Jag kom till Sverige som politisk flykting, tillsammans med min familj. Rätten till asyl räddade våra liv.

I januari i år publicerade UNHCR rapporten Desperate journeys. Där berättar FN:s flyktingorgan att sex personer dog på Medelhavet varje dag under 2018. Total omkom 2 275 personer när de försökte korsa havet för att nå Europa.

Filippo Grandi, FN:s flyktingkommissarie, påminde omvärlden vid lanseringen av rapporten om att ”rädda liv på havet är inte ett val, inte heller politik, utan en urgammal skyldighet. Vi kan sätta stopp för dessa tragedier genom att anta en långsiktig handlingsplan som bygger på regionalt samarbete, som sätter människors liv och värdighet i centrum”.

Enligt UNHCR måste varje dag drygt 44 400 personer lämna sina hem till följd av krig eller förföljelse. Det är ungefär som om alla invånare i Enköping skulle vara tvungna att lämna sina hem. Varje dag. I dag finns det cirka 68,5 miljoner människor på flykt världen över.

Samtidigt som världen ökar sina militära utgifter till 1 822 miljarder dollar under 2018 satsar EU som aldrig förr på att bromsa människors möjligheter att ta sig in i EU. Att söka asyl är en mänsklig rättighet enligt FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Men vissa regeringar inom EU vill förneka detta.

Jag kan fortfarande höra Heinz-Christian Strache, partiledare för det högerpopulistiska österrikiska regeringspartiet FPÖ och Österrikes vice förbundskansler när han sade att ”Migration är inte en mänsklig rättighet”.

EU:s medlemsländer har en gemensam byrå för gränskontroll som ansvarar för att kontrollera unionens yttre gränser. Den heter Frontex. I praktiken är Frontex en myndighet som förhindrar att människor från att utöva sin rätt att söka asyl. I stället för att garantera säkra flyktvägar håller EU på att öka och förstärka gränsskyddet mot länder utanför Schengen och EU. Enligt Fabrice Leggeri, vd för Frontex, kommer byrån att få 5 000 gränsvakter och ytterligare 5 000 personer som ska arbeta med att sända tillbaka migranter som inte får stanna i EU till deras hemländer.

Det är vår övertygelse att EU inte behöver en gemensam myndighet för gränsbevakning, utan en politik som underlättar migration mellan EU och omvärlden. Resurserna från kust- och gränsbevakning ska omfördelas för att införa en heltäckande asylpolitik, med ett värdigt mottagande och en rättssäker asylprocess.

Parallellt med förstärkning av gränsövervakningen sluter EU avtal med länder utanför unionen med syftet att hindra flyktingar från att nå EU:s yttre gränser. Dessa avtal diskuteras med länder som ofta inte uppfyller grundläggande krav på mänskliga rättigheter och inte heller respekterar asylrätten. Det är ett oacceptabelt sätt för EU att undvika skyldigheten att erbjuda skydd till människor som söker sig till EU.

Feministiskt initiativ anser att asylrätten inte går att kompromissa bort. Alla stater måste uppfylla sina internationella antaganden. EU:s restriktiva migrationspolitik möjliggör bland annat att människohandel ökar och att människor utnyttjas i prostitution.