En snabb googling på den franska författaren Violette Leduc ( 1907-1972) visar att hon skrev om lesbisk kärlek, blev censurerad, jämfördes med kultförfattaren Jean Genet och hade Simone de Beauvoir som mentor. Den visar också hur försvinnande lite av Leduc som finns översatt till svenska, och hur svåra även de engelska översättningarna är att få tag på.

Jag hittar en begagnad bok på Amazon som säljs för si sådär åttahundra svenska kronor. Att hennes kön åtminstone delvis spelar in i hur relativt bortglömd hon blivit är nog ingen vild gissning. 
Det mest berömda verket, självbiografin Oäktingen, kom dock i svensk nyutgåva så sent som 2014 på förlaget Rastlös Sorgenfri.


I den berättar Violette Leduc på cirka femhundra sidor om sitt liv i de båda världskrigens och mellankrigstidens Frankrike. Hon föddes av en ung mor som liksom så många andra kvinnor ur arbetarklassen blivit gravid med en man i familjen hon hade anställning hos. Det faktum att lilla Violette föddes som oäkting hade inte bara ekonomiska konsekvenser.

Njutande subjekt

Såsom Leduc framställer det i Oäktingen var det framförallt ett tillstånd som brännmärkte henne som i grunden oönskad, något som tycks prägla även den vuxna självbilden. Genom självbiografin beskriver hon återkommande sig själv som ful och på olika sätt undermålig. Relationen med modern kom att bli ett öppet sår som skulle blöda genom Leducs litterära produktion, framförallt den i dag i översättning mycket svårtillgängliga L’Asphyxie (som fanns på Amazon för åttahundra kronor).

Men i barndomen fanns också en högt älskad mormor. Denna enkla, lantliga kvinna beskrivs i nästan mytologiska ordalag, som en ängel sprungen ur den franska myllan. Både Leduc och modern tar sig dock till en relativt stabil medelklasstillvaro. Violette får till och med gå på internatskola. Det är där hon träffar den flicka som både i självbiografin och i romanen Thérèse and Isabelle (i original 1966) kallas Isabelle, och som hon inleder en passionerad sexuell relation med.

Skildringen av erotik mellan två tonårsflickor ansågs i mitten av 1900-talet så chockerande att det dröjde länge innan hon fick den utgiven i sin helhet, och då med hjälp av Simone de Beauvoir som enligt efterordet i den engelska utgåvan ansåg att Leduc hittat ett nytt sätt att skildra kvinnlig sexualitet. Och visst framställer Violette Leduc de unga flickorna som aktiva njutande subjekt, och visst finns där beskrivningar av deras könsorgan och vad de gör med dessa. Men kärleksscenerna i både Oäktingen och Thérèse and Isabelle är också fulla av metaforer som ibland gör det svårt att egentligen följa den fysiska akten.

Skuldkänslor och sensualism

Det ligger nära till hands att tolka detta som ett sätt att delvis ge efter för konventioner och fördunkla snarare än lyfta fram vad som faktiskt sker när två kvinnor har samlag. Men det av bilder mättade språket finns trots allt i mycket av Leducs litterära produktion, om än mer påtagligt i dessa scener.


Lite senare inleder Violette istället en relation med en musiklärarinna, vilket leder till att denna får sparken. Det är intressant att notera parallellen mellan skuldkänslorna gentemot modern, som förlorade sin anställning och ställning då hon blev gravid med Violette och gentemot den älskade Hermine som på samma sätt förlorade arbete och rykte på grund av sin kärleksrelation med samma Violette.

Överhuvudtaget är det påfallande hur skildringarna av erotik och beskrivningarna av relationen mellan barn och mor (eller mormor) ofta glider in i varandra och får texten att skava på ett spännande sätt. Kärleken till mormodern framställs i Oäktingen som mycket kroppslig på ett nästan pre-oidipalt vis. Det är nästan som att den lilla Violette vill krypa in i hennes kropp, istället för i den ambivalenta moderns (den moder som för övrigt inte ville ha henne i sin kropp till att börja med). Och denna gamla lantliga kvinnas kropp skildras med en kärlek som ibland glider över i sensualism.

Omvänt är kärleksscenerna mellan Therese och Isabelle i romanen med samma namn fulla av uttryck och situationer som minner om relationen mellan mor och barn. ”Hon vaggade mig” står det på ett ställe. ”Jag diade henne” på ett annat (båda citaten min övers från engelskan). 

Är detta sätt att skriva om lesbisk kärlek också fördunklande?

Ironisk pik

Jag tänker på den nya 
antologin Den kvinnliga tvåsamhetens frirum – Kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960. I dennas återgivning av brevväxling som på olika sätt berör samkönad kärlek mellan kvinnor återkommer delvis krypterade beskrivningar lånade från andra typer av relationer, som när Lydia Wahlström kallar sin älskade Klara Johanson för sin ”parvel”.

Skillnaden mellan dessa brev och Leducs framställning är att en icke-erotisk tolkning hos den senare görs omöjlig av att det så uttalat handlar om sexuella situationer. Kanske kan hennes passionerade samlagsscener snarare läsas som en ironisk pik till det heteronormativa samhällets tendenser att avfärda kärlek mellan kvinnor som ”moderliga”, ”systerliga”, eller ”vänskapliga”?

När även förhållandet med Hermine tar slut går Violette in i en relation med en man, vilken hon mest tycks hysa ambivalenta känslor för. Hon utvecklar starkare känslor för den homosexuella vännen Maurice Sachs. Sina egna kärleksrelationer benämner Leduc åtminstone inte i Oäktingen som homosexuella. Men inför Maurice tycks hon känna en slags fetischistisk nyfikenhet, vilken ter sig som den första ”homosexuella” hon lärt känna.

Detta kan tolkas både som ett internaliserat avståndstagande och som ett uttryck för det länge härskande synsättet att kvinnor inte kunde vara homosexuella (eftersom de i princip inte hade någon sexualitet, vilket dock Leduc i sina texter kraftigt motbevisar.) Samtidigt blir karaktärsstudien av Maurice ett sätt för textens Violette att på relativt tryggt avstånd närma sig den förbjudna sexualiteten, något som författaren Violette Leduc redan gjort genom att skriva sina kärleksrelationer med kvinnor.

Queer i bred bemärkelse


Vad gäller skrivandet så kan visserligen Oäktingen betraktas som en konstnärsroman i alla fall i någon mån, men den berättar om en författare som närmar sig det skönlitterära skrivandet sent och med stor osäkerhet på den egna förmågan. Det är som om denna osäkerhet följt Violette ända sedan moderns initiala tvekan över om hon skulle lämna bort sin nyfödda ”oäkting” eller inte. Men till skriften kom Leduc efter en del omvägar. Bara för att alltså bli först censurerad och sedan nästan bortglömd.

Ändå blev det ett drygt tiotal böcker. Förutom de redan nämnda fortsatte hon i The taxi (i original 1971) att utforska det incestuösa motiv som bara skymtar Oäktingen och Thérèse and Isabelle: en klaustrofobisk, helt dialogdriven historia om två syskon som åker taxi genom Paris medan de älskar med varandra i baksätet. The lady and the little fox fur handlar om en ensam, svältande kvinna som hittar en bortslängd och skabbig rävpäls som hon gör till sin högt älskade livskamrat.

Båda dessa romaner kan läsas som queera i den breda bemärkelse att de kretsar kring begär bortom gränsen för den av samhället sanktionerade heterosexualiteten. Och även om en sådan läsning riskerar att reducera begreppet ”queerhet” till en allmänt gränsöverskridande estetik som rymmer allt och inget, kan det inte förnekas att Violette Leduc är en författare som skildrar kvinnor som åtrår bortom det heteronormativa. Hon är också en författare med ett språk som beskriver kärlekens och erotikens olika aspekter bortom de slentrianmässiga uttrycken och liknelserna.