”Trots att våra sätt att förklara och förstå världen ogiltigförklarades har urfolkssamhällen under fem sekler envist fortsatt att göra motstånd”, skriver Carmen Blanco Valer på urfolkens kampdag och konstaterar att ekonomisk plundring i samverkan med patriarkat, rasism och miljömord nu är ett hot mot hela planetens livsförutsättningar.
Den 12 oktober 1492 invaderades en kontinent som kunafolket i Karibien kallade Abya Yala av europeiska trupper. Denna händelse blev början till folkmordet på minst 70 000 miljoner människor i ursprungsbefolkningen och även till miljömord. Landmassan tvångsdöptes så småningom till Amerika.
Under fem sekler försökte kolonialmakterna utplåna urfolken och deras kulturer. Med vår frälsning som förevändning förslavades och mördades människor, kulturskatter och städer brändes, språk och andra kulturuttryck förbjöds och våra territorier togs över. Det tog många år innan vi ens ansågs vara ”människor” eftersom den koloniala invasionen, förutom materiell plundring, även innebar framväxten av rasistiska strukturer som drabbade oss liksom våra kidnappade och förslavade afrikanska syskon.
Den koloniala plundringen, sammanflätad med rasism, förstärktes genom invasiva patriarkala strukturer. Inte så att patriarkala uttryck inte funnits inom urfolkssamhällena, utan snarare så att det europeiska patriarkatet var mer solitt. Under invasionskriget användes våldtäkter som krigshandlingar. Genusrelationerna påverkades även av koloniala påbud och religiösa föreställningar.
Den koloniala omstruktureringen av samhällena innebar att patriarkala lagar infördes som begränsade kvinnors rätt att vara ”myndiga” och förfoga över tillgångar som till exempel mark. Synen på vad som var ”ekonomi” och vad som inte var det omdanades, liksom synen på vilka som var politiska subjekt och kunde väljas eller styra.
Livssituationen för miljoner urfolks- och småbrukarkvinnor, samt andra latinamerikanska kvinnor, kom att påverkas ända fram till våra dagar. Detta inte minst genom synen på vilka som hade rätt att styra över andras kroppar och sexualitet och vilka som var bara objekt. Men trots att våra sätt att förklara och förstå världen ogiltigförklarades har urfolkssamhällen under fem sekler envist fortsatt att göra motstånd.
Vi gör motstånd genom att hålla fast vid vår kosmovision, det vill säga vår syn på kosmos och våra relationer med Pachamamas – Moder jords – andra barn: växter, djur, bergen, solen, månen och vattnet. Och, inte minst, mellanmänskliga relationer.
Vi gör motstånd genom att envist fortsätta prata våra språk, klä oss, sjunga och dansa som vi brukar samt praktisera våra traditioner. Detta trots de ihärdiga försök att tvinga oss att se ut och göra som andra.
I synnerhet gör vi motstånd genom att försvara våra territorier, en odelbar helhet där marken vi står på, de växter som ger oss näring samt luften och vattnet som ger oss liv ingår. Våra territorier är ofta även vår källa till identitet, eftersom vi ser oss som jordens, regnskogens, bergens, bäckarnas, högplatåernas och havens barn. Territorier som för många urfolk är synonym med själva livet.
Detta envisa försvar av territorierna står i dag i vägen för den fortsatta och intensifierade kapitalistiska expansionen och bidrar till att hindra ekocid. Vi värnar om regnskogar, sjöar, bergsmassiv, glaciärer, högplatåer, eller andra livsmiljöer – alla dessa ekosystem som den kapitalistiska blicken enbart ser som exploaterbara ”naturresurser”. Urfolkens envisa försök att försvara dessa ekosystem frontalkrockar med den gränslösa kapitalistiska ”tillväxten” som tolkats som synonym för ”utveckling”.
Det inte bara urfolk och afroättlingar i Latinamerika som lider av den ekonomiska plundringen i samverkan med patriarkat, rasism och miljömord. I dag är även själva planetens livsförutsättningar i riskzonen, eftersom den kapitalistiska utvecklingen och dess ohejdbara vinstjakt sett till att vrida klimatet ur led. Därför är det viktigt att alla människor i världen ställer sig vid urfolkens sida och gör motstånd till Moder jords försvar.
