”En gång i tiden var det feministiskt att påpeka att familjen utgör den främsta grunden för kvinnors förtryck”, konstaterar historikern Sara Edenheim och problematiserar en feminism som ensidigt fokuserar på kvinnors rättigheter i familjen medan andra delar av välfärdssamhället monteras ner.
I en debattartikel i Aftonbladet vill socialminister Annika Strandhäll sälja in socialdemokraternas så kallade Familjevecka som en del i ett feministiskt jämställdhetsarbete. Hon utgår från att det finns ett självklart samband mellan jämställdhet och födelsetal i just Sverige: ett högt födelsetal tyder på hög jämställdhet och vise versa.
Att ”skapa världens bästa land för barnfamiljer” är enligt Strandhäll förenligt med att skapa världens mest jämställda land. Hon är inte ensam om denna sammankoppling; även svensk feministisk forskning har under lång tid dominerats av samma argument. Jämställdhet har helt begränsats till frågan hur ”vi” ska kunna få ihop arbete och familj. Det är därför exempelvis en utredning rörande jämställdhet i arbetslivet inte leder till någon annan faktiskt förändring än en utökad föräldraförsäkring, inte till en lagstiftning om lika löner eller juridiskt bindande krav på förbättrade villkor inom kvinnodominerade yrken. Utgångspunkten verkar helt enkelt vara att det offentliga livet ska anpassa sig till det privatas behov, utan att det privata i sin tur behöver förändras eller att uppdelningen privat och offentligt ifrågasätts.
Ända sedan 1970-talet har utgångsläget inom svensk mainstream-feminism varit att göra det möjligt för kvinnor att kombinera barn med arbete. Ur ett samhällshistoriskt perspektiv är detta inte en slump; ett samhälle i tillväxt behöver både arbetskraft nu (fler kvinnor i arbetslivet) och framtida arbetskraft (födda barn); denna svåra ekvation löste den svenska välfärdsstaten till stor del genom att paketera dessa reformer som feministiska; det är exakt detta paket som Strandhäll tycker Sverige bör sprida över världen: ”Det är ett exempel på vår feministiska utrikespolitik” menar hon till och med.
Bland en del nutida feminister har en extra twist tillkommit. Nyliberalismens krav på arbete definieras där som ett hot mot familjen och möjligheten att kunna ta hand om och själv uppfostra sina barn. Kollektiva institutioner för barnuppfostran ses här som närmast hotfulla. Denna feministiska arbetskritik glömmer dock ofta att bidra med en lika feministisk familjekritik. Vanligen tas förskola och rut-avdrag upp som exempel på nyliberala reformer ägnade att få medelklasskvinnor att arbeta mer, men ofta nämns inte den generösa föräldraförsäkringen och att det är den, snarare än övriga reformer, som gett upphov till de höga födelsetalen, men även till deltidsarbetande kvinnor.
Målet har blivit att skydda familjen från nyliberalismens krav på arbetslivet, som om nyliberalismen enbart påverkar denna del av människors liv. Kvinnor – och män – som väljer att vara hemma bör inte, menar dessa feminister, skambeläggas – deras val ska snarare ses som ett sorts radikalt ställningstagande mot nyliberalismen. Jämställdheten bakom de stängda familjedörrarna är alltså det enda som feminismen behöver sträva mot och det som det offentliga bör anpassa sig efter och politiken tillgodose.
För människor utan barn, eller med vuxna barn, återfinns få reformer trots att de arbetar under exakt samma nyliberala förutsättningar. Det är utifrån det som kritiken mot nyliberalismen visar sig vara ensidigt formulerad och i princip enbart utgör ett försvar för familjen – inte människan. Ur vänstersynpunkt är det även en underlig prioritering av en specifik och klassöverskridande livsstil som trots allt måste ses som helt frivillig i vår del av världen.
Det har också visat sig att det i huvudsak är den redan bemedlade medelklassens barnfamiljer som kan använda sig av alla reformer fullt ut. Det är där som den feministiska hemmaföräldern också återfinns: de som de facto skambeläggs är arbetarklassmamman som arbetar för att hon måste (eller, gud förbjude, för att hon vill) och därför inte kan hämta på dagis förrän klockan 17, samt den lågutbildade, ofta rasifierade, kvinna som inte förmodas ha gjort det ”informerade val” som medelklassens hemmamammor antas ha gjort, fast de rent praktiskt gör exakt samma sak.
Men som ett par brittiska feminister noterade redan 1982 i boken The anti-social family kan idén att människor mår dåligt privat för att de är alienerade i förhållande till arbetet dölja att familjen faktiskt också får människor, främst kvinnor, att må dåligt. Sociologerna Michèle Barret och Mary McIntoch menar att våra arbetsförhållanden självklart påverkar vår hälsa, men att ett ensidigt fokus på detta riskerar att förleda oss att tro att feminismen bör stödja familjelivet istället (Barret/McIntosh 1982). I dag står vi också mycket riktigt med den besynnerliga situationen att familjen åtnjuter enormt stöd både från konservativt håll och feministiskt.
När Ungerns premiärminister Viktor Orbán vill att ungerska kvinnor föder fler barn, är det Sveriges nivåer han ser upp till. Hans metoder är repressiva (skattelättnad för kvinnor med många barn, etcetera), men vad Strandhäll glömmer nämna i sin artikel är att målet är detsamma: en säkrad reproduktion av inhemsk arbetskraft.
Orbán lägger så klart stor vikt på just ”inhemsk” då han styr utifrån en uttalat rasistisk och nationalistiskt ideologi, men så argumenterade även paret Myrdal för utökad barnomsorg på 1930-talet. För de rasbiologiska inslagen har Myrdals med rätta blivit kritiserade, men minnet är tydligen ändå väldigt kort i vår samtid för argumentet att ”svenska kvinnor behöver föda fler barn” visar titt som tätt sitt fula tryne.
Men det har inte alltid varit så här. Dels har andelen kvinnor som föder barn i Sverige ökat drastiskt de senaste 100 åren. Ja, det är sant. Man uppskattar att ungefär var fjärde kvinna aldrig födde barn i det agrara Sverige, medan samma siffra i dag är knappt 14 procent.
Det berodde så klart bland annat på att enbart gifta par anmodades skaffa barn och att ha barn utanför äktenskapet var skambelagt. Men det innebär rent praktiskt att ett stort antal kvinnor historiskt sett har levt helt andra liv än vad dagens familjefeminister ens skulle räkna som ett fullödigt liv och därför verkar göra sitt bästa för att reformera bort: målet är ju att alla kvinnor ska kunna kombinera familj och arbete.
Det innebär även att staten uppenbarligen har en lång tradition av att reglera reproduktionen och att dagens låga antal barnfria kvinnor handlar om att staten uppmuntrar till allmänt barnafödande. Det är inte lite ironiskt – kanske till och med högst betänkligt – att detta sker samtidigt som klimatkrisen orsakats och förvärras av överbefolkning. Och samtidigt som många unga människor på flykt mer än gärna hade tagit möjligheten att få bo i Sverige och bidragit betydligt snabbare och mer effektivt till skatteintäkterna än vad fler nyfödda barn skulle göra (i genomsnitt 8 år jämfört med ca 19-25 år för nyfödda).
Men det är inte enbart dessa historiska och globala perspektiv som saknas inom en del av svensk feministisk forskning och jämställdhetspolitik; då progressiva tror sig komma undan konservatismens fällor genom att ha en bred definition av familj – självklart inkluderas numera även ”stjärnfamiljerna” – återfinns inte heller något motstånd. En gång i tiden var det feministiskt att påpeka att familjen utgör den främsta grunden för kvinnors förtryck.
Feminismen innebar en radikal kritik mot äktenskap, barnafödande och kärnfamiljen. Inte enbart för att det var svårt att leva jämställt inom en traditionell familjeform, utan även för att familjen som institution sågs som ett hinder för riktig samhällsförändring. Inget av detta kritiseras i någon större utsträckning i dag; i alla fall inte om vi inkluderar stjärnfamiljen i kärnfamiljen (vilket vi som sagt gör).
Är det kanske så att föräldrareformerna har löst alla problem och att den feministiska kritiken mot familjen därför inte längre är nödvändig? Det står rätt klart att så inte är fallet: kvinnors löner är fortfarande lägre, arbetsvillkoren är sämre inom kvinnodominerade yrken, kvinnor tar ut cirka 70 procent av föräldraledigheten och män tar främst ut sin del när barnen är äldre och under sommaren, och det åligger fortfarande huvudsakligen kvinnor att sköta ”livspusslet” i en heterosexuell relation, för att inte tala om våldet mot kvinnor som kvarstår trots (eller på grund av) familjefeminismens ideal.
Men varför kämpar då så många feminister för fler reformer som gynnar denna familjeinstitution istället för att ifrågasätta dess nödvändighet? Familjefeminister kan sätta upp bilder på Emma Goldman på väggen, men att faktiskt försöka leva som hon lär är inte ens en tanke. Förmodligen beror det dels på att de helt enkelt inte vill leva utan en familj – som Barret och McIntoch påpekar: att ha familj är populärt och utgör ett högst rationellt val. Det är därför familjen är en av de mest ideologiska samhällsinstitutioner som någonsin funnits (och då har den ändå inte funnits i mer än ca 200 år). Men också dels för att det är svårt i vår samtid att leva utanför denna samhällsinstitution.
Det sorgliga är kanske att familjefeminismen har satt ribban så lågt; hur i hela fridens namn blev möjligheten att ha en familj och arbeta samtidigt det dominerande feministiska livsmålet? Vad hände med drömmen om ett eget rum? Om ett upplösande av det offentliga och det privata? Om möjligheten att ses som en fullvärdig medlem av samhället även om man inte reproducerar sig? Om det egna arbetet som givande och utvecklande (och de självklara krav på bättre arbetsvillkor som borde följa på det)? Om en fritid utanför släktens privata sfär?
Det ensidiga fokuset på kvinnors rättigheter inom familjen verkar nästan ha fått feminismen att bli ett medel för det nyliberala målet att få medborgare att rikta sig inåt istället för utåt, att tänka på sig själv istället för kollektivt, att göra oss alla frivilligt beroende av familjens stöd när andra delar av välfärden försvinner.
För samtidigt som i princip alla andra delar av välfärdssamhället monterats ner och privatiserats de senaste 20 åren så har föräldrarättigheterna inte bara kvarstått utan till och med utökats i Sverige. Som en sorts muta till (delar av) folket, men kanske också som ett sätt att förbereda oss på det som komma skall utan att klaga: den totala frånvaron av välfärd och ett totalt beroende av familjen för vård och omsorg.
Familjen kommer då helt och hållet avgöra din framtid och både patriarkatet och klassamhället kan göra en storartad återkomst. Kanske att det är familjen som har ersatt religionen som ett opium för folket? Och kanske feminister och politiker som uttalar sig i familjens namn bör ta det i beaktande?
