Den 27 januari är årsdagen för befrielsen av det nazistiska koncentrations- och utrotningslägret i Auschwitz-Birkenau. Nazistregimens folkmord på romer erkändes först 1982, skriver EU-parlamentariker Soraya Post (Fi) som har uppmanat Europaparlamentet att belysa folkmordet på romer vid sin ceremoni för förintelsens offer.
På Internationella minnesdagen för förintelsens offer, den 27 januari, minns och hedrar vi alla barn, kvinnor och män som torterades och mördades av nazisterna under förintelsen. Vi påminns och stärker därför också vårt engagemang för att bekämpa antisemitism, anti-ziganism, rasism och alla former av intolerans. Vi får aldrig glömma detta brutala folkmord och lidandet och smärtan som det har orsakat för sina offer, deras familjer och våra samhällen.
Under förintelsen mördades totalt 11 miljoner människor i koncentrationslägren i Europa av nazistregimen. Nazisterna förföljde, torterade, fängslade och mördades alla som de ansåg vara ”underlägsna” tyskarna. Den största gruppen av offer var det judiska folket; sex miljoner mördades av nazisterna i koncentrationsläger, två tredjedelar av den judiska befolkningen i Europa. Romer var den näst största gruppen som dödades i folkmordet; omkring 500 000 – 1 miljon romer dödades av nazisterna.
Den 27 januari är årsdagen för befrielsen av det nazistiska koncentrations- och utrotningslägret i Auschwitz-Birkenau. Lägret befriades av sovjetiska trupper för 73 år sedan, den 27 januari 1945. Efter befrielsen kunde överlevarna av den judiska förintelsen söka rättvisa vid internationella och inhemska domstolar, men majoriteten av offren fick aldrig chansen och många nazister blev aldrig straffade för alla sina brott.
Att veta vad min egen grupp, romerna, gick igenom och det faktum att smärtan av brott som begåtts mot dem inte erkändes, betyder att jag måste påminna också om de andra som föll offer för nazisterna, utan att få en chans till upprättelse: Personer med psykiska eller fysiska funktionsvariationer, homosexuella personer, kommunister, fackföreningsmedlemmar, jehovas vittnen, anarkister, politiska motståndare och andra motståndsaktivister. Alla offer mötte samma lidande, samma öde och samma slut. Ingen av dem fick en annan chans i livet.
Och erkännandet har tagit tid. Folkmordet på romer, även kallat Porrajmos eller Samudaripen, erkändes först 1982, då förbundskansler Helmut Schmidt, i dåvarande Västtyskland, erkände att nazistregimen hade förföljt och begått folkmord mot romer. I Auschwitz öppnades en permanent utställning med titeln Förintelsen av de europeiska romerna först 2001. I Berlin avtäcktes den hittills enda minnesplatsen 2012, för bara sex år sedan.
FN har utsett ”Holocaust remembrance and education: Our shared responsibility” till årets tema för Internationella minnesdagen för förintelsens offer. Tanken är att påminna om vikten, ja plikten vi har, att minnas, utbilda oss och att det är vårt gemensamma ansvar.
I år kommer Europaparlamentet för första gången att hålla en utställning om folkmordet mot romer, anordnad av det centrala rådet för tyska romer och sintier. Detta hände tack vare mitt hårda arbete här i Europaparlamentet med att få EU att erkänna anti-ziganism. Jag uppmanade Europaparlamentet att belysa folkmordet på romer i vår ceremoni på den Internationella minnesdagen för förintelsens offer och med stöd av mina kollegor i ARDI (det tvärpolitiska, parlamentariska nätverket mot rasism) fick den romska förintelsen en plats i ceremonin. Feministerna gör skillnad!
Överlevarna i förintelsen har delat och delar fortfarande sina historier och erfarenheter så att framtida generationer aldrig ska behöva återuppleva dessa hemska brott mot mänskligheten. Men i dag finns inte så många överlevande kvar, våra levande vittnen dör. Därför är det så viktigt att vi alla tar ansvar, att vi berättar våra historier. Till exempel historierna om överlevande och aktivister från Sinti Holocaust, som Rita Prigmore och Zoni Weisz.
Det är upp till oss alla att förhindra framtida folkmord.
Det är nu över sjuttio år sedan förintelsen ägde rum, och hatbrotten mot minoriteter i Europa finns inte bara kvar, de ökar. Vi ser nynazister och högerextremister som marscherar på gatorna och sprider sitt hat. Flertalet parlament i Europa har folkvalda ledamöter från högerextrema partier.
Vi måste ta ställning nu. Enligt rapporter från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) ökar hatbrotten i Europa. FRA definierar hatbrott som ”våld och brott som motiveras av rasism, främlingsfientlighet, religiös intolerans eller genom fördomar mot en persons funktionshinder, sexuell läggning eller könsidentitet”. Rasistiska och främlingsfientliga reaktioner mot flyktingar, asylsökande och invandrare finns i hela EU. Antisemitism, anti-ziganism, islamofobi, homofobi och sexism är delar av en vardag för många människor som bor i Europa.
Det är inte bara individer som är utsatta, även en stomme försvaret av mänskliga rättigheter – civilsamhället – är hotad. Denna månad har FRA släppt en rapport som pekar på att det civila samhället lever under starkt tryck på många håll i EU. Jag skulle vilja säga att det lever under hot, och inte bara i EU. Detta är mycket oroande med tanke på den viktiga roll som civilsamhället spelar för att upprätthålla demokratiska processer och att främja mänskliga rättigheter.
Vi kan inte vara tysta och likgiltiga mot detta hat; vi måste bekämpa antisemitism, anti-ziganism, rasism och andra former av intolerans. Vi måste skapa en framtid som vi kan vara stolta över, där mångfald i alla dess former värderas och främjas. Att höja våra röster är inte bara det rätta att göra, det är vårt gemensamma ansvar. Vi får inte glömma att hat går hand i hand med folkmord, därför vi kan inte låta hatet dominera Europa igen.
