”Visst, vi kommer inte att själva kunna väga upp det gubbvälde som EU-parlamentet är, men tillsammans kommer vi att visa vägen och inspirera andra progressiva strömningar.” Malin Björk (V) om oförtröttlig feministisk kamp inför delvis dyster prognos inför EU-valet.
För några år sedan började allt fler feministiska aktivister som jag pratade med använda begreppet ”backlash” när de pratade om utvecklingen i sina olika länder. Det kunde gälla arbetsmarknaden för kvinnor, tillgången till barnomsorg, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, stöd till kvinnojourer och våldsutsatta kvinnor.
Jag ser samma utveckling i mitt arbete i EU-parlamentet och delar deras insikt om att något allvarligt håller på att ske – att attackerna mot våra feministiska segrar blir allt fler och allt råare. Därför tog vi i vänstergruppen initiativ till ett betänkande som tar upp just den här frågan. För ett par veckor sedan debatterade och röstade hela EU-parlamentet om betänkandet.
För medan många av oss gör allt vi kan för att så många länder som möjligt ska ta kvinnors rättigheter på allvar gör många länder tvärtom och gör allt de kan för att kvinnors rättigheter ska tryckas tillbaka.
I Malta, där hbtq-rättigheterna är bland de starkaste i Europa, råder samtidigt abortförbud. I Italien är abort visserligen tillåtet, men när runt 70 procent av alla landets gynekologer vägrar utföra abortvård blir det i praktiken extremt begränsat.
I Polen attackeras såväl hbtq-rättigheter som aborträtten. I Ungern förs ett medialt krig mot flyktingar samtidigt som ungerska kvinnor uppmanas att föda många barn för att lösa problemet med den minskande befolkningen i landet. I båda länderna lockas kvinnor och familjer med statliga subventioner för att föda fram fler (vita) barn. Samtidigt byts sexualundervisningen i skolan ut mot ämnen med namn som ”förberedelser inför familjelivet.
Även i vårt grannland Norge har vi nyligen sett försök att begränsa aborträtten, något som, precis som en demonstrant uttryckte det, ”skulle ta Norge 40 år tillbaka i tiden”.
Backlashen är också ekonomisk. Efter krisen 2008 som drabbade framför allt EU:s södra länder är arbetslösheten högre bland kvinnor än män, samtidigt som tillgången till offentlig service har minskat i åtstramningspolitikens spår.
På politisk nivå ser vi hur de åtta EU-länder Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Irland, Lettland, Litauen, Slovakien och Storbritannien fortfarande vägrar ratificera Istanbulkonventionen, alltså Europarådets konvention mot våld mot kvinnor.
Även bland EU:s institutioner går jämställdhetsarbetet trögt. Junckers kommission vägrade trots uppmaningar lägga fram en strategi för jämställdhet. Och för några månader sedan lyckades ministrarna inte enas om några ynka rekommendationer eftersom några länder inte kunde acceptera att ordet ”gender” fanns med i texten. Det horisontella EU-direktivet för att implementera principen om likabehandling blockeras.
Prognosen inför EU-valet i maj ser delvis dyster ut. Ta bara exemplet Italien. Enligt den senaste mätningen kommer högerextrema och kvinnofientliga La lega gå från sex till över trettio procent i EU-valet. De spås blir därmed bli EU-parlamentets näst största parti efter tyska Kristdemokraterna.
Ändå känner jag mig hoppfull och kamplysten inför valet. För runtom i Europa – och bortom – finns alla vi som vill inte bara försvara kvinnors rättigheter utan dessutom kommer strida för att flytta fram positionera.
En av de starkaste motkrafterna mot de sexistiska, rasistiska och homofoba partierna är vänstern. Och vi växer. Ta bara mitt eget parti, Vänsterpartiet. Vår EU-lista toppas dessutom av inte mindre än sex kvinnor. Visst, vi kommer inte att själva kunna väga upp det gubbvälde som EU-parlamentet är, men tillsammans kommer vi att visa vägen och inspirera andra progressiva strömningar.
Om vi kan sätta sex kvinnor i toppen av vår lista kan också andra partier göra det. Och svenska väljare har nu chansen att skicka sex vänsterfeminister till EU-parlamentet, som var och en kommer trycka tillbaks en sisådär tio högerextrema patriarker.
Tillsammans med andra partier och ledamöter från olika länder kan vi mota tillbaka backlashen. Precis som de högerextrema stöttar varandra i olika länder måste också vi antifascister, feminister och hbtq-aktivister mobilisera oss och tillsammans tackla vår tids största utmaningar, som den växande fascismen och klimathotet. För som vanligt hänger det ihop.
De som attackerar migranters rättigheter brukar också attackera kvinnors rättigheter och rättsstaten, förneka klimatförändringarna och försvara de rikas intressen. Det är hög tid för en feministisk framryckning mot backlash-mobben.
