Livsfarliga resor, hänvisningar på grund av platsbrist, idealisering av smärta, förlossningsvåld, skador som ger men för livet och inte ens registreras. Därtill barnmorskebrist, extrem stress och tystnad för att inte ”skrämma upp”. Journalisten och författaren Lisa Bjurwald började gräva i #bbkrisen och anser att det nu får vara nog med att tiga och lida.
Förutom de omskakande berättelserna om upplevelser och konsekvenser av förlossningsvården, presenterar Lisa Bjurwald en hel del fakta i reportageboken BB-krisen. Sveket vid livets början. Fakta som bidrar till att förklara de situationer som uppstår. Till exempel har Sverige färre vårdplatser än något annat land i EU, vilket enligt Sveriges läkarförbund resulterar i vårdskador och flera dödsfall varje år. Ändå fortsätter vårdplatserna att minska och det gäller inte minst inom förlossningsvården, visar Lisa Bjurwald. Sverige har också den kortaste vårdtiden efter förlossning i EU, i snitt 1,8 dygn.
Till stor del är platsbristen kopplad till personalbrist. Bristen på sjuksköterskor och barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården under rådande omständigheter har inneburit kraftiga neddragningar, även detta en utveckling som pågått i decennier. 2015 inledde regeringen en satsning för att stärka förlossningsvården och kvinnors hälsa. Det handlar om miljardbelopp som fördelats via överenskommelser med Sveriges kommuner och landsting (SKL) som nu håller på att utvärderas och ska slutrapporteras 2020. De första analyserna visar att bara delar av satsningen gått till avsett ändamål och att behoven inte är i närheten av att täckas. Sveriges kvinnolobby pekar i en granskning av satsningen på bristande styrning av medlen och Lisa Bjurwald konstaterar att flera regioner valt att lägga sina miljoner på områden som inte har någonting med förlossningar att göra.
Berättelserna om traumatiska förlossningar, och arbetsplatser där barnmorskor gått på knäna i flera år, är oerhörda. Ändå fortsätter förlossningsavdelningar att stänga och bristen på vårdplatser accepteras. Vad har berört dig mest i arbetet med boken?
– Normaliseringen som du nämner är såklart extremt frustrerande. Men först, hur tusentals kvinnor är drabbade av en stor rad brister och problem inom förlossningsvården och i princip har fått sina liv förstörda. Därefter, den i princip icke-existerande eftervården för dessa kvinnor. Hur vården kan behandla medborgare som man gör med gravida och förlösta kvinnor i ett påstått jämställt i-land som Sverige, för att därefter förminska eller helt ignorera deras lidanden – det har verkligen skakat mig.
Du konstaterar i boken att ribban för en lyckad förlossning är lågt satt, samtidigt som risker tonas ned och det som en gång kanske kunde kallas en BB-kris har blivit normaltillstånd. På vilka sätt kan BB-krisen kopplas till nedvärdering av kvinnor?
– Man skulle aldrig behandla män på de sätt som gravida och förlösta kvinnor blir behandlade; ofta öppet nedsättande och med aktivt undanhållande av väsentlig information. Ett annat exempel är att sy kvinnor utan bedövning i det känsliga underlivet – det skulle heller aldrig ske om kvinnorna var män. Och ett tredje exempel är runtfraktandet av kvinnor i fullt värkarbete, med risker för både kvinnan och det ofödda barnet. Ett fjärde är att tysta, hålla fast och/eller göra oanmälda ingrepp på födande under förlossningen. Ett femte exempel är att förvandla kvinnors oro för högst verkliga problem som platsbrist till psykologiska problem och kalla det ”förlossningsrädsla”. Jag fick riktiga ”Handmaid’s tale”-vibbar under min granskning.
En del av informationen som ges inom förlossningsvården bygger på missvisande statistik. På vilket sätt påverkar det möjligheterna för barnmorskor och födande att skapa trygga förhållanden och tillvarata sina rättigheter?
– Barnmorskorna har ju all möjlighet att ge rätt information baserat på sin yrkeskunskap, däremot är det extremt svårt för gravida och födande att tillvarata sina rättigheter när de hålls i mörkret om exempelvis risken för skador vid vaginal födsel, som är mycket större än barnmorskorna informerar om. Återigen, ett exempel på vårdens gravt paternalistiska linje av ”skräm inte upp kvinnorna”, ”de ska inte bry sina små huvuden”.
Du har nu, i samband med bokutgivningen, startat en kampanj för att bryta förlossningsvårdens tystnadskultur, med #metoo som föregångare. Vad kan du berätta mer om kampanjen och vad du hoppas uppnå?
– Under taggen #bbkrisen berättar kvinnor nu själva på bbkrisen.se och i sina egna kanaler. Historierna fullkomligt väller in och är djupt drabbande. Jag har så mycket material att det skulle kunna bli en bok till, men jag vill fortsätta på nätet nu, tillgängligt för alla, vilket dessutom visar på de enorma mörkertal som finns. Från bland annat de som lider av förlossningsskador men förvägras hjälp, till de som inte fått någon eftervård, till födande som hånats, blivit verbalt attackerade eller utsatta för förlossningsvåld. Ett fenomen jag också granskar i boken och som hittills varit okänt i Sverige.
Stefan Löfven utlovade i sin regeringsförklaring nya investeringar i förlossningsvården. Har du något råd till statsministern?
– Han hänvisade till den existerande satsningen, där pengarna behöver öronmärkas och regionerna krävas på bättre och mer detaljerad återrapportering. Löfven bör också snarast tillsätta en statlig utredning om den havererade förlossningsvården.
