armenier och hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker mördades.

Den absoluta majoriteten av världens forskare inom ämnet är rörande överens, det som hände var inget annat en ett folkmord. Trots det har Sverige officiellt inte erkänt folkmordet. Regering efter regering väljer att sticka huvudet i sanden.

Riksdagen är med på tåget sedan 2010. Då togs beslutet att Sverige skulle erkänna folkmordet. Precis som en mängd andra stater redan har gjort. Men för att erkännandet ska bli officiellt måste regeringen godkänna beslutet. Min fråga är, regeringen vad väntar ni på?

Sverige är väl en rättstat där mänskliga rättigheter står högt i kurs? Låt oss tala klarspråk nu. Det som sätter käppar i hjulet är inget annat än relationen till Turkiet. Vikten av goda relationer till andra stater kan inte nog betonas. Men till vilket pris? Ska vi låta en diktatur få sätta ramarna eller ska vi stå upp för mänskliga rättigheter? Jag vurmar för sist nämnda. Vi ska stå upp för mänskliga rättigheter. Inte låta oss skrämmas av Turkiet.

Nu himlar säkert någon med ögonen, det var ju hundra år sedan! För dig kanske det ses som något som tillhör historien. Men för oss med familjer som drabbades, är det här nutid. Vi har familjemedlemmar som blev mördade. En hel släkt som var tvungna att fly. Att vi vill ha någon form av upprättelse. Ett erkännande. Det är inte mycket begärt. Men viktigare än så behöver vi se sanningen för vad den är och försöka lära oss av den. Annars kommer det hända igen. Historien kommer upprepas sig. Ett erkännande skulle hjälpa oss alla att inte glömma. Att inte begå samma misstag igen.