Krav på jämställdhet och social rättvisa har fått genomslag i klimatpolitiken i EU-parlamentet den senaste mandatperioden, vilket har krävt hårt arbete av engagerade feminister, enligt Linnéa Engström (MP). Hon ser trycket från medborgarna som avgörande för att lösa klimatkrisen när institutionerna sackar efter och högerpopulistiska krafter vinner mark.
Förra veckan fylldes av unga klimatstrejkare och deras uppmaningar om klimaträttvisa och radikala klimatåtgärder. I Strasbourg stoppades Greta Thunberg från att tala inför plenum. De ditresta klimataktivisterna fick sitta på läktaren och lyssna på en blek klimatdebatt med samma gamla trötta argument. För mig är det tydligt, liksom för alla andra som nu samlas i tusentals på gator och torg, att det är vi, medborgarna, som måste fixa klimatkrisen. Våra institutioner sackar efter.
Under förra veckan röstade EU-parlamentet om sin position till den plan som kommissionen lagt fram för hur hållbarhetsmålen i Agenda 2030 ska uppnås inom unionen. Äntligen ska vi börja röra oss bort från silo-mentaliteten och börja integrera olika politikområden. Sedan 2015, när jag började arbeta med klimatfeminism i EU-parlamentet, har det skett ett stort skifte. Nu är det helt självklart att kraven om jämställdhet och social rättvisa får genomslag i klimatpolitiken, för att trycket från medborgarna är så tydligt i de här frågorna. Och det är ju helt rätt. Det är där vi måste återfinna oss, speciellt med tanke på Agenda 2030-arbetet.
Jag tittar tillbaka på en mandatperiod där jämställdhetspolitiken har gett större avtryck. Det handlar inte bara om rätts-, migrations- och socialpolitiska lagstiftningar. Också inom finanspolitiken, klimatpolitiken och i regelverken som styr hur EU:s fondpengar ska fördelas bland medlemsländerna har kraven på jämställdhetsperspektiv fått genomslag. Men det har krävt ett intensivt arbete från oss engagerade feminister.
I EU-parlamentet pratar vi ändå om en backlash vad gäller kvinnors rättigheter i unionen. Högerextrema och populistiska partier ifrågasätter aborträtt och sexuella rättigheter. Det finns en stark oro inför EU-valet att de högerextrema och populistiska partierna kommer att växa, och det kommer med all säkerhet vara negativt för klimatarbetet och det feministiska arbetet i parlamentet.
De högerextrema maskerar sin agenda, de pratar inte alltid öppet om värdekonservatism. Istället använder man sig av det populära politikerföraktet för att så hat och misstro mot systemet och mot de förtroendevalda. Man målar upp bilden av att feminism och jämställdhetsarbete är något för de privilegierade, för den välbetalda eliten. Inget kunde vara mer fel.
EU kommer att ha en fortsatt mycket viktig roll i att driva på jämställdhetsarbetet och visa ledarskap. I samband med att de globala utvecklingsmålen Agenda 2030 nu ska införlivas i det politiska arbetet så hoppas jag och många med mig att mål nummer fem, som syftar till att uppnå jämställdhet fram till 2030, ska få ett än större genomslag i politiken.
Frågor måste börja integreras och olika discipliner samt expertiser stötas och blötas för att finna synergier. I centrum står den snabba digitaliseringen och teknikutvecklingen som bildar ett spännande gränssnitt mot hållbarhet. Med modern teknik kan vi öka transparensen och genomslaget för hållbara lösningar.
