”Formatet tillåter bara en förenklad bild där stereotyper travas på varandra och när det sker i ett program där det indiska ska ställas i kontrast till en lika förenklad svenskhet så blir det objektifierande”, skriver Maria Fredriksson som reagerat på det rasrelaterade upplägget av SVT:s humorsatsning Världens sämsta indier.
Jag blev rekommenderad att se David Batras serie Världens sämsta indier. Något i mig slog totalt bakut. Redan när jag såg reklam för serien sved det i hjärnan, men jag kunde inte sätta ord på varför. Jag tänkte att det kanske bara hade att göra med att jag ogillar Batra som komiker, men efter att ha sett de första fem minuterna av det första avsnittet förstår jag i alla fall till viss del varför jag reagerade som jag gjorde.
Det första jag reagerar på är den tacksamhet som David Batras indiskfödde far säger att David ska känna över att ha fått slippa växa upp i Indien. Jag känner igen detta från hur vi adopterade ständigt får det påpekat för oss hur tacksamma vi ska vara över att ha fått slippa våra ursprungsländer.
Jag tycker naturligtvis det är viktigt med perspektiv och att privilegierade ska vara tacksamma för de förmåner de fått, men jag vet inte om jag gillar hur vissa förväntas vara mer tacksamma än andra, speciellt inte när det används som ett sätt att tysta kritik. I Sverige bemöts inte sällan icke-vita med ett ”men tänk hur mycket värre du skulle haft det om du blivit kvar i ______!”.
Jag ogillar sättet som Indien och dess befolkning framställs. Formatet tillåter bara en förenklad bild där stereotyper travas på varandra och när det sker i ett program där det indiska ska ställas i kontrast till en lika förenklad svenskhet så blir det objektifierande. Och nej, det är inte samma sak som om serien hade hetat ”Världens sämsta norrman/tysk/britt”, vilket leder mig in på frågan: var i ligger det förmodat komiska?
Jag känner igen komiken – jag har själv ägnat mig åt liknande skämt. ”Jag är världens sämsta korean – jag kan inte ens äta med pinnar, höhöhö”; ”Jag är ingen riktig korean – jag gillar inte ens ris, höhöhö!”, ”Jag är en kass korean – jag är skitkass på datorer, höhöhö!”. Denna typ av skämt bygger på en föreställning om att vissa kulturella uttryck är knutna till en rasifiering – ser du ut på ett visst sätt förväntas du bete dig på ett visst sätt.
Det roliga är med andra ord att David Batra som ser ut som en indier ska guidas genom det indiska av Malin Mendel som ser ut som en typisk svensk. Hade han guidats av en svensk med indiskt ursprung hade hela programidén fallit. Detta rimmar ganska illa i ett land där du i alla andra sammanhang inte får tala om ras…
”Jaha, än sen?”, kanske du säger nu. ”Kan man inte få skämta om något nuförtiden?”. ”David Batra skämtar ju själv om detta, ju!”. Naturligtvis får man skämta så här – det är väl ganska tydligt att man får det. Lika fritt står det mig att kritisera det hela. Jag förstår det komiska – det handlar om överraskningsmoment och igenkänning. Det som jag kan irritera mig på är att detta med ras är så villkorat i Sverige. Vem får prata om ras? Vem får låtsas om ras? Och när får det ske?
När du vill påtala strukturell rasism (diskriminering), subtila uttryck för rasism (karikatyrer och nidbilder) och exotifiering möts du inte sällan av indignerad färgblindhet. Plötsligt är det du som är rasisten, den som är rasfixerad och du får föreläsningar om att ras faktiskt inte existerar.
Samtidigt ska vi skratta åt icke-vita som inte kan bete sig så som deras yttre påbjuder. När Marika Carlsson, David Batra eller vilken icke-vit svensk som helst betonar hur svenska och hur icke-etiopiska/indiska/koreanska de är jublar den svenska publiken.
Vad handlar detta egentligen om? Är det så roligt när vi icke-vita svenskar inte känner oss hemma i den kultur våra ansikten ständigt tillskrivs? Är den inlärda alieneringen från vårt ursprung ett tecken på lojalitet med Sverige – det yttersta beviset på att ras inte existerar? Om så är fallet – vad ska vi skratta åt?
