Zahra Saleh, aktivist på heltid i ”Sydarabien”, dog 27 november. Hon blev 40 år gammal.

Första gången vi sågs greppade Zahra Saleh min arm. Jag bodde i norra Jemen och hade tagit mig till södern för att bevaka ett uppror som pågick där. Hon ledde mig med bestämda steg till en bil. I baksätet presenterade hon sig och sa att hon hört att jag ville lära känna hennes motståndsrörelse. Hon lämnade sitt nummer och berättade att en tidigare reporter hade fått problem när han ertappades med det. Själv låg hon illa till. ”Polisen säger att jag ska kastas i fängelse”, sa hon. ”Fast inte i något kvinnofängelse, denna gång sätter de mig med männen.” Jag la in henne som Zorro i min telefonbok och under kommande åtta år både hördes och träffades vi otaliga gånger.

Zahra Saleh är ett välkänt namn i Aden, huvudstad i vad hon kallade sitt ockuperade land Sydarabien. I över ett decennium kämpade hon för de södra Jemenprovinsernas självständighet från nord. Och en återgång till gränsdragningen före 1990, när Syd- och Nordjemen gick samman i ett land.

Efter år av diskriminering av södern intog Zahra Saleh med tusentals andra sydbor gatorna för att kräva jämlikhet med nord 2007. Hon var med att bilda den omfattande gräsrotsrörelsen Hirak al-Janoubi al-Salmi (Fredliga sydrörelsen), känd som Hirak, inom vilken hon sågs som en inofficiell ledare.

Adens kvinnor hade krävt sina rättigheter redan på 1970-talet. Men kvinnokampen hade mötts av stora bakslag. Och Zahra Saleh blev den första kvinnan att på nytt marschera jämte männen på Adens gator, lätt att känna igen i enda niqaben bland manskläderna. Hon bar ett band över axeln som skönhetsdrottningar brukar ha. Där stod: ”Självständighet eller död”. Det var bokstavligt menat, den som ville släcka hennes engagemang behövde ta livet av henne.

När soldater sköt in i folkleden rusade hon inte åt motsatt håll. Hennes strategi var att gömma sig under fordon som parkerats längs vägen. Under en bil fick hon sällskap av en kvinna som bad att få ansluta sig till rörelsen.

Zahra Saleh organiserade sydkvinnorna i en fackförening och visade tusentals vägen tillbaka ut i offentligheten. Men hon lämnade uppdraget efter några år för att istället inta barrikaderna. Hennes skrovliga stämma hördes i fronten av marscherna.

”Ut, ut ockupanter!”

”Motstånd mot tyrannerna!”

”Min revolution är en sydarabisk revolution!”

Hon fängslades elva gånger. För att friges tvingades hon en gång skriva under ett papper och lova myndigheterna att gifta sig. Då skulle hon hållas fången hemma, förklarade hon och fortsatte istället att demonstrera varenda dag, runtom stora delar av södern.

Hon hade inga fritidsaktiviteter, undantaget möjligen de arabiska kriminalserier hon följde på teve. Men dem såg hon på för att förbereda sig inför nästa gång hon haffades.

Den enda dialog med nord som Zahra Saleh kunde tänka sig var en praktisk om hur länderna skulle delas. En federal ombildning av Jemen med ökad autonomi för södern var som hon såg på saken inget alternativ.

Bakom ryggen kallade vissa henne Margaret Thatcher, hon var Hiraks järnkvinna, lika kompromisslös med sin politik. Men till skillnad från Thatcher kämpade Zahra Saleh i ett underläge och tog själv konsekvenserna av sin kamp. Om sitt smeknamn hade hon bara följande att säga: ”Glöm britterna, nu är vi under jemenitisk ockupation.”

Hon manade till civil olydnad och misshandlades flera gånger, inte bara av säkerhetsstyrkorna. Också av islamister i södern. Dem anklagade hon för granatattacken mot henne 2014, då hon allvarligt skadade ena benet, behövde amputera det andra. Kroppen var full av metallsplitter och hon led av smärtor.

I kriget mot Saleh-houthialliansen 2015 fortsatte Zahra Saleh sin fredliga kamp och dokumenterade även övergreppen på södern fastän det var svårt att ta sig fram bland ruinerna i rullstol.

Söderns moder. Rörelsens hjärta. Revolutionens låga, kallades hon hedersamt.

I ett framtida Sydarabien önskade sig många se henne som minister. Några hoppades till och med att hon skulle bli Arabiska halvöns första kvinnliga president.

Äsch, svarade Zahra Saleh när jag sa det till henne. Hon lovade kamraterna att alltid stanna i opposition, jämte nya upprorsmakare. Ändå valdes hon i slutet av 2017 in i Nationella föreningen som har 303 individuella medlemmar och fungerar som ett provisoriskt parlament i södern. Hon arbetade med att ta fram en konstitution för Sydarabien.

Zahra Saleh diagnostiserades nyligen med leukemi. I Aden fanns inte den vård hon behövde. Tack vare hjälp från rörelsen kunde hon flyga till Egypten. Där dog hon på sjukhuset. Hon återvändes till Aden och togs emot av vännerna som förde kroppen till hennes hem för ett sista farväl.

Hon jordfästes den 30 november på en gravplats för rörelsens martyrer, såsom hon själv önskade. Och sörjs av sin far, systrar och bror. Liksom av tusentals sydbor som svär att fullfölja hennes befrielsekamp.