Jag blir hämtad av Faulka på flygplatsen i Kapstaden och vi åker till slottet Good hope där slavar från hela kontinenten en gång i tiden samlades för att skeppas vidare till resten av världen, den vita världen.

Att konferensen som anordnades av Women in black förlades till slottet, i dag en av Kapstadens turistattraktioner, var ingen slump. Organisatörerna ville att vi som kom utifrån skulle få känna smärtan och förnedringen som dryper från väggarna. Flera hundra år av slavhandel har präglat staden.

Vi börjar med en healingceremoni där några kvinnliga schamaner från olika etniska grupper ber andarna om förlåtelse och ber oss att känna kontakt med våra urmödrar.

Konferens i en smältdegel

Slottet, som byggdes av Ostindiska kompaniet, blev symbol för ett av världens första kapitalistiska företag där holländare, skandinaver och tyskar gick samman för att ta kontroll över slav- och kryddhandeln i konkurrens med spanjorer, portugiser, engelsmän och fransmän.

Faulka, som är muslim och bär hijab, undervisar i lingvistik vid universitetet i den sydafrikanska staden Stellenbosch och har klara blå ögon i ett brunt ansikte. Hon skrattar och säger ”på det sättet är jag en äkta kapstadsbo, vi är alla blandade här. Jag har en irländsk gammelmorfar som gifte sig med min indonesiska gammelmormor. Av honom fick jag mina blå ögon”.

Just detta präglar Kapstaden, en smältdegel för så många invandrargrupper.

En mestis-stad, en hybrid och en stad präglad av motstånd. Under apartheid dödades hundratals studenter och ANC-aktivister här. Det är en av anledningarna till att Women in black valde att hålla sin 17:e internationella kongress här. Rörelsen är ung. För trettio år sedan bestämde en grupp israeliska och palestinska kvinnor i Israel att de skulle kämpa mot ockupationen av de palestinska territorierna.

Ockupationen urholkade Israels rätt att vara en nation och var ett hån mot judendomens tro och lärdomar, hävdade de. Bland kvinnorna fanns Hava Keller som hade överlevt Förintelsen och som ägnade hela sitt liv åt att försvara unga palestinska flickor som fängslats av Israel. Hon besökte dem, ordnade advokater och hjälpte familjerna ekonomiskt.

En ickehierarkisk rörelse

Women in black har bland annat inspirerats av de argentinska mödrarna vid Plaza de Mayo och har valt att likt dem demonstrera i svart och under tystnad. De valde ett ickevåldsmotstånd och började stå med plakat på både hebreiska och arabiska framför regeringsbyggnaderna i Haifa och Tel Aviv. Förbipasserande kastade glåpord mot dem och kallade dem förrädare. Det kastades stenar och ruttna frukter.

Deras exempel spreds över världen. Under Balkankriget var det serbiska kvinnor från Women in black som åkte in till det belägrade Sarajevo och hjälpte kvinnor och barn med förnödenheter och mediciner. Bosniska kvinnor som överlevt Srebrenica demonstrerar i Tuzla varje år tillsammans med serbiska kvinnor med plakat med texten ”Inte i vårt namn”.

Women in black har inga ledare och det finns ingen hierarki. Alla beslut som tas av kollektivet diskuteras vid kongresserna som hålls vartannat år eller via e-post. Det är ett problem i dag, anser några. Men att bygga och upprätthålla en internationell organisation skulle kräva avlönade byråkrater och det vill ingen ha. Rörelsen vill vara oberoende från allt statligt stöd och bekosta kongresserna med frivilliga bidrag från alla deltagare.

Att bekämpa våldet mot flickor och kvinnor är ett av rörelsens främsta mål och under mötet i Kapstaden hölls det flera workshops om beröringspunkter med #metoo-rörelsen. Att få fram lagar som försvarar kvinnors rättigheter blev en del av slutresolutionen från mötet. Att höra vittnesmål från kvinnor från Kongo och Rwanda var mycket berörande.

#Metoo-rörelsen inte tillräcklig

Det är inte helt lätt att hitta likheterna mellan #Metoo-rörelsen och Women in black. #Metoo-rörelsen startade i USA och spreds vidare till Europa, men är inte stark i Afrika. De sydafrikanska deltagarna på konferensen berättar att för dem känns det som en medelklass-fråga för vita kvinnor. I Afrika våldtas hundratusentals kvinnor i olika krig och ingen ställs inför rätta. I Afrika ses kvinnorna som en del av krigsbytet.

Rebecca Jonsson, aktiv inom Ican, organisationen som fick Nobelpriset i fred 2017, berättade hur viktigt det var att att kunna ställa soldaterna i FN:s fredsbevarande styrkor inför rätta. Skyddade av sin immunitet har många av dem kunnat ägna sig åt våldtäkter och köp av sex med minderåriga.

De sydafrikanska deltagarna var skeptiska. ”Vad har ni gjort, vita kvinnor och män, för att bekämpa slaveriet? Mycket av ert välstånd har skapats av våra förfäder. Hur kommer ni att betala tillbaka det? Det räcker inte med vackra ord det är era vapen vi köper för att utkämpa våra idiotiska krig. Och detta med FN har vi hört länge men det händer inget. #Metoo-rörelsen känns inte tillräcklig för oss.”

En deltagare från Jemen som bär hijab berättar att hon var med på ett av Ship to Gazas fartyg, vars besättning bestod helt av kvinnor. Och att hon och en parlamentariker från Malaysia skildes från övriga deltagare när israeliska styrkor bordade båten och fängslade dem. De vita deltagarna fick hjälp från sina ambassader medan dessa två kvinnor fick sitta länge utan advokater och utan tolkar. Hon menade att deras kamrater inte ställt upp för dem. ”Vita medelklassamerikanskor verkar ha företräde också när det gäller att definiera feminismen och strategierna. De lyssnar inte på oss och känner att deras resonemang är det enda som gäller”, sade hon.

Det finns inga rättvisa krig

Vi hälsar på några aktivister i District 6, ett kvarter som blev ökänt när alla svarta och färgade invånare vräktes för att ge plats åt ett helt vitt kvarter. Folk som hade bott där i flera generationer fick bo i plåtskjul i ingenmansland. Sedan apartheid avskaffades har de kunnat ansöka om att komma tillbaka: ”När vi var små lekte vi med alla, muslimer, svarta, kristna, ingen var speciell. Vi ordnade fester och gick på varandras gudstjänster. Men senare blev vi flyktingar i vårt eget land. Vi arbetade som tjänstefolk åt våra vita mästare. De tog ifrån oss all värdighet.”

”Ni klagar på flyktingar som kommer i stora mängder till Europa, men det är en konsekvens av era koloniala krig och av er försäljning av vapen till våra stater.”

En som var särskilt upprörd var Fatumee Ugbur som representerade Västsahara: ”Vi är de glömda flyktingarna. Vi lever i tält i ingenmansland sedan flera generationer och ni åker som turister till Marocko. Marocko har lyckats få världen att glömma oss. Vi är lika ockuperade som palestinierna och det är Israel som har byggt vår mur, som kallas skammens mur, och som är en av världens största murar. Vi uppmanar er till bojkott av både Israel och Marocko, vi måste få slut på det koloniala våldet”.

Women in Black ska hålla sin nästa kongress i Armenien eller Tunisien. Erfarenheterna från Kapstaden är många. Det handlar om icke-våld, motstånd mot allt förtryck och solidaritet med flyktingar och förföljda. Det bör vara rörelsens plattform. Att bekämpa vapenhandel och kapprustning är en del av rörelsens ryggrad, det finns inga rättvisa krig.