När jag träffar Mona Monasar på ett café i centrala Stockholm berättar hon att just trollkarlen med blixtärret i pannan var en viktig ingång till skrivandet för henne själv. Hon har alltid läst mycket och började tidigt skriva Harry Potter-fanfiction. Att det sedan blev poesi hon landade i berodde på inspirationen hon fick under en workshop på Tensta konsthall när hon var sexton år.

– Nu har jag svårt att skriva annat än poesi, för den förmedlar så mycket, berättar hon.

Men också för att den lämnar mycket öppet till tolkning för läsaren. Med prosan finns ofta en väldigt tydlig tanke med vad man vill berätta, och poesin behöver inte alltid vara så tydlig och så rak.

Dikterna i Modersmål ackompanjeras av stämningsfulla, svartvita illustrationer signerade Tova Jertfelt. Mona Monasar berättar att det var förlaget Natur och kultur som föreslog det och att hon genast nappade.

– Och när jag såg Tovas illustrationer och det arbete hon har gjort tidigare kände jag direkt att det skulle funka jättebra med mina texter.

Har du några poetiska förebilder och inspirationskällor?

– Jag började skriva dikter efter att ha läst Yahya Hassan. Det var något så fritt i hans språk som jag tidigare inte upplevt när jag försökt läsa poesi. Jag ville se om jag också kunde skriva på det sättet. Warsan Shire är ju också en inspiration. Athena Farrokhzad läser jag väldigt ofta. Och sen pendlar det. Just nu läser jag Marie Silkeberg, och känner att det kommer nog vara något jag kommer återkomma mycket till, säger Mona Monasar.

Vad betyder titeln, Modersmål, för dig?

– Det är ju både modersmålsundervisningarna man hade som barn, och språket som är föräldrarnas språk men som man själv kanske inte har grepp om för att man har växt upp här och svenskan är det man talar. Men jag har en dikt där jag leker med ordet ”modersmål” och där jag skriver om en moder som vill kräva tillbaka det hon aldrig fått.

I feministisk litteratur från 1900-talet är det ju ofta så att mammor, i egenskap av representanter för det gamla, är föremål för uppgörelser och kritik. Men i nyare litteratur, särskilt litteratur som berör rasism och migration, har jag sett flera exempel på hur mammor lyfts fram som gestalter som representerar styrka och utgör viktiga länkar bakåt till ett förflutet och ett språk som riskerar att gå förlorat. Vill du säga något om modersgestaltens betydelse i din diktsamling?

– Jag har själv funderat en del på det. Det har känts mycket som att det är antingen eller. Att antingen är modern det där som man ska förkasta, som står för förlegade ideal. Eller så höjs hon till skyarna. Och det är väldigt orättvist, reflekterar Mona Monasar.

– Jag har haft svårt att skriva en dikt som handlar om ens egen moder eller mödrar generellt, för man vill komma så nära en sanning eller det man ser som sin sanning utan att förhärliga eller demonisera. Och speciellt alla mammor som invandrat, alla mammor som flytt… För mig var det viktigt att lyfta fram den styrkan. Att man har gått igenom allt det där. Och så kommer man hit, och så ska man börja på ett nytt liv. Och man föder barn som man inte ens kan prata med egentligen, för man har inte ett gemensamt språk. Och vad det gör med modern, och med dottern? Det är det jag har haft som utgångspunkt. Jag tycker att det är svårt. Hur gör man den gestalten rättvisa?

Illustration: Tova Jertfelt

Just att återerövra ett narrativ, ett eget språk, som majoritetssamhället har förvägrat en är ett centralt tema i diktsamlingen.

Erbjuder det poetiska språket en möjlighet att ta tillbaka narrativet kring de egna villkoren?

– Ja det tror jag verkligen. Ju fler av våra berättelser som syns, desto mer tillåts man förstå sin egen historia. Och även om majoritetssamhället inte lyssnar så tänker jag att det gör en otroligt stor skillnad för nästa generation invandrarkids som går till biblioteket. För jag tänker ofta på vem jag egentligen skriver de här texterna för.

Hon beskriver känslan av till exempel se hur slöjan avhandlas i kommentarsfält på Facebook, ofta av personer som inte själva bär slöja.

– Då tänker man: ’jag ska berätta hur det är’, men det känns som att tala till en vägg. Jag tror inte att min poesi, eller poesi som skrivs av människor med andra erfarenheter kommer att påverka majoritetssamhället. För mig är det viktigare att skriva för den publik som kan känna igen sig i mina texter.

Du skriver: ”Jag vill skriva om allt men det skrivs mest om sådana som ser ut som jag”. Begränsar rasism och sexism vissa personer som konstnärer? Eller åtminstone dikterar hur deras verk läses? Finns det till exempel förväntningar på dig att skriva om vissa saker, medan en vit cisman antas kunna skriva om allt?

– Absolut, så upplever jag det. Att ens texter upplevs som viktiga eller intressanta när de behandlar teman som majoritetssamhället finner intressanta.

Det utrymme som ges, menar Monasar, är att skriva om utanförskap och rasism, och det är också ofta de uppdragen som ger betalt.

Modersmål genomsyras av en feministisk blick på erfarenheterna av att vara svart, muslimsk, kvinna, av att vara dotter och att vara mor. Men har svensk mainstreamfeminism egentligen blivit bättre på att låta andra röster än vita ciskvinnor tala, eller upplever du att den fortfarande är lika homogen?

– Jag upplever att mainstreamfeminismen och de röster som hörs oftast är samma personer, konstaterar Mona Monasar krasst.

– Men det som har skett är att det har skapats många andra rum, och många andra arenor som är fristående och som har skapat en bredare rörelse.