”Det är i det närmaste tragikomiskt, och samtidigt så talande, att personer som inte drabbas av rasism i ett försök att granska sina egna tillkortakommanden, använder sig av ett språkbruk de vid det här laget borde vara medvetna om är högst problematiskt”, skriver Maria Fredriksson och Lisa Wool-Rim Sjöblom om ett förlopp som ständigt upprepar sig.
Och då var det dags igen.
Än en gång har folkkära personer begått rasism och fått detta påtalat för sig. Kritiken kommer främst från personer som själva utsätts för rasism, och till försvar rusar främst personer som inte utsätts. Ursäkten levereras lika trumpet som vanligt och är egentligen mer en bortförklaring än en avbön. Den begångna rasismen är naturligtvis oavsiktlig och ska inte betraktas som uttryck för rasism alls då de skyldiga faktiskt identifierar sig som antirasister. Snarare bör det hela betraktas som ett antirasistiskt agerande då avsikten ju var att reda ut de krångliga begreppen eftersom debatten om rasism är minerad mark och det är så svårt att veta vilka ord som får användas nuförtiden.
Den här gången handlar det alltså om Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam som i podcastsavsnittet ”Dinosaurier” upprepade gånger använder n-ordet då de pratar om hur icke-vita människor benämnts genom historien. Instagramprofilen Lovette Jallow, som bland annat driver Instagramkontot @blackvogue, är en av flera som riktat kritik mot avsnittet, och menar att det går att prata om rasism utan att iscensätta den.
Wistam och Wahlgren publicerade då följande uttalande i Nöjesbladet: ”Efter vårt förrförra poddavsnitt har vi blivit attackerade av ett uppmanat drev mot oss på våra instagramkonton, där vi helt felaktigt anklagas för att vara rasister. Detta är så långt från oss man kan komma, då vi dessutom i avsnittet flera gånger påpekar allas lika värde oavsett hudfärg eller läggning. Vi använder n-ordet vid tre tillfällen i ett icke-rasistiskt, i ett historiskt syfte för att påpeka hur outbildade vi svenskar var förr i tiden och under vår uppväxt. Nu har vi blivit upplysta om att man i dag inte får uttala n-ordet alls, vilket vi då inte visste.”
Det är i det närmaste tragikomiskt, och samtidigt så talande, att personer som inte drabbas av rasism, i ett försök att granska sina egna tillkortakommanden, använder sig av ett språkbruk de vid det här laget borde vara medvetna om är högst problematiskt. Ändå är det mönstret som denna incident följer som är det mest anmärkningsvärda. Detta är nämligen inte första gången Pernilla Wahlgren kritiseras för tondövhet av detta slag.
2015 uppträdde hon i Göta lejons uppsättning av Det påstrukna förklädet där den framför allt vita ensemblen i ett nummer iscensätter yellowface och gestaltar rasistiska stereotyper av östasiater. Syftet med numret är dock att kritisera denna typ av rashumor, och liksom nu uttryckte kritiska röster att det inte går att bekämpa stereotyper genom att reproducera dem. Pernilla Wahlgren, som den gången lade ut en bild på sig själv som geisha och ett par kollegor utklädda till samurajer med kisande ögon, slog då på liknande sätt ifrån sig kritiken och menade att föreställningen är gjord ”med ett stort hjärta för mänskligheten”.
2016 blåste det på liknande sätt runt Sanna Nielsen då hon i Oscarsrevyn uppträdde utklädd till geisha. Hon, och även Oscarsteatern, lade ut bilder på sin kostymering bland annat med bildtexten ”den kåta geishan”. Kritiken blev kraftig och Nielsen gick ut i rasande försvar. Liksom Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam menade hon att rasist är så långt ifrån den hon är, och att syftet med hennes roll var att kritisera rasistiska stereotyper. Hon fick stöd av sångerskan Malena Ernman som profilerat sig som antirasist, och som uttryckte att kritikerna bör fokusera på annat.
Det tycks nästan vara en naturlag som styr det händelseförlopp som upprepat utspelar sig. Vita, folkliga artister trampar i klaveret och kritiseras för rasism. Kritiken kommer främst från personer som utsätts för rasism, varför de känner igen den. Artisterna levererar halvhjärtade ursäkter men slår både ifrån sig och tillbaka med indignation över att anklagas för att vara rasist eftersom deras självpåtagna identitet som antirasister på något sätt skyddar dem från att alls kunna utföra rasistiska övertramp. Slutligen försvaras de främst av personer som inte heller utsätts för rasism.
Det som sker är med andra ord en fokusförskjutning där den som begått rasism blir till offer, och den som utsätts för rasism blir den intoleranta och oförlåtande. Med andra ord, kontentan blir att det är värre att anklagas för rasism än att utsättas för den.
