Gamla högskolans aula i Göteborg var fullsatt onsdagen den 1 oktober 1913. Kvällens talare var ingen mindre än Sylvia Pankhurst, dotter till Emmeline och syster till Christabel. Alla tre var de välkända i den svenska politiska debatten, beryktade för sina militanta metoder och fängelsevistelser i kampen för kvinnlig rösträtt i England.
Vid åttatiden introducerade arrangören
Frigga Carlberg sin gäst
som sedan talade i en och en halv
timme*. Föredragets innehåll har
sedan dess inte varit mer känt än
några korta politiserade tidningsreferat.
Däremot har händelsen
uppmärksammats och beskrivits
som en av de mest radikala i kampen
för kvinnlig rösträtt i Sverige
– för första och enda gången genomfördes
ett offentligt föredrag
av en suffragett i landet.
“Skandalen är fullständig”,
skrev den konservativa pressen
dagen efter föredraget. Även inom
den kvinnliga rösträttsrörelsen
var besöket kontroversiellt, där
hade suffragetternas aktioner
samma år fördömts som “hysteriska
våldsdåd”. Carlbergs och
Pankhursts respektive rörelser
hade radikalt olika uppfattningar
om hur kampen skulle bedrivas.
Fler än tusen engelska kvinnor
fängslades för rösträttens skull
till följd av civil olydnad och
militanta metoder. De svenska
rösträttskvinnorna arbetade
istället reforminriktat, framhävde
kvinnors ansvarskänsla och
moderlighet, och organiserade
sig enligt folkrörelsekulturens
formella traditioner.
1903 grundades Landsföreningen
för kvinnans politiska rösträtt
(LKPR) som en riksorganisation
dit lokalföreningar, bland annat
den i Göteborg, anslöt sig. Det
blev den största och viktigaste
organisationen att verka för kvinnors
politiska rösträtt i Sverige,
som mest med över 17 000 medlemmar
och 237 lokalföreningar.
Den hade ambitionen att vara
klassöverbryggande och partipolitiskt
neutral, men historikern
Josefin Rönnbäck menar att “det
finns anledning att betrakta LKPR
som en borgerlig kvinnlig medelklassrörelse”.
Göteborgsföreningen har
beskrivits som den mest radikala
inom LKPR. Exempelvis var det
den som arrangerade den enda
svenska gatudemonstrationen
för kvinnors rösträtt i juni 1918.
Föreningens ordförande Frigga
Carlberg var enligt historikern
Christina Florin ”den mest ’revolutionära’
… den som kanske mest
liknar en engelsk suffragett i sina
tankar och i sin vilja att handla”.
Själv kallade hon sig ”ultraliberal”,
och trots att hon satt i styrelsen
för liberala valmansföreningen i
Göteborg stod hon socialdemokratin
nära. Till skillnad från
många andra inom LKPR engagerade
hon sig på arbetarnas sida i
Storstrejken 1909.
I England hade den liberala regeringen,
som svar på de fängslade
suffragetternas hungerstrejker,
forcerat en ny lag: om en fånge på
grund av näringsbrist var i alltför
dåligt hälsotillstånd frigavs denne
tillfälligt för att senare tvingas
återuppta sitt straff. Lagen fick
smeknamnet ”Cat and mouse
act”, anspelandes på hur en katt
leker med sitt byte genom att låta
det slippa undan för att fångas
igen, gång på gång, tills det till
slut dödas.
Under våren och sommaren
1913 fängslades och hungerstrejkade
Sylvia Pankhurst ett flertal
gånger och blev utsatt för myndigheternas
katt och råtta-lek.
Detta påverkade hennes hälsa och
hon beslöt sig för att fly landet.
Förklädd lyckades hon ta båten
till Danmark och i början av
september reste hon till Norge
där hon stannade en månad
innan den korta visiten i Göteborg.
Frigga
Carlberg var
nu i stort sett
ensam bland de
ledande rösträttskvinnorna
i Sverige att ta
ställning för
suffragetterna.
Känsligheten i
frågan gjorde
att hon valde
att som privatperson
bjuda in Pankhurst och stå som arrangör
för föredraget. Hon blev hårt kritiserad
och flera av LKPR:s lokalföreningar
reagerade genom att ta avstånd från händelsen. Men i
Göteborgsföreningen hade i stort
sett ingen av de 1 000 medlemmarna
misstyckt, enligt Carlberg.
Från vänster: Sylvia Pankhurst och Frigga Carlberg.
Som arkivarie med erfarenhet
av myndighetsarkiv började jag
fundera över vilka byråkratiska
arkivspår om händelsen som kan
ha bevarats. På grund av en lag
som krävde tillstånd för utländska
medborgares medverkan i
”offentliga föreställningar” fann
jag ansökningshandlingar från
Frigga Carlberg angående föredraget
i Göteborgs poliskammares
arkiv. I diariet där dessa registrerades
står det: ”30/10 ingafs
afskrift af det hållna föredraget.
Till handlingarne.” I akten finns
dock inga andra handlingar än
Carlbergs tillståndsansökan. Den
inkomna skrivelsen hade nämligen
ordnats in på fel ställe. Bland
protokoll för allmänna ärenden
hade den hamnat – avskriften av
Sylvia Pankhursts föredrag på 15
maskinskrivna sidor.
Vid den här tiden hade polisen
obehindrat tillträde till offentliga
möten som man därför kunde
övervaka för att avslöja uttalanden
som stred mot de lagar som
begränsade yttrandefriheten. Det
gällde framförallt ”munkorgslagen” mot offentliga uppmaningar till
brottsliga handlingar som var en
del av statsmaktens sätt att bekämpa
den framväxande arbetarrörelsens
”samhällsomstörtande
ideér”.
Ett av de fem möten som
övervakades i Göteborg 1913 var
Sylvia Pankhursts föredrag. För
att snabbt och korrekt registrera
allt som sades hade en stenograf
anlitats. Han lyckades inte
anteckna hela föredraget, avslutningen
har istället sammanfattats.
Däremot uppges 14 maskinskrivna
sidor vara en ordagrann transkribering
av Pankhursts ord.
Sylvia Pankhurst såg rösträtten
som ett verktyg för att arbeta
politiskt mot sociala orättvisor.
Hennes föredrag präglades av ett
könspolitiskt klassperspektiv, ofta
med materiell ojämlikhet i fokus.
”Behind every poor man there
stands a still poorer woman” är
ett talande inledande citat som
följs av vittnesmål om kvinnors
ekonomiska och juridiska utsatthet,
huvudsakligen med exempel
bland östra Londons lågavlönade
arbetarkvinnor.
Hon talade också
om den ojämställda äktenskapslagstiftningen,
om spädbarnsdödlighet,
om prostitution, och om
bostadspolitik, och sammanfattar:
”I must say, I think if working
women in England had the vote
there would be more care taken in
these matters”. Hon pratade även
om ”the Cat and mouse act”, om
hungerstrejker och tvångsmatning,
och lyfte fram nödvändigheten
av de militanta metoderna
i den brittiska rösträttskampen –
”People who criticise our methods
are those who do not understand
the vital urgency of our claim”.
Föredragets innehåll verkar
inte ha ökat graden av klassperspektiv
eller militanta metoder
i den svenska rösträttskampen.
Men utöver innehållet i avskriften
går det att resonera om vad arkivhandlingen
i sig har för betydelse.
Polisövervakningen var en del
av en repressiv maktutövning
och arkiven avslöjar vad som
uppfattades som ett hot mot den
rådande samhällsordningen.
I sin avhandling utmanar Rönnbäck
begreppen medborgarskap
och demokrati utifrån ett genusperspektiv
för att tydliggöra
politikens genusgränser: staten
var en manlig maktsfär. Kvinnors
rösträttsrörelse utmanade den
konstitutionella könspolitiska ordningen,
och avskriften av Pankhursts
föredrag talar för, enbart
genom sin existens, att händelsen
upplevdes som ett hot mot denna.
Med andra ord kan Pankhursts
föredrag, genom avskriften, bidra
med ytterligare ett argument till Rönnbäcks framställning.
Trots ett fortsatt hårt motstånd,
framförallt från högerpolitiker
i första kammaren, var den
konstitutionella könspolitiska
ordningen på väg mot den omvälvning
som i flera grannländer
redan hade uppnåtts.
Nio år efter
händelsen som den här texten har
kretsat kring, Sylvia Pankhursts
föredrag i Göteborg 1913, utgjorde
kvinnor en majoritet av de röstberättigade
i valet till riksdagens
andra kammare och fem kvinnor
hade valts till riksdagsledamöter.
