”Det är med djup sorg vi meddelar att vår älskade mor och mormor, Toni Morrison, efter en kort sjukdom dödades fredligt i går kväll omgiven av familj och vänner. Hon var en extremt hängiven mamma, mormor och moster som gladde sig åt att vara med sin familj och vänner. Den enastående författaren som värdesatte det skrivna ordet, vare sig det var hennes egna, hennes studenter eller andras, läste hon glupskt och var som mest hemma när hon skrev. Även om hennes bortgång innebär en enorm förlust, är vi tacksamma för att hon hade ett långt och väl levt liv”, skriver Morrisons familj i ett uttalande.
När Morrison mest lästa roman Älskad, om en slav som tar livet av sitt eget barn, kom ut 1987 protesterade 48 författarkollegor mot att Morrison inte tilldelades National book award i ett brev till förlagsindustrin. Det dröjde dock inte länge förrän romanen belönades med Pulitzerpriset.
1993 mottog Toni Morrison som första svarta kvinna Nobelpriset i litteratur, med motiveringen att hon ”i böcker karaktäriserade av visionär kraft och poetisk tyngd blåser liv i en väsentlig aspekt av den amerikanska verkligheten”.
Kanske uppfann Morrison frihet, skriver Valerie Kyeyune Backström i Expressen:
”...att skriva som om man vore fri, friheten i att skriva utan ängslighet, utan att kika sig över axeln, utan att vilja appellera till det vita etablissemanget, den vita litteraturvärlden. Friheten i att skriva som om man själv, och alla man känner, var viktiga, att skriva om alla liv som i samhället setts som olevbara, osörjbara, som bokstavligen betraktats som varor.”
Toni Morrison var också förläggare, doktor i engelsk litteratur och arbetade deltid som lärare i kreativt skrivande och litteratur. Felicia Mulinari konstaterar i Sydsvenskan att Morrison alltid välkomnat termen ”svart författare” och lyft fram faran med att förhålla sig till vita kritiker.
”Kanske är det just därför som hon har vågat skriva om motsättningar mellan svarta utan att ta hänsyn till rasistiska föreställningar hos vita läsare. Att skriva bortom den vita blicken var för henne lika självklart som skrivandet i sig.”
Mulinari skriver vidare att Morrison som lärare uppmanade sina elever att inte bara titta inåt, utan även våga skriva berättelser som utforskar för dem okända liv och erfarenheter. Hon kallar Toni Morrisons romaner kärleksdikter till svarta – ”kärlek som den måste vara, komplicerad och smärtsam” – och menar att de möjliggjort för flera nya generationer av författare att skriva med rasismen som lika självklar utgångspunkt som livet:
”Precis som spöket i ’Älskade’ är Morrisons språk odödligt, det viskar, omhändertar och uppmanar oss att tala.”
Toni Morrison medverkade regelbundet i The New Yorker, och en av hennes senaste krönikor handlar om Trumps Amerika och ger exempel på vad vita amerikaner varit beredda att göra för att hålla föreställningen om vit överhöghet vid liv:
”Vägval av vita män, som är beredda att överge sin mänsklighet av rädsla för svarta män och kvinnor, vittnar om den sanna skräcken i förlorad status.”
The New Yorker-skribenten Doreen St Félix skriver om hur Morrisons verk möjliggjorde samtal, med romanfigurerna som referens, om saker som inte kunde sägas mellan St Félix och hennes mamma. Hon skriver bland annat:
”Morrison ogiltigförklarade lögnen, som särskilt fördärvar svarta sinnen, att vårt folk är antingen på ena sättet eller det andra. För henne var vi sjävklart litterära och episka.”
Att dela med sig och föra vidare ett arv var viktigt för Toni Morrison. Det lyfter Ida Therén fram i Svenska dagbladet, och påminner om något Morrison brukade säga till sina elever och som blivit ett välkänt citat:
”Minns bara att ditt riktiga jobb är att om du är fri, måste du befria någon annan. Om du har lite makt är ditt uppdrag att stärka någon annan.”
Morrisons verk vidgade enligt Hannah Giorgis i The Atlantic, genom sin själva existens ”den litterära kanon och fantasin hos de författare – svarta och andra – som följde efter henne”. Giorgis citerar den zambiska författaren Namwali Serpell som uppmärksammat de motsägelsefulla reaktionerna på Morrisons arbete och bland annat sagt: ”Morrison retade upp folk. Hur vågar hon vara svår och en svart kvinna?”
Giorgis påminner också om en högaktuell passage ur Morrisons tal vid nobelprisceremonin:
”Förtryckande språk representerar mer än våld; det är våld; representerar mer än kunskapsgränserna; det begränsar kunskapen. Oavsett om det är fördunklande statsspråk eller det falska språket i tanklösa medier; om det är det stolta men förkalkade språket inom akademin eller det marknadsdrivna vetenskapliga språket; om det är det maligna lagen utan etik-språket, eller språk som är utformat för att förfrämliga minoriteter, för att dölja dess rasistiska plundrande i sin litterära kind - måste det avvisas, förändras och avslöjas. Det är språket som dricker blod, bäddar in sårbarheter, stoppar in sina fascistiska stövlar under respektabilitetens och patriotismens krinoliner medan det obevekligt rör sig mot den nedersta raden och det ut-och-in-vända sinnet.”
Anneli Jordahl skriver i Aftonbladet att Morrisons stil äger en brutal skönhet, som påminner om Jamaica Kincaids råhet och med sina moralfilosofiska och fabelartade inslag – i en svensk kontext – bär likheter med både Sara Lidman och Selma Lagerlöf.
”I den litterära världen blir det tomt efter Toni Morrison. Men hon var en typ av författare som tilltalade både kräsna kritiker och hängivna läsare. Ingen risk att hennes gärning glöms bort.”
