Mindre än hälften av de som sökte beviljades ekonomisk ersättning för vanvård i fosterhem och på institution efter den statliga Vanvårdsutredningen som 2011 föreslog att staten skulle ge ett erkännande till de som farit illa i samhällets vård. Förslaget tillmötesgicks, men det var bara i de, enligt Ersättningsnämnden, mest väldokumenterade och detaljerade fallen som den ekonomiska ersättning på 250 000 kronor utgick.
En fjärdedel av besluten i de 5 285 inkomna ansökningarna har granskats av forskare vid Linköpings universitet. Johanna Sköld, Bengt Sandin och Johanna Schiratzki ville veta på vilka grunder ersättningsnämnden nekade ersättning samt hur nämnden bedömde de sökandes berättelser. De flesta avslagen motiverades med att vanvården inte ansågs allvarlig nog. Enligt forskarna finns dessutom en inkonsekvens, och därmed en rättsosäkerhet, i bedömningarna.
Det som skulle bli en upprättelse blev en besvikelse för många. Att bara 46 procent av de som sökte ersättning fick det sticker ut i jämförelse med ersättningssystem i andra länder, enligt forskarna.
– Statens tanke var att säga ”vi erkänner att det ni blev utsatta för är fel, och vi tar avstånd från det”. Då blir det problematiskt när hälften av de som sökt inte får detta erkännande. För den enskilda individen är det en tragedi. Vi ville undersöka varför så få fick ett erkännande och därmed förutsättningar för upprättelse, säger Johanna Sköld, som är professor på Tema barn vid Linköpings universitet och tidigare utredningssekreterare i den statliga Vanvårdsutredningen.
Resultatet av granskningen har publicerats i Scandinavian journal of history. Forskarna kommer bland annat fram till att vad som var allvarligt bedömdes utifrån vad som ansågs vara normal uppfostran vid tidpunkten för händelserna, samt hur långvarig vanvården var: ”Det gällde alltså för de sökande att bevisa att den vanvård de utsatts för var utöver det normala på den tiden, utan att veta vad ersättningsnämnden klassade som normalt.”
Kroppslig bestraffning, till exempel, betraktades av ersättningsnämnden som något för den tiden normalt. Komplicerade bedömningskrav i kombination med att de sökande under processen inte erbjöds juridiskt ombud, svårigheter att få fram bevisning och att nämndens beslut inte gick att överklaga tillhör de hinder som forskarna identifierat.
