Det måste gå att kombinera att vara förälder och att arbeta i Europa. När föräldraskap inte går att kombinera med att arbeta är det kvinnorna som får betala.

Kvinnorna i EU betalar genom lägre löner och färre arbetade timmar som i sin tur leder till lägre pensioner. Eller att kvinnor helt och hållet utestängs från arbetsmarknaden och är förvisade till hemmet för att ta hand om barn och hushåll. Deras heltidsarbete blir det obetalda hemarbetet. Det är ett arbete som varken leder till lön, pension eller till att man själv kan bestämma över sin ekonomi.

Det är framförallt skadligt för kvinnors ekonomiska självbestämmande och ekonomiska frihet. Att hela tiden vara beroende av någon som försörjer dem, sin man eller en annan släkting. Det är också skadligt för EU:s ekonomi att kvinnor inte arbetar i samma utsträckning som män. Ekonomin i Europa skulle växa med ett helt Tyskland ekonomiskt om kvinnor i EU deltog på arbetsmarknaden i samma utsträckning som männen. Det brukar vara ett argument som biter på även den mest konservativa.

I början av april röstade parlamentet tillslut, efter långa förhandlingar, igenom lagstiftningen om arbetsliv och privatliv. Vi fick därmed en ny miniminivå för föräldraledighet i EU. Ur ett svenskt perspektiv ser lagstiftningen ut som något man kan rycka på axlarna åt, pappor får rätt till att vara hemma tio dagar betalt i samband med förlossning och två månader skäligt betalt tillfaller varje förälder fram tills barnet är åtta år. Så har Sverige också en av världens bästa föräldraförsäkringar, något vi ska vara mycket stolta över. Men för pappor i exempelvis Nederländerna betyder detta verkligen något där har de bara rätt till att vara lediga på förlossningsdagen och dagen då barnet skulle registreras hos kommunen. Sen var ledigheten slut.

Lagstiftningen är ett steg i att försöka skapa balans mellan just arbetsliv och föräldraskap, men framförallt att barn har rätten att skapa trygga relationer till båda sina föräldrar.

Kritiska högerröster menar att det leder till att vi lämnar över makt att bestämma över föräldraförsäkringen till EU. Det är fel. Det enda lagstiftningen säger är att det ska finnas ett minimum, ett golv för föräldraförsäkringen i Europa. Det är inte heller något nytt att EU beslutar om miniminivåer för föräldraledighet.

Redan 1992, alltså innan Sverige gick med i EU, antogs lagstiftning om lägsta nivåer för föräldraledighet. Då hade endast föräldern rätt till att vara borta från jobbet i fyra månader i samband med förlossning och den andra föräldern, pappan eller någon annan hade inga rättigheter alls att vara hemma med barnet. Det var alltså hög tid för EU att uppdatera lagstiftningen och göra den mer modern. Nu erkänns den andra föräldern som en likvärdig förälder och lagstiftningen är också könsneutral för att passa alla typer av familjekonstellationer. Det är mycket positivt.

Lagen påverkar inte heller den svenska föräldraförsäkringen överhuvudtaget, då EU som vanligt jobbar med miniminivåer. Det handlar helt enkelt om att de länder som har så pass dålig föräldraledighet att föräldrar inte kan vara hemma tio dagar i samband med förlossning måste bättra sig. Sverige med sina 480 dagar ligger alltså väldigt långt över dessa nivåer minst sagt. Att detta skulle hota den världsledande svenska föräldraförsäkringen är alltså bara dålig konservativ skrämsel och ingenting annat.

För det måste gå att vara förälder och att arbeta i Europa. Jag är stolt över att vi genom denna lagstiftning tagit viktiga steg framåt för jämställdheten i Europa. Men mycket återstår att göra för att kvinnors potential ska tas tillvara och ett socialt hållbart Europa ska vara verklighet. Vi måste stå upp för en valrörelse som sätter dessa frågor högt och utmanar Europaparlamentet att öka ansträngningarna för jämställdhet på arbetsmarknaden i EU.