”Om privilegierade vita i det politiska väst måste matas med bilder av svältande, blödande och döda bruna och svarta kroppar för att ta in desperationen, lidandet och sorgen hyser jag inte stor förhoppning om framtiden.” Maria Fredriksson om att en viral bild på döda migranter fått en skribent på Göteborgs-posten att efterlysa fler.
I en nyhetsanalys på onsdagen efterlyser Göteborgs-postens Jan Höglund fler bilder av migranters helvete. Han menar att vi behöver fler bilder för att förstå.
Nej, Jan Höglund. Det behövs inte fler bilder av migranternas helvete för att förstå. Vidare frågar jag mig vilka som avses med ”vi:et” och vad är det som inte går in?
Alltsedan det amerikanska kriget i Vietnam sändes live har det politiska väst matats med bilder av svarta och bruna kroppar som drunknar, brinner och svälter. Har det hjälpt? Har det ökat förståelsen och medkänslan i tillräcklig utsträckning att det faktiskt har haft inverkan i de beslut som skulle kunna bidra till en rimligare tillvaro för de mest utsatta?
Genom decennier har vi sett barn med uppsvällda magar blicka med bedjande ögon mot kameror. Vi har sett nakna barnkroppar täckta av brinnande napalm. Vi ser barn leta mat på soptippar i Manilla, döende barn i flyktingläger, drunknade barn i sina föräldrars armar och ändå ropas det på fler bilder. Vad säger det om förmågan till empati?
Om privilegierade vita i det politiska väst måste matas med bilder av svältande, blödande och döda bruna och svarta kroppar för att ta in desperationen, lidandet och sorgen hyser jag inte stor förhoppning om framtiden.
Det är inte bilden av behövande offer som väcker empati utan en förståelse för vad vi delar och har gemensamt. Jag tror bara att dessa känslopornografiska bilder skapar avstånd och swishaktivism som snarare handlar om dåligt samvete än om medkänsla. Det som behövs är något som skapar förståelse för det som torde vara uppenbart och det som ständigt upprepas så fort någon dristar sig att tala i termer av färg – att det bara finns en ras och det är människan.
Om vi ska uppnå den förståelsen behövs representation som visar på just detta. Om bruna och svarta kroppar endast syns som förbrytare, katastrofoffer eller ännu värre – i volymer, är det svårt att få fram bilden av gelikar över etnicitets- och nationalitetsgränser. Hur ska svarta och bruna kroppar bli annat än kroppar om den enda representationen är stereotypa bilder av exotism eller misär?
Bilden av den drunknande tvååringen i den drunknade faderns armar och artiklarna om barnen som sitter i koncentrationsläger vid gränsen mellan USA och Mexiko publiceras sida vid sida med feta rubriker om strandsatta svenska turister som klagar över splittrade familjer och uteblivna gratismål.
Om bilder ska få rätsida på svenskars syn på migranters helvete måste media göra sitt och fundera över vad som sägs om vem, samt fundera över vem man vänder sig till. Sverige består som bekant även av bruna och svarta människor som ständigt möts av majoritetssvenskens föreställningar om svarta och bruna och dessa föreställningar bottnar till stor del i massmedias skildring av desamma.
Istället för att efterlysa ytterligare sensationspornografiskt exploaterande bilder av svarta och bruna människor i utsatta situationer borde fokus ligga på att skapa naturliga möten mellan olika sorters människor i vardagen. När vi kan se vår kollegas, klasskamrats och grannes ansikte i biståndsorganisationernas traditionella bildspråk kan vi ersätta skuldkänslor med sann medkänsla.
