Jag kommer in till det stora huset där PIT-CNT har sin huvudlokal. Det är inte LO-borgen men det är fullt av flaggor och av minnesskyltar för dödade och försvunna arbetare under sjuttiotalets diktatur.

En del av de som fängslades hamnade i Sverige och bytte uruguayska arbetskläder mot svenska. Angela Davis kommer in och hälsas med rungande applåder, hon bugar ödmjukt, sätter sig ner, omringad av två unga svarta tjejer och en man som arbetar för PIT-CNT:s kansli.

Hon är i Montevideo inbjuden av ett kollektiv som består av mest svarta unga tjejer, en grupp som försöker bryta sig loss från konservativa föräldrar och bekämpa osynliggörande. Uruguay har en liten befolkning på tre miljoner invånare och tio procent av dem är svarta eller mixade.

Vill bidra till förändring

Angela Davis säger till mig att hon är förvånad, att det är så få svarta politiker och så få svarta kadrer. Vi lever i ett kulturellt apartheid, säger de svarta unga aktivisterna. Utbildning är gratis, alla i landet har en garanterad plats på universitetet men om man bor i periferin i usla bostäder utan rinnande vatten och el är det svårt att prestera i studierna, säger Tania Ramirez.

Tania Ramirez utsattes för en rasistattack förra året, gick ut från ett diskotek och skulle ta en taxi. En vit kvinna i medelåldern och hennes dotter slog och sparkade henne, de ville ha samma taxi och skrek rasistiska glåpord medan de slog henne.

Det är detta som Angela Davis med sitt besök vill bidra till att förändra. Hon har varit på Solis teater, vår motsvarighet till Dramaten, scenen för vår nationella teaterensemble. Nu är teatern full med svarta kvinnokollektiv som kommer inifrån landet, från landsbygden. Jag frågar en kvinna i Davis ålder vad gör hon där. Hon ler och säger:

– Jag är en mormor till unga flickor som läser på universitet, arbetade som tjänstekvinna i femtiofem år. Var bara nio år när de skickade mig hemifrån för att städa i en vit familj. Jag var fjorton år 1970 och hade i hemlighet blivit medlem av kommunistpartiet som sedan förbjöds. Vi ritade grafitti på väggarna – ”frige Angela Davis”. Nu är det mina flickor som går där klädda med tröjor med hennes ansikte på när de läser på universitet. Det är mitt arbete som har gjort detta möjligt. Och det är vi som fick Angela fri, det är jag övertygad om.

Lära av misstag

Angela Davis berättar om sin kamp mot apartheid i Sydafrika, och om sitt arbete för att förändra fängelsesystemet i USA.

– Vi bor i en demokrati som är helt fel från början, en demokrati som inte tar hänsyn till klass, genus och ras är ingen riktig demokrati. Vi väljer in politiker från medelklassen vi har inga arbetare eller bönder i vår riksdag. Visst vi har stora bönder som äger tusentals hektar mark, vi har industrimagnater eller fastighetsägare som Trump, men vi har inga politiker som kommer från gräsrötterna.

– Jag är en livslång kommunist, gick med i partiet på sextiotalet och tror fortfarande på rättvisa och på arbetarmakt, självklart är inte min kommunism i dag densamma som på sextiotalet. Vi har gjort misstag, Sovjet gjorde misstag, Kuba gjorde misstag. Men ni i Uruguay fann en väg. Jag försvarade Tupamaros på sjuttiotalet, när jag blev fri 1972 hamnade de flesta tupamaros ledare i fängelset och dödades och torterades. Elva män och nio kvinnor blev gisslan och behandlades omänskligt under 13 år.

– Vi som hade trott på Tupamaros som en revolutionär rörelse blev glada och förvånade när tupamaros ledarna blev fria och förvandlades till ett politiskt parti och fick så småningom makten i en koalition med andra vänstergrupper.

– Berätta er hemlighet, frågade jag José Mujica häromdagen. Min middag med Mujica och hustrun, Lucia Topolansky, var ett av mitt besöks höjdpunkter. Men Mujica bara log slugt och sade något om att vara lyhörd till historien och lära sig av sina misstag.

Davis blev staden Montevideos illustra besökare och fick stadens nycklar, en stark symbolisk gest. Och utnämnde still hedersdoktor av Uruguays universitet. På det sättet hedrades en svart kämpe som är trogen sina rötter, men som i dag är hemma i Black lives matter och i #metoo-rörelsen samt arbetar för Palestina och mot amerikansk intervention i Venezuela.

Och detta fick några svarta kollektiv att bryta sig loss från publiken. Venezuelas öde splittrar alla rörelser och det var många som inte tyckte att Angela Davis skulle uttala sig om det. Men hon sade tydligt, ”jag varken fördömer eller försvarar Maduro som president men han är den valde presidenten och vi måste respektera folkets val, jag ifrågasätter ofta den representativa demokratin, finner den otillräcklig men i detta fall är det klart, om någon ska avsätta Maduro, så är det venezolanska folket”.

Under Angela Davis besök fanns det bara en enda flagga, den palestinska. Och hon ger en stor del av sin inkomst till palestinska gräsrotsorganisationer.