”Glättiga narrativ om adoption hjälper oss inte i kampen mot rasism.” Jyothi Svahn om ett samhälle i sorg och en manifestation till minne av Johanne Zhangjia Ihle-Hansen, som mördades av sin rasistiskt radikaliserade styvbror.
Det lilla samhället Bærum i Sandvika kommun i Oslo, Norge är i sorg. I fredags besökte jag stället. Den pågående matfestivalen med de intensiva lukterna och färgglada tälten vid det lilla torget i Sandvika lyckades inte dölja det faktum, att för cirka två veckor sedan förlorade Bærum en varm och omsorgsfull medborgare på ett mycket abrupt sätt.
Den samhällsintresserade 17-åringen som älskade fjällpromenader, Johanne Zhangjia Ihle-Hansen, föll offer för sin egen styvbrors radikalisering den 10 augusti i år. 21-åringen och terroristen Philip Manshaus sköt henne till döds och attackerade senare också moskén i Bærum men blev övermannad av två bedjande.
Vid en sammanstrålning tidigare på orten sade pappan till förövaren, som erkänt dådet, att samhället inte får sluta prata om det som hänt hans styvdotter Johanne. Radikaliseringen gick enligt pappan så pass snabbt att han inte ens hunnit med att reagera på vad sonen gick mot för ett håll. Samtidigt finns andra uppgifter som pekar på att våldet och hoten mot styvsystern fanns där långt tidigare.
Jag ville undersöka fallet med Johanne, den unga flickan som adopterades från Kina till Norge 2004 vid två års ålder och det jag fick höra var något oerhört skrämmande. Röster vittnar om att Norge bär på en tystnadskultur när det kommer till Johanne som en politisk kropp.
Det är inte första gången internationellt adopterade blir mördade i sitt nya hemland, Norge, där högerextrema krafter ligger till grund för själva dödandet. Vissa har ännu inte fått en rättvis rättslig prövning.
I Norge finns drygt 20 000 utlandsadopterade. Under lördagen höll Utenlandsadoptertes politiske utvalg (UAPU) tillsammans med Andrea Bratt en manifestation till minne av Johanne utanför Oslos riksdag som de valt att kalla just ”Lillasyster – En osynlig minoritet?” UAPU drivs av Diana Fynbo och Christina Storsve, som berättar om vikten av att manifestera. De berättar att mordet på Johanne inte betraktas som en nationell sorg utan en sorg för minoriteten internationellt adopterade att bära.
Det kan tyckas orättvist och inhumant, när man som adopterad hela sitt liv fått höra ”hur norsk man har kommit att bli” och hur det längre inte tycks gälla för den som bragts om livet på ett sådant sätt som Johanne. UAPU berättar också att ingen rapporterat om att minnesmanifestationen skulle hållas, förutom en liten lokal radiokanal, latinamerikanernas.
Det är dock inte första gången en 17-årig internationellt adopterad dör i Norge i ett sammanhang där rasismen varit uttalad. 1999 ska den 17-åriga Arve Beihem Karlsen, adopterad från Indien, gå på fest men han kommer aldrig dit. Istället blir han jagad av två män över en bro till en sjö i vilken han senare påstås ha drunknat. Männen avskrevs från att ha agerat rasistisk fastän vittnen hört någon säga ”Döda…” följt av n-ordet. I en artikel publicerad den 4 april i år, 20 år senare, säger Arves adoptivsyster att hon och familjen fortfarande undrar vad som egentligen hände den dagen då Arve dog.
Förutom talarna vid manifestationen i lördags befann sig även konstnären och aktivisten Vicente Mollestad på plats, springandes fram och tillbaka i publiken medan han delade ut flyers med två politiska texter. I den ena, vilken han själv skrivit, uppmanar Mollestad till kritiskt granskande av adoption som praktik.
Texten förtydligar vad som händer i positioneringen av att vara transrasialt adopterad i Europa, när en vit man till terrorist vill gruppen så pass illa att han faktiskt mördar oss och där glättiga narrativ om adoption inte hjälper oss i kampen mot rasism.
Av cirka 40-talet personer som kom till manifestationen utgjordes besökarna i stor majoritet av internationellt adopterade med egna barn samt adoptivföräldrar. Sorgen var delad och tårarna rann. Ett av de mest kraftfulla talen hölls av Gang Cheng, inte adopterad, men kines boende i Oslo. Talet höll han på kinesiska. Han ville att Johanne skulle veta att hon i hans ögon var kines och att det som hänt henne också var en sorg för det kinesiska folket. Han ville även ta tillfället i akt att bjuda in andra Kina-adopterade till den gemenskap han känner till.
Kritiken mot minnesmanifestationen lät inte vänta på sig. En artikel som Resett publicerade på söndagen har fått över 100 kommentarer. I diskussionerna bekräftas tesen att många inte vill erkänna rasismen mot internationellt adopterade. Detta trots att Manshaus själv motiverat sina handlingar med övertygelsen om vit överhöghet. I kommentarerna kallas hans agerande komplext av självutnämnda experter med noll analysförmåga som refererar till Manshaus låga ålder och att han bara skulle vara ”förvirrad”, trots att motivet är så uppenbart.
Förvirring eller inte, problemet är större än så. Vi intalar oss att unga, vita män inte är farliga. Vår måttstock på vad som är farligt måste gå djupare om vi ska förstå radikaliseringens mekanismer och därigenom kunna bekämpa den. Det leder mig också in till den avslutande frågan, var är våra stora postkoloniala, antirasistiska och feministiska tänkare när det kommer till Johannes liv?
Gruppen och minoriteten internationellt adopterade kan inte bära frågan själv. Liksom Gang Cheng var inne på i sitt tal menar jag att ett hot mot oss är ett hot mot alla rasifierade. Fallet med Johanne vittnar om att ingen av oss är säker, även när förövaren tillhör det som ska vara vår nya familj i ett adoptionssammanhang.
Diana Fynbo (t v) och Christina Storsve (på talarplattformen) från UAPU inleder manifestationen till minne av Johanne Zhangjia Ihle-Hansen. Bild: Jyothi Svahn
