”Adoptionscentrum blockerar systematiskt kritiska röster på sociala medier och ignorerar frågor som de anser vara av ’politisk karaktär’”, skriver Maria Fredriksson, som ifrågasätter att föreningar får bedriva statligt finansierad adoptionsförmedling.
I motsats till vad många tror handhas transnationella adoptioner främst av privata aktörer. I Sverige är det för närvarande tre ideella föreningar som har auktorisation för att förmedla adoptioner. Det är Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFOF) som på Socialdepartementets uppdrag utfärdar auktorisation och som även administrerar det statliga bidrag som de auktoriserade adoptionsorganisationerna erhåller. Detta bidrag står i direkt relation till antalet genomförda adoptioner; ju fler genomförda adoptioner desto större bidragsbelopp erhålles.
En adoption kan kosta flera hundra tusen kronor och en stor del av kostnaden utgörs av adoptionsavgiften som adoptionsorganisationerna tar ut. Samtliga organisationer tar ut en avgift som överstiger det statliga bidrag som adoptivföräldrar kan ansöka om retroaktivt när adoptionen är juridiskt avslutad. Det rör sig om ett schablonbelopp à 75 000 kronor och går i princip oavkortat direkt till adoptionsorganisationerna.
Den största adoptionsorganisationen i Sverige och den näst största i världen är Adoptionscentrum. Adoptionscentrum är en ideell organisation som ursprungligen startades av och för adoptivföräldrar och har sedan sent sextiotal fungerat som expertpanel och remissinstans i frågor gällande adoption. Tillsammans med de andra adoptionsorganisationerna finansierar de adoptionsfrämjande initiativ som exempelvis den adopterade Mary Juuselas skrivprojekt.
I SVT-dokumentären Sveket mot de adopterade (2002) framhåller den dåvarande kanslichefen Elisabet Sandberg gruppen adoptivföräldrar som en inflytelserik grupp då de återfinns till och med uppe på lagstiftande nivå. Det är sannolikt att hon syftade på moderatledaren Ulf Kristersson som senare blev Adoptionscentrums förbundsordförande.
Adoptionscentrum är en ideell förening med en medlemsbas som främst utgörs av adoptivföräldrar och adopterade som förbinder sig att följa föreningens stadgar. En medlem kan uteslutas om hen bedöms ha skadat Adoptionscentrum eller Adoptionscentrums verksamhet. Adoptionscentrum specificerar inte vilken typ av agerande det handlar om. Det hade varit intressant att se hur många som eventuellt uteslutits och på vilka grunder det i så fall har skett.
Självklart står det en ideell förening fritt att formulera sina stadgar som det behagar, men det är oroväckande att en till största delen offentligt finansierad adoptionsförmedlare med vidhängande ansvar inte uppdras att agera som en verksamhet med delegerat myndighetsansvar.
Det är problematiskt att anställda inte har meddelarskydd gentemot media. I en korruptionsutsatt verksamhet som omsätter stora belopp i länder som präglas av svag rättssäkerhet och utbredd korruption bör de anställda omfattas av visselblåsarpolicy och meddelarskydd.
Vidare är det olämpligt att en statligt finansierad organisation inom en kontroversiell verksamhet ska kunna avstå från att svara på frågor med godtyckliga motiveringar. Oavsett vilken avsikt som ligger bakom frågeställningar borde de uppmanas att svara och göra så både offentligt och i skrift.
Framförallt är det djupt besvärande att en adoptionsförmedlare inte har uppdragits att bistå adopterade i röttersök utan krav på medlemskap och det är även stötande att adopterade ska behöva betala tusentals kronor för att kunna göra anspråk på rätten till sitt ursprung. Rättigheten fastslås i Barnkonventionen, som i andra sammanhang framhålls som vägledande för verksamheten. En adopterad ska inte behöva lösa medlemskap i en organisation vars verksamhet hen kanske inte stöder, och därmed förbinda sig att avstå ifrån agerande som kan anses skada organisationens verksamhet, speciellt inte när medlemskap är ett krav för att få tillgång till den avgiftsbelagda postadoptionsservice som organisationen erbjuder.
Adoptionscentrum blockerar systematiskt kritiska röster på sociala medier och ignorerar frågor som de anser vara av ”politisk karaktär” och i den mån de svarar obstruerar de genom att försöka få till stånd fysiska möten eller telefonsamtal. Det anstår inte en offentligt finansierad organisation vars verksamhet berör tusentals människor över tid och rum.
Varför detta krav på medlemskap?
Varför ta ut avgifter från de barn som adopterats och redan inbringat pengar till organisationen?
Varför inte svara på frågor om kostnader, samarbetspartners och rutiner?
Vad är ni rädda för?
Jag ifrågasätter inte föreningars rättighet att formulera sina stadgar och agera därefter.
Jag ifrågasätter om föreningar ska få bedriva statligt finansierad adoptionsförmedling.
