Efter första världskriget råder både hopp och oro i Europa. I boken 1919 – Kvinnornas år, försöker Unda Hörner fånga stämningen genom ett antal starka personligheter. Både politiken och konsten är föremål för nya strömningar när tyska kvinnor får rösta för första gången och tar plats som pionjärer på de kulturella arenorna.
Berlin är huvudskådeplatsen i författaren och journalisten Unda Hörners exposé över det turbulenta året 1919. Hon har valt att månad för månad dyka ned i ett antal tongivande individers förehavanden, och utifrån deras perspektiv skildra förlopp och atmosfär i politiska och kulturella kretsar. Författaren gör också återkommande nedslag i Paris, där kriget inte har lämnat lika djupa sår, och där fredsförhandlingarna i Versailles inleder året. Dessa kommer dessvärre inte att bidra till ett nytt Tyskland av det slag som Rosa Luxemburg, konstnären Käthe Kollwitz eller dadaisten Hanna Höch drömmer om, med jämlikhet och frihet som ledord.
För Unda Hörner, som har ett 20-tal biografibetonade böcker på meritlistan, började allt med Bauhaus, den nydanande konstskolan som öppnade i Weimar det aktuella året.
– Jag var intresserad av att skriva en bok om Bauhaus 100-årsjubileum, men när jag letade material visade det sig att det fanns så många andra intressanta saker som hände det året, i synnerhet för kvinnor. Det var det första året kvinnor fick rösta, Kollwitz blev den första kvinnan i den preussiska konstakademien, så en sak ledde till den andra.
Unda Hörner och Yvonne Hirdman i samtal. Bild: Katarina Andersson
Under sitt Stockholmsbesök deltar Unda Hörner i ett samtal med historikern Yvonne Hirdman, som påpekar att många av namnen i boken är ganska okända utanför Tyskland. Få är bekanta med juristen Anita Augspurg, poeten Else Lasker-Schüler eller textilkonstnären Gunta Stöltzl. När författaren vänder blicken mot Paris uppenbarar sig för eftervärlden mer namnkunniga kvinnor som Marie Curie, Coco Chanel och Sylvia Beach. Hur valde hon ut vilka som skulle få figurera i boken?
– Det fanns så många viktiga kvinnor vid den här tiden, men jag kunde inte berätta om alla. Under kriget behövdes kvinnorna i arbetslivet och efteråt ville de inte släppa sin officiella roll och den betydelse de hade fått för samhället. Det här var en generell förändring men om du skriver en bok måste du fokusera på biografier, så det här är en bok om kvinnor i flera domäner som tog ett ansvar för samhällets framsteg.
Förment framstegsvänlig fasad
De flesta av dessa hade möjlighet till en högre utbildning, både Luxemburg och Augspurg studerade exempelvis juridik i Zürich. Unda Hörner tycker att vi kan låta oss inspireras av hur medvetna de var om kunskapen som ett privilegium, och ansvaret att sprida den.
– För mig är det ett exempel på hur människor borde bete sig, kunskap och bra utbildning är inte något alla kan få och de förstod att uppskatta det och gjorde det till sin plikt att bidra till samhället och utvecklingen. När man läser Curies dagböcker till exempel finns det så mycket vilja att dela med sig av kunskap och att arbeta för en bättre värld.
Att nya idéer kunde blomstra berodde förstås till stor del på att kriget äntligen var över, men det instabila politiska läget i den nya republiken gjorde också att censuren tillfälligt upphörde, vilket gjorde det möjligt att ta ut svängarna. Engagemang för fred och en antipati mot gamla tiders ideal förenade kulturpersonligheter och aktivister.
Käthe Kollwitz skriver starkt pacifistiska debattartiklar och hennes målningar och teckningar, som varit förbjudna under monarkin, avbildar osentimantalt fattigdom och sjukdom. Dada-rörelsen, som uppstått 1916, använder nonsens-språk och rytmiskt oväsen för att utmana den gamla ordningen. Den inbördes mansdominerade ordningen är det värre att råda bot på, kollagepionjären Hanna Höch är i princip ensam kvinna i dadaisternas Berlinfalang.
– För kvinnor var det möjligt att i konsten hitta ett nytt språk. Höch var tvungen att kämpa mot alla dessa män som talade om vad hon fick göra, men hon behövde hitta sin egen väg och det var svårt, för det fanns ingen att kopiera. Hon fick hitta helt nya perspektiv.
När konsthögskolan Bauhaus öppnade i april hade dess grundare, arkitekten Walter Gropius, gjort stor sak av institutionens jämlikhetssträvanden. Den allra första terminen var lite drygt hälften av de antagna kvinnor.
– Högskolan var öppen för kvinnor och Gropius välkomnade dem. Men när han insåg att kvinnorna ville bli arkitekter och då skulle konkurrera med männen och honom själv, skickade han dem till vävstolarna. Det var nya tider med framsteg, för kvinnor och män, men mycket var på papperet och i manifest, medan verkligheten inte hängde med, konstaterar Unda Hörner.
Varningstecken i tiden
Unda Hörner använder sig av en fri form som närmar sig det skönlitterära, med dialoger baserade på till exempel dagboksanteckningar. Ett tacksamt grepp för att förmedla känslorna i de många stormiga kärleksförhållanden som personerna involverar sig i. Hanna Höch lever i ett ménage à trois tillsammans med Raoul Hausmann och dennes lagvigda och Walter Gropius försöker också finna sig till rätta i tidens populära samlevnadsform. Hans fru Alma Mahler-Gropius, en jämförelsevis ganska konservativ kvinna, föredrar att uppehålla sig i Wien med sin unge älskare.
– Nya koncept kring kärlek på den tiden var en politisk idé för att förändra samhället. Alla avantgardekonstnärer ville vara politiska med sin konst, och inte heller idag kan du särskilja det privata och det politiska. För oss låter det som något konstigt som förekom i bohemkretsar, men det var en politisk tanke som skulle förändra samhället genom nya former av partnerskap.
Vilka händelser från det här året kom att få betydelse för de kommande åren och framtiden?
– Tyskland var ett av de första länderna som gav kvinnor rösträtt, det upphörde inte ens 1933, förutom att det då blev en passiv rösträtt, kvinnor var inte längre valbara. Vi måste komma ihåg att börskraschen 1929 avslutade så mycket, ekonomin kollapsade och nazisterna gjorde entré. För mig är det alltid chockerande att se hur alla dessa framsteg stoppas så enkelt.
En insikt Unda Hörner också tar som en varning.
– Då talade alla om Europa och hur viktigt det var att arbeta tillsammans och inte tänka i kategorier av nationer, men var är vi i dag? När vi pratar om kvinnorna så är det så många saker som var revolutionerande på 20-talet. De klippte av sina klänningar, de klippte sitt hår, men sedan var det tillbaka till köket efter 1933. Och alla dessa framsteg återkom först på 70-talet när gifta kvinnor fick rätt att öppna eget bankkonto, eller ta ut skilsmässa.
