Medan Migrationsverket gärna betonar relationen till biologiska föräldrar och kulturellt ursprung för att avslå ett barns asylansökan, rättfärdigas rättsosäkra adoptioner med barns rätt till familj, trygghet och välfärd. Maria Fredriksson drar slutsatsen att ansvariga myndigheter borde byta arbetsuppgifter med varandra.
Ömmande asylärenden där barn hamnat i kläm är en vanlig syn i våra tidningar. Det handlar inte sällan om barn där de biologiska föräldrarna av olika skäl överlåtit vårdnaden till släktingar på grund av sjukdom, otrygga familjeförhållanden och fattigdom. Det kan även handla om att man skiljts åt under flykt, på grund av yttre omständigheter bortom allas kontroll, men där kontakt återknutits, men återförening försvåras av migrationslagar.
Vad de flesta av dessa fall har gemensamt är att barnen befinner sig under ordnade förhållanden, antingen med släktingar eller vänner till familjen eller med familjehem som är villiga att göra arrangemanget permanent genom adoption. Barnen har varit i Sverige tillräckligt länge för att ha tillägnat sig språket och fått kompisar; det står klart att det inte ligger i barnets bästa att ryckas upp från sin ofta fleråriga tillvaro i Sverige.
För oss som engagerar oss i adoptionsfrågor är det närmast parodiskt att höra hur svenska myndigheter (Migrationsverket) lyfter på varenda sten för att hitta argument för att få avslå barnens asylärenden. Antingen hänvisas det till att barnens identitet är omöjligt att säkerställa eller så menas det att skriftliga medgivanden från föräldrarna är falsarier. Barnkonventionen citeras i ivern att betona relationen till de biologiska föräldrarna och det kulturella ursprunget.
Det faktum att barnen kommer från krigshärdar eller tillhör etniska minoriteter som lever under förföljelse är av mindre betydelse eftersom de trots allt har biologiska föräldrar och även om barnen inte sett sina biologiska föräldrar på åratal anses dessa ändå vara det mest lämpliga alternativet, allt enligt Barnkonventionen.
Barnkonventionen ska som bekant upphöjas till lag i Sverige och det är vacker signalpolitik. Dock kan det vara intressant att titta närmare på hur pragmatiskt Barnkonventionen tillämpas – hur ”barnets bästa” alltid verkar kunna tolkas till förmån för dem som antingen vill ha barnen eller bli av med dem.
När det vita väst vill ha dem är det alltid barnens bästa att skiljas från sina insinuerat olämpliga förstaföräldrar så att ett västerländskt par med pengar på banken kan stilla sin barnlängtan eller sitt sociala samvete. Om det vita väst vill ha ett barn räcker det med ett fåtal månaders samvaro för att ett barn ska anses ha knutit an tillräckligt för att det ska vara försvarbart att försöka adoptera mot förstaföräldrarnas vilja.
När det vita väst inte vill ha barnet ifråga spelar landminor och fallande bomber mindre roll – så länge barnet har sina föräldrar eller annan biologisk släkt kan hen anses vara i trygghet, även om hen inte sett dessa anhöriga på flera år. Om det vita väst inte vill ha barnet spelar det ingen roll om den enda levande biologiska släktingen bevisligen är olämplig eller att hen anknutit till de vuxna hen bott hos under asylprocessen som kan ha varat mer merparten av barnets liv.
I intersektionen mellan adoptionspolitik och asylpolitik blir detta extra tydligt och draget till sin spets når de märkliga motsägelsefulla diskurserna en närmast absurd nivå.
Det spanska konservativa partiet Partido popular (PP) lade i dagarna fram ett hårresande förslag som innebär att en gravid asylsökande kvinna kan få respit från utvisning till dess att barnet är fött på villkoret att barnet sedan adopteras bort till ett spanskt par. Spanien dras liksom många andra västerländska länder med låga födelsetal och en åldrande befolkning, där många väntar så länge med att bilda familj att det inte sällan leder till ofrivillig barnlöshet.
Dock är inte detta ett förslag som uppstått ur ett vacuum; ett populistiskt konservativt parti hade inte lagt fram ett sådant förslag om det inte trott att det hade kunnat gå igenom.
I Chile pågår en brottsutredning av de tusentals adoptioner som ägde rum under Pinochets regim. Adoptionsskandaler har även ägt rum i länder som Sri Lanka, Indien, Vietnam, Guatemala, Kenya, Kina och Thailand (för att nämna några få). Det handlar om förfalskade medgivanden, manipulerade dokument, om korrupta socialtjänstemän och rena kidnappningar.
När detta förs på tal ljuder en kör av förtrytsamma röster som menar att de adopterade barnen trots allt fått det så mycket bättre och att biologiska band är av sekundär betydelse då kärleken är tjockare än blod och det antyds att det är essentialism att framhålla vikten av kulturellt ursprung. I den diskursen kan två månaders samvaro med adoptanterna i sändarlandet väga tyngre än ett DNA-test som visar att en mormor på oetisk väg fråntagits vårdnaden om den avlidna dotterns barn.
Den statliga myndigheten Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) har tillsynsansvar för internationella adoptioner och de har själva tillstått att det är omöjligt att garantera att alla adoptioner sker på ett etiskt godtagbart sätt (SVT, 111017). Adoption rättfärdigas inte sällan med hänvisning till Barnkonventionen och vackra ord om barns rätt till familj, trygghet och välfärd. Mot bakgrund av detta är det intressant hur en annan svensk myndighet använder sig av samma Barnkonvention för att utestänga barn från det som anses vara alla barns rätt.
När det handlar om barn från länder där vi vet att barn far illa och/eller situationer där vi vet att det enskilda barnet saknar anknytning vill Migrationsverket med hänvisning till Barnkonventionen skicka tillbaka dem till en minst sagt oviss och otrygg tillvaro med argumentet att deras identitetshandlingar och andra relevanta dokument kan tänkas vara förfalskade och man pekar på att det ju ändå finns biologiska föräldrar på plats som kan/ska ta hand om de återvändande barnen (som kanske inte ens längre behärskar språket).
När det handlar om barn från länder där svenskar gärna turistar, där det är tydligt att dokumenten är förfalskade av mutade adoptionsaktörer och där rättssäkerheten som omgärdar adoptionsverksamheten är minst sagt bristfällig är det emellertid av största vikt att dessa barn ändå får adopteras till Sverige eftersom barn har rätt till familj, trygghet och välfärd.
Vi kan konstatera att barn har rätt till en trygg tillvaro. Frågan är vilken myndighet som är bäst på att tillgodo se denna av FN fastslagna rättighet.
Mitt förslag är att Migrationsverket och MFoF byter arbetsuppgifter.
Låt Migrationsverket ta hand om internationella adoptioner och MFoF ta hand om barns asylärenden. Då kommer adoptioner genomlysas av nitiska tjänstemän och asylärenden handhas av en myndighet som anser att alla barns bästa är att få växa upp i Sverige.
