– För mig var det som att lära känna en människa i efterhand, som väcktes till liv under hela inspelningsperioden. Då blir det ju så extremt sorgligt nu att hon aldrig får uppleva vad hon har bidragit till på så kort tid. Hon skulle bara se det här. Det säger Anna-Carin Stenholm Pihl, producent bakom dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är som blivit det mest nedladdade programmet på SVT någonsin.
K Specialaren Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är lades ut den 22 mars klockan 02:00. Då skulle artisten och sångerskan Josefin Nilsson ha fyllt 50 år.
Programmet, som är vinjetterat som en dokumentär och ett personporträtt, har blivit SVT:s mest streamade någonsin. Över 1 180000 personer har sett dokumentären via webben och SVT:s kommunikationsavdelning liknar genomslaget vid melodifestivalens i antal artiklar och referat som den givit upphov till. Älska mig för den jag är har väckt enormt engagemang. Anna-Carin Stenholm Pihl är journalisten och producenten bakom dokumentären.
Var ni beredda på genomslaget som det här programmet skulle få?
– Nej, jag trodde att något fler kanske skulle se den här än en genomsnittlig K-special eftersom Josefin Nilsson var en folkkär och älskad artist, och för att hon verkligen hade en historia att berätta som hon inte hann själv. Men vi är omtumlade och glada över att den har setts av så otroligt många på så kort tid, även utomlands, och att den redan har betytt så mycket för så många människor. Engelsk översättning kommer nu också.
Kvinnojourerna har fått fler påringningar, flera kända skådespelare har berättat öppet om sina relaterade historier, omfattande personalförändringar har ägt rum på Dramaten i Stockholm och de flesta medier i Sverige har på något sätt refererat eller kompletterat historien – vad har ni fått för feedback från inblandade/medverkande i filmen?
– De medverkande säger alla ungefär samma sak: upprättelse för Josefin och för Marie. Alla är glada för att vi lyckades kombinera en svår historia med att även visa mycket musik och Josefin Nilsson som artist. På Gotland får Marie (Nilsson, syster), familjen och Ainbuskarna (Annelie Roswall och Bittis Jakobsson) väldigt mycket stöd och kärlek.
– Flera av deras vänner och kollegor har också hört av sig och berättat att de har dåligt samvete och känner skuld för att de inte gjorde mer, inte sa ifrån och hjälpte till, när de såg vad som hände i hennes relation.
De senaste dagarna har det framkommit kritik för att ni dragit en rät linje mellan misshandeln och Josefin Nilssons död 20 år efter brottstillfället. Menar ni att det går att dra den linjen?
– Vi påstår inget, vi pekar inte ut någon, vi berättar: Det här var Josefins (och Maries) berättelse. Många verkar ha förstått nu efter filmen vad posttraumatisk stress innebär. Hur allt fastnar i kropp och själ. Hon var en människa som inte var rädd för något – sedan blev hon rädd för allt. Det är en linje. Hon blev inknuffad i en vägg som gick sönder, där säger hon själv att hon gick sönder. Där berättar hennes vänner och familj att den hårda fysiska smärtan började.
– Det var heller inte ett brottstillfälle, det pågick längre, men juridiken täcker inte allt när det handlar om sådant komplext som till exempel kvinnomisshandel, som sker under en längre tid med psykisk och fysisk nedbrytning. Det framgår tydligt i den bok som Josefin hade börjat skriva och det berättar de medverkande mer om, mer än det som vi fick plats med på 58 minuter och 45 sekunder.
– Man skaffar inte sjukintyg på allt, man jagar inte bevis hela tiden, man har fullt upp med att leva vidare. Hon berättade inte ens för sina anhöriga i början, vad som skedde. Det finns förklaringar till att drabbade kvinnor, som Josefin, inte vågar och vill anmäla allt, och i hennes fall inte vågade prata öppet i medierna om allt direkt. Det handlar om en vilja att skydda, om skuld och skam. Speciellt när flera i hennes och mannens omgivning lät henne förstå att det vore bra att tysta ner allt, för mannens skull, speciellt det sista hotet från 2002.
– Sedan kan man inte berätta om allt som sker i en människas 46-åriga liv på en timme. Kanske försvinner några nyanser då. Men jag ville lyssna på Josefins röst, på hennes ord i boken, på hennes ord i sångerna från den tiden, ta till exempel Även om vi såras där en rad är ”…fast min älskade slog”. I flera låtar från den tiden, 1998-2000, började hon berätta på sitt sätt. Det var det här Josefin ville berätta om.
En särskild händelse som lyfts fram i kritiken är en bilolycka som Josefin Nilsson är med om – vad hade den för inverkan på Josefin Nilssons liv?
– En mindre bilolycka från mitten av 90-talet som hade gett henne ont i huvudet och nacken hade inget att göra med ruttna kotor i ländryggen och steloperationerna 2010. Läkarna frågade då, 2010, om hon hade blivit slagen, spelat hockey, blivit inknuffad i rinkar. Det var inget medicinskt reportage heller, och inget uppdrag granskning, men självklart är vi trygga med våra val, vår publicering. Jag pratade med många fler än vad som framkommer på 58 minuter.
– Sedan ska man inte glömma att hon gjorde en fantastisk comeback på scenen med Marie, 2015 med Systrarna Sisters på Gotland. Hon var på gång, hon fick tillbaka lusten på scenen, från att ha drabbats av scenskräck och dåligt självförtroende till att vilja uppträda igen. Hon ville ta körkort, tog teaterlektioner, skrev musik, ville ge ut en skiva…
Hade det varit önskvärt eller möjligt att berätta mer?
– Jag hade utan problem kunnat fylla en timme till. Mer musik, mer Ainbusk, en film till som hon gjorde, och mycket ur hennes och Maries sista föreställning, med otroligt starka framträdanden av Josefin. Till exempel en scen till ur boken där hon berättar om sin livrädsla för mannen som sitter utanför hennes dörr och spejar efter henne, många timmar genom brevinkastet, hotar, skriker ”Jag ser dig din lilla farmarfitta, du kan inte gömma dig för mig, jag hittar dig alltid.”
– Åklagare som läst förundersökningen konstaterar idag att den är mycket torftig, att fler förhör borde ha hållits med Josefin och vittnen borde ha hörts. Vittnen fanns ju. Många! Som säger precis samma saker. Marie såg till exempel hålet i väggen, men ingen frågade då och det var inte som i dag att man mobilfotade allt. I dag hade man dessutom åtalat för grov kvinnofridskränkning.
– Vi filmade mer, till exempel när Marie läser fler kapitel ur Josefins bok, där det framgår tydligt sparkar med mannens boots mot ryggen och magen, och konkret hur hon sakta bryts ner psykiskt under längre tid, men vi fick inte plats med allt, vi ville ju också visa mycket av artisten Josefin Nilsson.
– En sak vi inte fick plats med var hotet 2002 där mannen och Josefin av en slump möts på stan och han uttalar ett dödshot som Josefin polisanmäler och som leder till att hon blir otroligt rädd, igen, efter de här åren som gått från domen 1998, där hon blivit starkare och gladare… hon blir så rädd att hon får livvakt under Chess en period.
– Jag hade också gärna berättat om hennes starka barnlängtan, om alla gudbarn som hon hade runt sig och gav så mycket kärlek, en massa roliga berättelser från Gotland, barndom, familj och så vidare. Otroligt mycket kärlek fanns det runt den här kvinnan. Och historier om en massa snus och att hon aldrig kom i tid, samtidigt som hon var en fantastisk regissör med mycket struktur i sig
Ni namnger aldrig den brottsdömde pojkvännen i filmen, men det är i dag fullt möjligt för en intresserad person att underrätta sig – eller andra – vem det handlar om. Det här påverkar journalistikens genomslag och villkor. Hur resonerade ni kring detta på förhand?
– Det var självklart från början att aldrig namnge eller berätta något som gör att man kan identifiera mannen. Han har inget namn, inget yrke, ingen dialekt, inget utseende, ingen röst, fastän telefonsvararmeddelandena är sparade, och hade kunnat spelas upp. Vi valde bort allt sådant för att kunna ge den större berättelsen som Josefin själv ville: hjälpa andra utsatta i samma situation.
– Josefin har rätt att berätta sin historia och det var det jag ville låta henne göra. Med hjälp av bok, musik, familj, vänner och kollegor. Josefin själv var inte intresserad av hämnd. Hon började skriva på sin bok för att bli fri själv och hjälpa andra, och det har hon ju gjort nu. Hon ville att rätt skulle vara rätt. Vi kan bara ta ansvar för vår publicering, inte vad människor sedan gör och tar reda på.
Josefin Nilsson var en mycket känd person, kanske för många mer känd än den så kallade pojkvännen – hur tror ni att det har påverkat folks engagemang för hennes historia?
– Josefin var folkkär, sjöng Älska mig för den jag är, en sång som spelats på otroligt många bröllop och begravningar, hon var älskad av svenska folket, lite som Lill-Babs. Och hade ingen divighet i sig. Folk såg att hon var som ”vem som helst”, girl next door, hon var från landet, från Gotland, musiken var lätt att ta till sig – allt det där gör nog att många lätt kan identifiera sig med henne trots att hon var en sådan stjärna.
Feministiskt perspektiv har tagit emot flera reaktioner av kvinnor som har upplevt misshandel och som vittnat om att filmen väckt mycket minnen till liv – vad har ni fått för reaktioner av tittare?
– Väldigt många med erfarenheter av våld i nära relationer har hört av sig med stor tacksamhet. Både män och kvinnor, alla åldrar. Utsatta och personer som jobbar med frågorna. Det verkar som att många nu på allvar har förstått vad psykisk och fysisk misshandel gör med en människa i många år; att det inte försvinner utan fastnar. På alla nivåer i samhället: politiker, jurister, vanligt folk, människor som inte är ”feminister” men som blir skitförbannade och engagerade. Många pratar om posttraumatisk stress.
– Tittare skriver och berättar om minneskonserter de ska eller redan har ordnat, körer sjunger hennes musik, jag fick ett handskrivet brev från en äldre man som skämdes för vad män utsätter kvinnor för. En lärare berättade att hon hade visat filmen för en klass med 25 nyanlända, som inte hade någon relation till Josefin eller några av de medverkande alls, men diskussionen hade blivit livlig. Folk tittar på den utomlands fastän de inte förstår vad som sägs, de gråter och blir engagerade ändå. Att filmen redan används i undervisning på skolor är ju enormt glädjande. En mansjour från norra Sverige vill att vi kommer dit och berättar om filmen.
Vad har varit det mest påfallande i arbetet med programmet?
– Först och främst hur lätt det var att få de medverkande att vilja ställa upp. Alla sa ”äntligen”. Som att de hade väntat på att få berätta om henne och hennes historia. Hon var omgärdad av kärlek, kändes det som. Många fler hade velat medverka men vi gjorde allt under en ganska kort period.
– Berättarperspektivet kanske är ovanligt, det slår mig i efterhand. Sedan får man ju som journalist lyssna på allt som sägs, och allt som inte sägs och försöka hitta en sann bild bland alla röster, som samtidigt är något som Josefin själv hade kunnat stå för. Avvägningar, balans, det är svårt.
– För mig var det som att lära känna en människa i efterhand, som väcktes till liv under hela inspelningsperioden. Då blir det ju så extremt sorgligt nu att hon aldrig får uppleva vad hon har bidragit till på så kort tid. Hon sa någon gång att hon bara var en liten tuva, inte så betydelsefull… hon skulle bara se det här.
