”Idén om att våldet och våldtäktsmannen kommer utifrån är en urgammal myt för att slippa ta ansvar för det monster könsmaktsordningen skapar. I verkligheten bygger ju hela vårt samhälle på idén om att män är mer värda än kvinnor”, skriver Nooshi Dadgostar (V), som blir illa till mods när politiker på partiledarnivå tar till ”invandrarsnacket” och därmed skyddar maktmännen.
Återigen aktualiserades den gamla mansmyten om att sexuella övergrepp är en hudfärgsfråga. Den här gången av KD i Agendas partiledardebatt. Istället för att sätta övergreppen i fokus reducerades frågan till att gälla förövarens hudfärg.
Man behöver max leva som kvinna i två veckor för att inse att sexuella övergrepp inte är en fråga om födelseland. Och det gör mig illa till mods att en politiker på partiledarnivå fråntar mig och alla tjejer och flickor jag har växt upp med den självklara erfarenheten vi har tillsammans. Genom att tro att vi ska ”utvisa” problemet.
Var tredje kvinna har blivit utsatt någon gång i livet. Ska Sverige tömmas på män? Det verkar vara så oändligt mycket viktigare att göra oss till soldater i deras hudfärgskrig, än att säkra vår trygghet. Det är nåt riktigt snuskigt med det. Så länge Publicistklubben, Svenska akademien och Sverigedemokraternas riksdagskansli kan vara intakta och fortsätta gulla med sina oumbärliga män så verkar de vara nöjda. För vad är annars syftet med invandrarsnacket, om inte att skydda maktmännen?
I de fina rummen är ingen förövare. Där gör de sig själva skuldfria genom att peka åt ett annat håll. Genom sin ställning i kulturen och politiken har de tvärtom ibland ett frikort att bete sig utan att ifrågasättas. Mansgrisarna är några andra som inte kan de fina orden.
Kunskapen om det sexualiserade våldet mot kvinnor och flickor har ökat och vi vet nu att den farligaste platsen för en kvinna kan vara det egna hemmet. Under en längre process av psykiskt våld, sänkt självkänsla och minskat utrymme att träffa vänner och skapa relationer utanför hemmet så normaliseras våldet.
Skillnaden i makt finns hela tiden där. Männen gör det för att de tycker att kvinnor är värda mindre, vilket samtidigt bekräftas av samhället: när pojkars kränkningar av flickor i skolan kallas pojkstreck, när den tid och kraft vi lägger i vårt arbete värderas så mycket lägre än männens på arbetsmarknaden, och när kvinnor alltid ska förväntas ta hand om hem och barn.
Idén om att våldet och våldtäktsmannen kommer utifrån är en urgammal myt för att slippa ta ansvar för det monster könsmaktsordningen skapar. I verkligheten bygger ju hela vårt samhälle på idén om att män är mer värda än kvinnor. Men genom att förneka det slipper de förändra någonting.
Samma personer som försöker inbilla oss att männens våld kan ”utvisas” är ju mycket angelägna om att upprätthålla ordningen till exempel genom att förhindra lönehöjningar för kvinnor. Skattesänkningar för män går alltid före.
Nästan ingen man erkänner att han har begått övergrepp på en kvinna. Han förminskar alltid händelsen. Kan inte kännas vid den. Eftersom bilden av våldtäktsmannen är en avvikare, ett troll, någon som överfaller i en mörk skog. Mäns uppfattning om våld skiljer sig ofta från kvinnors.
Män anser att bara de mest extrema våldshandlingarna kan betraktas som våld. På så sätt ser man inte sig själv i det, eller fasen innan de fysiska våldshandlingarna. Medan kvinnor ser hur kontrollerande och aggressivt beteende minskar det egna utrymmet för liv och andning. Ser hur skrämmande det är och kan bli.
Är den kille som minskar mitt livsutrymme en galen avvikare? Till skillnad från ”vanliga” jämställda män? Har han bara inte läst lagen? När vi ser till hur många män som utsätter tjejer kan väl rimligtvis inte så många vara dessa avvikare.
Alla är mer eller mindre påverkade av ojämställdheten. Att påstå att sexualitet, makt och våld inte är sammankopplat i våra liv är att förminska våra upplevelser.
