Ibland känns det tjatigt att prata om det som inte nämnvärt ändrat sig under decennier, som till exempel villkoren på arbetsmarknaden, skriver Gudrun Schyman (Fi), men lovar att fortsätta tjata ända till september om den antirasistiska feminismens maktanalys inför kommande förändringsarbete.
”Jag tror inte på åldrandet. Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen”, skrev Virginia Woolf vid femtio års ålder. Utan jämförelse i övrigt gillar jag förhållningssättet.
– Ålder är relativt, säger jag, just fyllda 70. Själv förhåller mig till världsläget och nu är det upptrappning som gäller. Samtidigt ska jag erkänna att det ibland känns tjatigt. Det här att hela tiden vara tvungen att prata om samma saker. Att prata om det som inte nämnvärt har ändrat sig under de senaste decennierna. Jag tänker till exempel på villkoren på arbetsmarknaden.
Fortfarande är det så att män oftast arbetar heltid med lön som det går att leva på. Kvinnor arbetar deltid ofta med en lön som det inte går att leva på. Föreställningen om att mannen är familjeförsörjare och att kvinnan ”bara” drygar ut hushållskassan med lite extra-jobb, lever fortfarande kvar. Inte öppet men i de underliggande värderingar som styr löner och anställningsavtal på den kvinnokodade arbetsmarknaden.
Hur ska vi annars förstå den vardag som upprätthåller idén om att industrin alltid ska vara löneledande och sätta agendan för resten av arbetsmarknaden? Och hur ska vi tolka det faktum att en kvinna som arbetar heltid under ett arbetsliv, får 2,1 miljoner kronor mindre lön än en man? Det som blir minus 3,6 miljoner kronor om vi utgår från den faktiska arbetstiden, det vill säga från deltiden. Och hur ska vi tolka det faktum att allt fler kvinnor, tillsammans med personer som kommit sent in i arbetslivet, nu får en pension som det inte går att leva på?
Hur ska vi förstå att dessa könsbundna orättvisor tillåts pågå i decennier trots att det finns enkla politiska lösningar, till exempel en modernisering av lönebildningen med målet jämställda löner, en individualiserad/delad föräldraförsäkring, lagstiftning som heltid, trygga jobb, generell arbetstidsförkortning med målet 6 timmars arbetsdag/30 timmars arbetsvecka, och så vidare?
Hur ska vi förstå att den könssegregerade arbetsmarknaden inte nämnvärt ändrats trots att problemen diskuterats ända sedan 60- och 70-talet? Hur ska vi förstå att den jämställdhet som sägs vara en självklarhet ännu inte är en verklighet?
Det handlar om makt. Den makt som genereras utifrån en föreställning om att vi som människor är olika utifrån kön och att den olikheten också ska ge oss olika roller med olika värden. Vi talar alltså om den patriarkala maktordningen. Eller könsmaktsordningen eller genuskontraktet, vilket ord en nu föredrar. Det handlar om makt. Om över- och underordning. Att män som grupp har makt på kvinnors bekostnad.
Precis som det handlar om makt när vi talar om fackens krav i förhållande till arbetsgivaren eller höginkomsttagares syn på låginkomsttagare. Bägge dessa maktordningar – kön och klass – samverkar. Det ser vi tydligt i arbets- och lönevillkor. I skillnaden mellan vården och verkstaden, mellan service som Ica och it, mellan akademiker som socionomen och ekonomen.
Kvinnor är underst i den patriarkala pyramiden på arbetsmarknaden. Så har det alltså sett ut i decennier. Men kvinnor är inte längre ensamma. Där finns också papperslösa. Människor som informellt anställs med långt sämre villkor, som tvingas arbeta för löner långt under avtal, utan skydd och utan rättigheter. Där är rädslan för att bli avvisad/utvisad ständigt närvarande om du inte gör som du blir tillsagd.
Rädslan för att bli av med arbetet utnyttjas av en del brutala arbetsgivare i sexuell exploatering. Hela #metoo-rörelsen har gett ord till det vardagens slagfält där män med makt förhåller sig till kvinnor med mindre makt genom sexualiserad retorik och praktik, från trakasserier till regelrätta övergrepp.
Till detta kommer ökning av otrygga anställningar, av påtvingat egenföretagande och entreprenörskap, alla som har kontoret i datorn och loggar in på lämpligt fik.
Att fånga in komplexiteten på den ”nya” arbetsmarknaden borde vara en fråga högt upp på arbetarrörelsens dagordning, både på den politiska och på den fackliga. Att den inte finns där vittnar om bristande analys.
Därför behöver arbetarrörelsen feminismen, den som har en intersektionell utgångspunkt, som ser konsekvenserna både av feminiseringen och etnifieringen av arbetarklassen och som drar politiska slutsatser utifrån det. En feminism om ser att jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet går hand i hand och som ser och driver på för en modernisering genom reformer.
Ska vi kunna lämna den av tradition patriarkalt organiserade arbetsmarknaden måste vi förstå att den maktanalys som finns i den antirasistiska feminismen behöver befrukta det kommande förändringsarbetet. Och de behöver ske nu. Senast i september. Till dess tjatar jag på!
