”Språk har inom alla samhällen en central plats för identitetsskapande och förmedling av sätt att se världen. Språk är kopplade till känslor, historia, världsåskådning, andlighet, traditioner, traditionella kunskaper och sätt att tänka”, skriver Carmen Blanco Valer (Fi) på samefolkens dag.
Vår historia räknas inte som historia utan som fornhistoria eller icke-historia. Den osynliggörs i skolor och universitet och de privilegierade kan under en hel livstid välja (vägra) att lära sig den.
Våra folk, benämns inte med sina egna namn utan ofta med de kränkande kolonialfolkens namn.
Vår andlighet och filosofi räknas inte som sådan utan antingen som hedendom eller skrock.
Våra koloniserade territorier och dess orter döps om då deras ursprungliga namn tycks vara outtalbara även av mångspråkiga personer som lätt lärt sig andra koloniala språk.
Våra kulturyttringar ses som folkloristiska pittoreska inslag eller dragkrokar för turister och kan approprieras av både företag och individer efter eget tycke.
Vår konst räknas ofta inte som sådan utan som konsthantverk och vår musik räknas ofta inte annat än som folklore.
Våra folk omtalas systematiskt som ”befolkningar” så vi inte skall tro oss vara folk och kunna hävda internationell erkända folkrättsliga rättigheter.
Våra ekonomier ses inte som sådana och det vi producerar värderas systematiskt lågt eller ses som hinder för ”utvecklingen”, både av de som ivrar på exploatering och de som är hållbarhets- och djurättsaktivister.
Våra livsstilar i våra territorier – herdar, jägare/samlare eller odlare sedan tusentals år tillbaka – och att vi inte dragit gränser mellan vad som är produktivt och reproduktivt, socialt, ekonomiskt eller kulturellt ifrågasätts ständigt av de som separerat livets sfärer. De ses som förlegade arv av sätt att leva som inte bör fortsätta existera.
Våra territorier och självstyren hotas i namn av ”det gemensamma bästa”, ”utvecklingen”, ”framsteget”, ”hållbarheten” oavsett om de som ifrågasätter gör det för att värna om kapitalistiska intressen eller ser själva som ”de goda” som tydligen inte räknar oss in i den ”gemenskapen”.
Oavsett ideologisk hemvist, eller om det sker i det globala nord eller syd, omyndigförklaras vi av majoritetssamhället som alltid tror sig veta bättre än vi själva vad som är bäst för oss och för mänskligheten. Detta trots att det är tack vare många av oss som planetens sista reserver av biologisk mångfald finns kvar och att det är majoritetssamhällets vägval som lett mänskligheten till den planetära kris vi befinner oss i dag.
Slutligen räknas ofta våra språk inte som sådana utan benämns ”dialekter”.
Det jag radat upp har att göra med hur vi urfolk upplever koloniseringen och de multipla uttryck den tar. Just i år vill jag fokusera just på det språkliga koloniseringen som även FN lyft fram genom att förklara 2019 Internationella året för urfolksspråken.
Enligt FN-organet Unesco och FN:s permanenta forum för urfolk behövs akuta åtgärder för att stärka, revitalisera och rädda de cirka 6 700 urfolksspråken som finns i världen, varav minst 40 procent är hotade av utplåning. En del experter påstår att ett urfolksspråk upphör att existera var tredje månad. Detta skulle innebära ett fortlöpande kulturellt folkmord vid sidan och ekociden som drabbar den biologiska mångfalden.
Språk har inom alla samhällen en central plats för identitetsskapande och förmedling av sätt att se världen. Språk är kopplade till känslor, historia, världsåskådning, andlighet, traditioner, traditionella kunskaper och sätt att tänka. På så sätt är vår rätt till våra språk en viktig komponent i respekten av de mänskliga rättigheterna och fundamentalt för möjligheten att utöva de medborgerliga och politiska rättigheterna samt delta i samhällsbygget.
Därför vore det önskvärt att vi de allierade, och inte bara samerna, reflekterade över de samiska språkens utsatta situation denna 6 februari, då vi firar 101 år av samisk organisering. Samtliga samiska språk är klassade som hotade av Unesco. Det betyder att talarna håller på att dö ut eller går över till att tala ett annat språk, vanligtvis det kolonialspråk som talas av majoritetssamhället. Särskilt hotade på den svenska sidan av Sápmi är lule- och sydsamiska. Ännu mer akut är läget för ume- och pitesamiska.
Förlusten av urfolksspråken drabbar inte bara oss utan hela mänskligheten, eftersom den kulturella mångfalden även innebär specifika kunskaper kring olika områden av människors och naturens liv som, särskilt i tider av miljö- och klimatkris, är nödvändiga. Ett exempel är den kunskap om snö i den samiska kulturen, och dussintals begrepp kopplade till snö, som snöforskarna tagit vara på.
Det är dags att alla som värnar om de mänskliga rättigheterna och den grundläggande rätten till språk kräver att den svenska staten och politikerna prioriterar åtgärder för att rädda dessa språk.
Inte minst är det dags att vi själva, som antirasistiska feminister och allierade till de samiska folkens kamp för självstyre, tar steg till att avkolonisera vårt språkbruk på samma sätt som vi försöker avpatriarkalisera språket. För att gå emot den strukturella diskrimineringen av de samiska språken, och som en avkoloniseringsgest, behöver vi lära oss samiska ord samt respektera de samiska ortnamnen.
Vuorbbe biejvijn Sápmi!/Grattis Sápmi!
Dekoloniseren Sápmáidal!/Avkolonisera Sápmi nu!
