”Vi vänsterfeminister har en viktig uppgift framöver. Vi måste organisera oss och skapa en verklig motvikt till högerns dystopiska och patriarkala dagordning”, skriver Malin Björk (V) och pekar på de allt snabbare ideologiska förskjutningar som sker i Europas politiska landskap.
Om bara fem dagar är det val till EU-parlamentet. Ett val som av många beskrivs som ett ödesval. Förutom den självklara ödesfrågan om hur vi ska rädda vår planet är det också ett val om människosyn. Ett val om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter för alla eller bara några få.
Extremhögern och de högerkonservativa i Sverige och i Europa går till val på att ställa människor mot varandra, dela in människor efter kön, könsidentitet, ursprung eller uppehållsstatus. Tillhör du ”fel” grupp individer, ja då ska dina rättigheter inskränkas. Om du är kvinna ska du inte längre ha rätt över din kropp. Är du hbtq-person ska du inte få ha familj. Är du papperslös ska du inte ha rätt till sjukvård, tak över huvudet eller någon inkomst. Är du på flykt ska du inte få ta dig in till Europa.
I det nya politiska landskapet sker ideologiska förskjutningar allt snabbare. För bara några år sedan var det otänkbart att till exempel Göran Hägglund och Jimmie Åkesson skulle ingå allians, eller att den gamle KD-ledaren Alf Svensson och extremhögern skulle bilda koalition i EU-parlamentet. I dag framstår det tvärtom som helt troligt. KD:s och SD:s flörtande har övergått till en stadig relation baserad på en ultrakonservativ och högerextrem agenda som attackerar kvinnors rättigheter, inskränker asylrätten och begränsar hbtq-personers rättigheter.
Medan Ebba Busch Thor håller ställningarna på hemmaplan ska partiets EU-toppkandidat Sara Skyttedal exportera konceptet på EU-nivå. Skyttedal tar över stafettpinnen från abortmotståndaren Lars Adaktusson, som hon anser gjort ett mycket bra jobb i EU-parlamentet. I en SVT-debatt den 9 maj sa hon ”jag är stolt över det arv Lars Adaktusson lämnar efter sig i Europaparlamentet och ”jag hoppas kunna vårda det arvet de kommande åren i Europaparlamentet”.
Under sin tid som EU-parlamentariker har Adaktusson systematiskt röstat emot sexualundervisning, aborträtt, hbtq-rättigheter och kvinnors ekonomiska självbestämmande. Vem kunde tro att Sverige, som brukar toppa internationella mätningar i jämställdhet, skulle ha en sådan bakåtsträvande representant i en folkvald församling som (åtminstone på pappret) står för kvinnors mänskliga rättigheter? Nu ska alltså Skyttedal inta parlamentet med sina ”kristna värderingar”, eller rättare sagt KD:s tolkning av den kristna tron.
Som en del av mitt feministiska arbete i EU har jag drivit en progressiv kamp för aborträtten och andra sexuella och reproduktiva rättigheter genom det partiöverskridande nätverket All of us. I det arbetet har vi samarbetat med många rörelser och aktivister, också vissa kristna, såsom som Svenska kyrkan och Catholics for Choice. Men det är inte dessa som Skyttedal och Adaktusson inspireras av.
Det som förenar den svenska extremhögern med den europeiska är att den är sexistisk, rasistisk, homofobisk och klimatförnekande. Dessa värderingar finns i alla högergrupper i EU-parlamentet: I högergruppen EPP, där svenska moderater och kristdemokrater ingår tillsammans med Orbáns parti Fidesz från Ungern. I ECR, där man bland andra hittar Sverigedemokraterna och polska regeringspartiet Lag och rättvisa. I EFDD, där Alternativ för Tyskland, brittiska Ukip och italienska Femstjärnerörelsen ingår. Självklart finns dessa värderingar i allra högsta grad också i den mest utpräglade extremhögergruppen ENF, där franska Rassemblement national (tidigare Front national), Österrikes FPÖ, belgiska Vlams belang och italienska Lega ingår.
Italiens premiärminister Matteo Salvini från Lega hoppas att ena denna högerextrema cocktail till ett enda nationalistiskt block efter EU-valet. Det gör han för att kunna lägga beslag på viktiga politiska frågor som migration, klimat, budget och mänskliga rättigheter. Denna mobilisering utgör inte bara ett allvarligt hot mot rättsstatsprincipen, de fria medierna och civilsamhället. Den kommer också att krypa in under skinnet på många av oss i våra dagliga liv; inte minst hos rasifierade, kvinnor, hbtq-personer och klimataktivister.
När de pratar om en homogen europeisk kultur och religion pratar vi om mångfald och gemenskap. När de pratar mamma-pappa-barn pratar vi om regnbågens alla färger. När de pratar om vi och våra västerländska värderingar pratar vi om oss alla och internationell solidaritet. När de stänger gränser öppnar vi hamnar och hem. När de förnekar klimatförändringarna står vi upp för klimaträttvisa.
Jag är stolt att vi i Vänsterpartiet har varit en tung röst i det feministiska arbetet i EU-parlamentet under alla år som Sverige varit med i EU. Vi har byggt broar över partigränser och har i jämställdhetsutskottet skapat starka koalitioner som kunnat agera mot de kvinnofientliga krafterna i hela parlamentet. Vänstergruppen har fått igenom en rad olika förslag den här mandatperioden, som betänkandet om en feministisk handelspolitik, den viktiga metoo-resolutionen, starka skrivningar om sexuella och reproduktiva rättigheter i en rad olika betänkanden, och lyft villkoren för kvinnliga hushållsarbetare i EU.
Men vi har forfarande en lång väg att gå. Flera högerregeringar har till exempel stoppat EU:s ratificering av Istanbulkonventionen, den mest omfattande internationella konventionen mot våld mot kvinnor. Det har de gjort med en tydlig homofobisk och transfobisk agenda. Pensions-och lönegapet är fortfarande mycket stort (40 respektive 16 procent) och kvinnors ekonomiska självbestämmande motarbetas. Aborträtten hotas ständigt. Dessutom slår klimatorättvisan hårdast mot kvinnor, som har de minsta ekologiska fotavtrycken.
Vi vänsterfeminister har en viktig uppgift framöver. Vi måste organisera oss och skapa en verklig motvikt till högerns dystopiska och patriarkala dagordning. Den feministiska kampen tar aldrig paus. Jag vet att vi är många redan, men låt oss växa ännu starkare. Den feministiska framtiden skapar vi tillsammans!
