Den sårade Divan, skriven av Karin Johannisson(1944–2016) väckte stor uppmärksamhet när den kom ut. Boken handlar om författaren Agnes von Krusenstjerna, konstnären Sigrid Hjertén och poeten, tillika Nobelpristagaren, Nelly Sachs som alla tre led av psykisk ohälsa under långa och många perioder. Men till skillnad från de flesta andra kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft fick de behålla sin professionella identitet livet igenom – trots att de vistades på mentalsjukhus. Nu sätts Den sårade divan upp på scen. Kajsa Isakson har tillsammans med dramatikern och författaren Emma Broström, dramatiserat boken.

Hur uppstod idén att göra pjäs av Den sårade divan?

– När Den sårade divan av Karin Johannisson kom ut så kastade jag mig över den. Det var en bok jag kunde stanna upp i, fundera över, bläddra vidare i, komma tillbaka till, bombardera med postit-lappar med egna tankar. Den fick i gång mina tankegångar över vem jag är och tiden vi lever i. Bär vi med oss deras sår i vår tid? Jag ser på mina döttrar och tänker att visst har det hänt massor, men inte tillräckligt mycket. Och inte tillräckligt snabbt.

– Jag fick så mycket nutida musik i huvudet. Och jag ville låta dåtidens konstnärer på något sätt ackompanjeras av nutida konstnärer. Att låta konstnärer på ett sätt snudda vid varandra genom tid och rum. Som att säga; det ni genomlevde var inte förgäves för ni gav oss möjligheter att fortsätta framåt och göra vår konst. Jag såg framför mig en musikalisk föreställning som jag bara måste göra, i ett ljudlandskap med influenser av nutida konstnärers musik, om livsutrymme i ett nära berättande.

Vad kan du berätta om utmaningarna i arbetet med manus och regi?

– Att göra en föreställning av Den sårade divan var en utmaning. För den är så mäktig, tät och informativ. Och att det inte skulle hamna i för mycket av levnadsbeskrivningar av dessa tre geniala konstnärer eller i en historielektion.

– Det var också viktigt för mig var att kunna se kopplingen till i dag. Att inte fastna i dåtid. Det strök jag under i min process inför regin, och jag tycker att när jag nu jobbar med texterna på golvet med skådespelarna så går det inte att komma undan, jag känner igen mig och jag tycker att det som berättas speglar vår samtid. Dået som påverkar nuet som påverkar det som kommer sedan.

– Att arbeta tillsammans med dramatikern Emma Broström, som har skrivit större delen av texten, var viktigt. Hon är en musikalisk dramatiker med ett poetiskt driv, som väver in personliga erfarenheter och stor närhet i pjäs med stark form, en berättande mer än en gestaltande text. Det tyckte jag att pjäsen behövde.

– Vi gör en fri tolkning, med texter likt monologer för flera röster. Där vi besöker delar av boken som leder oss vidare fram i en allmänmänsklig berättelse om att få vara en hel människa.

– Men det som verkligen skapar kopplingen till nuet är Karin Johannissons inramning och hennes tankar runt dessa tre konstnärer. Hon använder deras livsöden för att få kött och blod och konkreta spår som hon uttrycker sig. Spår som leder oss framåt.

Det här med att vara konstnär, kvinna och människa i olika tidsskeden, och frågan om vad som skiljer och vad som krävs för att vi ska få vara hela människor oavsett kön, har bekantskapen med von Krusenstjerna, Hjertén och Sachs gett dig några bra svar?

– Ja, och nej. En oro över att det går så långsamt och en vilja att fortsätta kämpa och arbeta vidare för rätten att vara sig själv. Deras oerhörda mod och kamp i allt för att fortsätta arbeta som konstnärer livet ut trots allt.

– Den sårade Divan, i vår fria tolkning, är ju för mig en berättelse om att trotsa normer fast man är född i fel tid och om vad som måste offras för konsten. Om att vara eller bli riktigt sjuk. Om diagnoser och sjukdom och om den enskilda individens möjlighet att ta makten över den. Om livslust, prestationsångesten och otillräckligheten. Och om ett begränsat livs- och frihetsutrymme. Ett frihetsutrymme som blir till ett fängelse. Om ensamhet och ångest. Och att trots allt detta fortsätta utöva sitt konstnärskap.

– De är så olika, Nelly Sachs, Anges Von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén. Men de hade gemensamt att de aldrig gav upp. Tills det inte gick längre. Sigrid Hjertén blev till slut omyndighetsförklarad, inlåst och lobotomerad. Den skräcken.

– Som jag ser det så blev de offer för sin samtid men jag ser dem inte som bara offer. De var framförallt tre starka geniala konstnärer som var så förre sin tid i sina helt olika konstnärskap.

– Som tre ångvältar eller amazoner arbetade de sig framåt, det ger ju något slags hopp och gör ju självklart så att jag måste kämpa vidare. Med mitt. I mitt liv. Som konstnär. Det är personligt.

– Jag har själv en neuropsykiatrisk variation och är kvinna och konstnär. Och så är jag så mycket mer än så. Jag är komplex. Likaså var Sigrid Hjertén, Agnes Von Krusenstjerna och Nelly Sachs. Jag kan inte låta bli att undra över om de hade gått samma öde till mötes i dag och om jag hade hamnat i deras situation då?

– Under åren jag arbetade med Spetsprojektet och Modärna kvinnor så hann jag träffa Karin Johannisson, som var författare och professor i idé- och lärdomshistoria på Uppsala universitet. Vi hade flera givande samtal om vad det innebär att vara konstnär, kvinna och människa, och jag vill med den här föreställningen föra både samtalen med Karin Johannisson och berättelsen om dessa kvinnors liv och gärning vidare. Föreställningen berättar om kampen att få vara en hel människa och inte definieras utifrån sitt kön, och ställa frågan: hur långt har vi kommit och hur går vi vidare framåt.

– Jag citerar gärna Karin Johannisson eftersom jag håller med henne i mycket och då hon är en stor inspiratör för mig och en av anledningarna till varför jag velat göra den sårade divan på scen:

”Kvinnans utrymme för normalitet har alltid varit snävare än mannens. Därmed har också hennes risktagande- om hon bryter de sociala normsystemen – varit större. Hur mycket egensinnig, vild, utagerande kvinnlighet tål en samtid? Ur grandios, excentrisk, självdestruktiv, aggressiv, udda bisarr, queer kan en kvinna vara innan hon kallas galen? Och inte minst; hur samhällskritisk, hur systemkritisk får hon vara?”