I helgen ska det firas! Pompa, ståt, seminarium och familjeaktiviteter utlovas. En av Nordens största och mest aktiva adoptionsorganisationer, Adoptionscentrum, fyller hela 50 år och kalaset går av stapeln i Stockholm, på nobla Royal hotel Globen! Vad döljer sig bakom den glättiga fasaden där barnlösa par och presumtivt föräldralösa barn kopplas ihop.
Ni har väl inte missat adoptionshärvan i Chile under diktaturen som nu kommit upp på bordet, där ju Adoptionscentrum utreds för människohandel i Chile? Maria Diemar från relativt nystartade organisationen chileadoption.se, som själv hittat sin mamma, berättar att den chilenska domare som utreder illegala adoptioner har hittat 615 fall där Adoptionscentrum varit aktör. Förutom Adoptionscentrum är en chilensk socialarbetare under utredning.
Siffror från FN:s barnrättsorgan Unicef från 2015 klargör att 141 miljoner barn, boendes på barnhem världen över, har minst en överlevande släkting som skulle kunna ta hand om dem. Det är intressant och viktigt. Varför tillåts en så obehaglig tystnadskultur råda kring Adoptionscentrum när vi har faktiska siffror framför oss.
Adoptionskritik ska inte betraktas som ett nytt fenomen. Inte heller är det första gången den hjältesaga adoption brukar beskrivas som sätts i gungning. Därför kommer nu här en tidslinje med exempel på adoptionsskandaler där Adoptionscentrum varit inblandat:
70-talet
Thailand var det första sändarland som riktade stark kritik mot Adoptionscentrum när barnarov och människohandel kopplat till ett barnhem uppdagades. Det gungade så pass att den dåvarande adoptionsministern och socialdemokraten Annika Gredin uppmanade svenska barnlösa par att inte åka till Thailand, men frågan om mottagarlandets ansvar besvarades inte. Se Dokument inifråns ”Barn till varje pris”.
2000-2005
Under den moderata politikern, numera partiledaren, Ulf Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum 2000-2005 uppdagades skandalen med barn som stulits från Hunanprovinsen i Kina. Journalisten Kajsa Ekis Ekman har senare rapporterat om skandalen i svensk press. En pappa berättade om hur han blivit attackerad, sittandes vid en busshållplats, av en liga som tog hans några månader gamla baby. Flertalet personer med kopplingar till ligan samt barnhemmet dömdes senare till hårda straff för människohandel.
2015
2015 rapporterades att kenyanska myndigheter satt stopp för adoptionsprocesser för fem par som befann sig i Kenya för att adoptera så kallat föräldralösa barn. Detta sedan barnens biologiska släktingar uppgivit att barnen som var på väg att adopteras blivit stulna. I tre av fallen var Adoptionscentrum en aktör.
2017
Tre nigerianska kvinnor anklagades 2017 för att ha sålt sina egna barn. Trots att det var en läkare som lurade av dem barnen blev kvinnorna fängslade. Här nämns Sverige som det land barnen kan ha kommit till och även Adoptionscentrum nämns då organisationen mellan 2008 och 2014 adopterade 77 barn från Nigeria. Fyra år tidigare gjorde Expressen en granskning av barnfabrikerna i landet.
2018
”Jag blev behandlad värre än en hund på gatan”, säger en mamma, som förlorat sitt barn till Italien från ett barnhem i Indien, i den internationellt prisbelönade dokumentärserien Manufactured orphans, i tv-programmet Undercover Asia, som tar sikte på hur barn i Indien görs adopterbara. https://www.channelnewsasia.com/news/cnainsider/170519-tvprog-undercoverasia-manufacturedorphans-web1-8865720
Historierna kan göras många. Fall där felaktig information lämnats och den verkliga bilden återstår att upptäcka finns gällande fler sändarländer, Sydkorea, Sri Lanka, Colombia, Brasilien med flera.
Jag är ett av de barn som lurats av det indiska barnhemmet och medverkar själv i dokumentären. Ordet adoption finns inte ens med i min första pappas modersmål, det språk han kan. Om sökandet efter min första familj har jag berättat tidigare, bland annat i Feministiskt perspektiv.
Ni som vill veta mer om barnhandel kan läsa rapporten Sale of children från 2017 av Nigel Cantwell, som systematiskt går igenom illegala adoptioner från 70-talet och framåt. Han konkretiserar även ett 20-tal kriterier för vad som utgör illegal adoption. Flertalet internationella sändarländer kopplas ihop med barnhandeln, och Sverige är det i särklass största europeiska mottagarland som är aktör i sammanhanget.
Vad är det då som driver en förmedling att fortsätta sin verksamhet fastän skandalerna avlöser varandra? Pengar såklart. Pengar är alltid grunden för kriminell verksamhet. Adoptioner fungerar också som en marknad där efterfrågan självklart påverkar utbudet. Föräldrar blir rättslösa i länder där ojämlikhet, korruption och kriminalitet är ett utbrett faktum.
Förutom att Adoptionscentrum bedriver adoption, är organisationen även verksam i biståndsbranschen. Avgifterna från medlemmar, såväl adoptanter som adopterade, och det statliga adoptionsbidraget bidrar till att möjliggöra båda verksamheterna. Adoptionscentrum säger sig stå på fattiga singelmödrars sida runtom i världen. Detta blir inget annat än hyckleri när vissa fattiga mödrar får hjälp att överleva tillsammans med sina barn medan andra tvingas adoptera bort dem. Det finns alltså en rad frågor att ställa när det gäller Adoptionscentrums roll i den globala familjepolitiken.
Hur kommer det sig Adoptionscentrum visar så lite intresse för att stödja de adopterade som vill veta mer om sina första familjer. Hur kommer det sig att man duckar för allt ansvar när oegentligheter uppdagas. I dokumentären jag medverkar i svarar Maria Dore, Adoptionscentrums generalsekreterare, att regleringarna såg annorlunda ut i sändarländerna förr. Samma svar ges nu till Chile-adopterade. Trots att det påstås att så mycket förändrats genom åren använder ordförande Margret Josefsson alltså samma argument.
Kan pengar spela in även här? Och hur länge ska Adoptionscentrum få ducka bakom lagar som bygger på demokratiskt tvivelaktiga beslut och rent kriminella handlingar. 50 år till?
