I femton år har Socialdemokraternas Anna Hedh arbetat med jämställdhetsfrågor inom ramen för sitt förtroendeuppdrag som EU-parlamentariker. Någon ytterligare mandatperiod blir det inte, utan hon lämnar stafettpinnen vidare. Detta bland annat med en rapport om det alarmerande läget för jämställdheten i Europa, men också förslag till åtgärder.

Det var den 8 mars som EU-parlamentets svenska socialdemokrater lanserade rapporten. Den bekräftar utvecklingen, eller snarare bristen på sådan, som Anna Hedh har sett under sin tid i EU-parlamentet. I en liknande rapport för fem år sedan var tendensen densamma, men nu menar Hedh att bilden är ännu tydligare: Antingen står det still eller så går det bakåt i unionen när det gäller jämställdhet.

– Det är inte klokt, 2019 är det fortfarande så stor skillnad mellan mäns och kvinnors rättigheter i Europa men också i Sverige. Även om vi är tredje bäst i världen har vi ändå mycket kvar att göra, säger Anna Hedh.

Att en ny rapport togs fram till internationella kvinnodagen i år handlar delvis också om ekonomi.

– Vi hade en finanskris 2008, och har sakta men säkert tagit oss ur den, men det finns hot om nya finanskriser framöver. Vi vet inte vad som händer med brexit. Ur ett kvinnoperspektiv skulle EU tjäna mycket mer pengar på att ha kvinnor i arbete, och om det kommer en ny finanskris blir kvinnor mest lidande. Det här ville vi påvisa i rapporten, säger Anna Hedh.

Förutom en lägesbild presenterar de svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet ett åtgärdsprogram med 20 punkter. Där framgår vad de tänker arbeta med och kämpa för nästa mandatperiod inom jämställdhetsområdet. Ett område som framför allt konservativa och andra politiker på högerkanten brukar hävda ligger utanför EU:s kompetens, det vill säga vad unionen har befogenhet att besluta om.

– 70 procent av de beslut som påverkar vår vardag i dag kommer från EU och därför påverkas ju jämställdhetspolitiken också. Det är det vi socialdemokrater vill påvisa, du har det i budgeten, du har det i arbetsmiljöreglerna, du har det i allt som har med medborgerliga fri- och rättigheter att göra, det finns i alla lagstiftningar där man borde få in jämställdhetsperspektiv. Om man då håller på och gör EU-lagstifning som gäller våra liv, och man inte bryr sig om medborgerliga rättigheter och jämställdhet, varför ska vi samarbeta då?

Kommissionen har inte velat lägga fram en ny jämställdhetsstrategi redan med den sammansättning parlamentet och ministerrådet har i dag. Hur ser du på läget inför EU-valet?

– Vi hade en jämställdhetsstrategi mellan 2009 och 2015, det är ungefär som mål, det här ska vi göra, det här åläggs medlemsländerna att titta på och arbeta för under de här åren. Den kommission som har varit nu, sedan 2014, de antog inte några nya nya mål, man antog ingen jämställdhetsstrategi. Det är ett problem för har man ingen strategi för hur man ska gå framåt, då funkar ingenting.

– Väldigt mycket handlar om den högerpopulism och de högerextrema krafter som har vunnit mark det senaste decenniet. Vi har kunnat se hur de har fått mer plats i opinionen, att deras politik blivit mer aktiv i flera medlemsländer. När de har fått makten och också har makt i Europaparlamentet så är det jämställdhetsfrågor och även andra frågor som får stryka på foten.

– Vi har sett en otäck utveckling i till exempel Ungern och Polen, Rumänien och Bulgarien de senaste åren. I Ungern är regeringen beredd att betala kvinnor en massa pengar för att de ska stanna hemma och föda ungerska barn. Man har dragit in genusstudier på universiteten, man har slutat betala ut bidrag till kvinnoorganisationer.

– Vi ser hur man i Polen vill ha ett totalförbud mot abort utan undantag, och vi ser också hur sexuell och reproduktiv hälsa blir mycket sämre i flera länder. I Grekland till exempel kan bara 38 procent av kvinnorna få tag på preventivmedel. Det har skett en stor försämring inom många områden i väldigt många medlemsländer de senaste åren, och det beror på den politiska makt som finns.

– Vi vill få fler att gå att rösta som är socialdemokrater, som inte är konservativa och inga högerextremister förstås men det är inte ur ett valperspektiv som vi släpper den här rapporten utan det är en rapport som har bäring på vad som har hänt, hur det är och också vad vi vill göra framöver.

– Det beror på att det stod ganska illa till ur ett arbetsmiljöperspektiv, för sexuella trakasserier innefattades inte i arbetsmiljödirektivet. Därför vill vi ha en gemensam lagstiftning som framför allt kommer åt de fruktansvärda sekretessavtal som finns på många arbetsplatser i flera medlemsländer där till exempel de anställda fick munkavle under #metoo-rörelsen och kunde inte berätta vad de varit med om. Det ska helt enkelt vara förbjudet att tvinga personal att skriva på sekretessavtal på det sättet.

– Sedan kräver vi också att arbetsgivarna ska ta ett mycket större ansvar, dels för att motverka men också för att utreda eventuella sexuella trakasserier som har skett på arbetsplatsen. De arbetsgivare som inte tar det ansvaret ska bötfällas till höga bötesbelopp.

– Det finns arbetsgivare som tar möjligheten att söka olika EU-bidrag och ska man göra det kräver vi att man ska ha en jämställdhetsplan. Vi vill också att den europeiska jämställdhetsmyndigheten Eige ska ta fram en ny definition på sexuella trakasserier och ett antal andra punkter också. Precis som jag sa i början, på EU-nivå har vi gemensamma arbetsmiljöregler. Därför kräver vi att de också ska innefatta de här reglerna.

Ni vill också att EU-budgeten ska jämställdhetsintegreras. Görs inte det?

– Nej absolut inte. Vi har jobbat hårt för det, för att jämställdhetsintegrera långtidsbudgeten. I Sverige är det inte alla som gör det heller. Det är fortfarande ganska nytt här och i andra länder ligger man ännu längre bak.

– Och det här skulle man ju tjäna pengar på. Ett handelsavtal med USA skulle höja EU:s BNP med 1 procent. Om kvinnor skulle ha samma anställningsmöjligheter som män, om arbetsmarknaden var jämställd och om man skulle dela på det obetalda hemarbetet skulle BNP öka med 27 procent. Så vi har väldigt dyra hemmafruar både i Sverige och ute i Europa.

Kan det bli en fråga som diskuteras inför EU-valet?

– Jag har jobbat med jämställdhetsfrågor på EU-nivå i 15 år nu och de första tio åren röstade våra moderater och kristdemokrater emot allt som har med jämställdhet att göra utifrån att det är något medlemsländerna ska bestämma själva. Sedan, den här mandatperioden, har de ändå röstat för flera viktiga jämställdhetsreformer i slutändan. De har väl förstått att vi måste ha någon form av jämställdhetsperspektiv på EU-nivå också.

– Det finns en stor oro att EU ska bli ännu mer högerpopulistiskt, med högerextrema partier som tar plats i parlamentet nu i maj. Då kommer det naturligtvis bli svårt. Därför är den här rapporen så viktig för att få upp frågan på dagordningen så att man åtminstone i Sverige ska veta vad som håller på att hända.

Rapporten föreslår ett direktiv mot våld mot kvinnor. Flera av EU:s medlemsländer har inte undertecknat Istanbulkonventionen det första juridiskt bindande instrumentet mot mäns våld mot kvinnor på europeisk nivå. Vilken skillnad skulle ett direktiv innebära?

– Alla medlemsländer var på väg att underteckna Istanbulkonventionen, men då var det ett antal medlemsländer från öststaterna som plötsligt fick se ordet gender i konventionen och kopplade direkt till homosexuellas rättigheter. Nu handlar inte konventionen om det, och har vi då ett direktiv på EU-nivå mot våld mot kvinnor blir det enklare.

– Det finns EU-länder där det inte ens är straffbart att ”slå sin kvinna”. Möjligheterna att få hjälp på kvinnojourer ser väldigt olika ut och det finns som sagt länder som drar in medel till organisationer som jobbar med kvinnojourer. Det här är ett jättestort problem i Europa och därför är det viktigt att ha heltäckande regler när det gäller mäns våld mot kvinnor.

Våldet stannar inte vid heterogränser. Ser du några möjligheter att stärka varandras kamper?

– Med små steg kan man få upp frågan på dagordningen, sedan kanske man inte vinner i första hand, det viktiga är att öppna så många dörrar man kan. Det här med mäns våld mot kvinnor lyfte jag redan 2004 när jag börjad i parlamentet och först 2009 ville man börja prata om det på EU-nivå. I vissa frågor måste man tjata hål i huvudet på unionen för att det ska komma upp. Man får inte ge sig, det tar tid, det ser vi ju i Sverige också. Det har varit kvinnor som tjatat och tjatat för att vi ska komma någonstans.

Ett ensidigt fokus på kvinnor och heterorelationer har väckt kritik, inte minst i hbtq-rörelsen…?

– Ja, visst är det så, det är ju ett problem där också och kan vi få lagstiftning som rör mäns våld mot kvinnor ur ett svenskt perspektiv skulle hbtq-personer ingå i det, på EU-nivå bär det fram ett nytt steg. Om vi inte får igenom det kan Sverige gå före. Det handlar om en minimislagstiftning, ingen harmoniserad lag.

I flera länder förväntas engagemanget öka inför det här EU-valet. Vad kan få vindarna i Europa att vända?

– Fler och fler kvinnor mobiliserar, framför allt efter Trumps intåg. Många demonstrerar mot våldet, och mot nya abortlagen i Polen. Kvinnoorganisationer ser en backlash i EU, därför hörs och syns man mer och vi hoppas att vår rapport ska vara en del av det.