”Vi ska inte ha folkdomstolar i Sverige, inte heller utfrysning eller brännmärkning av de män som inte har åtalats för att ha utövat våld. Men vi ska ha folklig resning.” Karen Austin om vad som förändrats, och vad som återstår att förändra sedan 1996, året då Josefin Nilsson slogs sönder.
”Dramaten befinner sig mitt i ett tumultartat chefsbyte vintern 1996 när första smockan delas ut.” Journalisten Thomas Sjöberg skriver om krisen och konflikterna mellan skådespelarna men ingen tidning vill ge ut artikeln.
Sjöberg skriver om ett, som han själv benämner det, ”våldsamt relationsdrama fullkomligt indränkt i alkohol”.
Mer ur artikeln:
”Bråket mellan skådespelaren och artisten rasar vidare. Den 24 och 25 januari knuffar han och sparkar han och tar struptag på henne. I sin telefonsvarare hör hon hur han far ut i rena hotelser.”
”Ingrid Dahlberg har hunnit vara teaterchef i en knapp månad då skådespelaren gör sig skyldig till brott mot det besöksförbud han ålagts.”
”I april faller domen mot slagskämpen på krogen för misshandel och rattfylleri som innebär skyddstillsyn och övervakning i ett år med särskild behandlingsplan för alkoholmissbruket samt dagsböter. Två gånger i veckan måste han lämna blåsprov – på Dramaten.” (Han går alltså som vanligt till sitt jobb varje dag.)
Andra begrepp som används i artikeln – förutom ”relationsdrama”, ”bråket” och ”slagskämpen” – är ”unga hetsporrar” och ”levt rövare på krogar”. Artikeln var så pass kontroversiell så den publicerades aldrig. Ändå läser jag en daterad och för tiden typisk text.
Jag har under mer än tio år arbetat med frågor som rör mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp och att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck och ser att mycket har hänt trots allt. I dag används inte begrepp som ”bråkstakar” som om det handlade om ett slagsmål där alla är lika goda kålsupare. I dag har vi hyllmeter med kunskap om våld i nära relationer.
Förståelsen att det främst är män som utövar våld och att det krävs en maktanalys och genusförändrad attityd och förståelse för att kunna göra skillnad är självklar i dag för de yrkesverksamma som arbetar med frågorna. Den som relativiserar våldets mekanismer och orsaker med påståenden som att ”alla män slåss väl inte” eller ”det är alltid två som träter” kan räkna med motargument. Det stämmer att inte alla män använder våld men de facto är det männen som står för våldet. Ungefär 90 procent av fallen. Den kunskapen ligger till grund för att göra rätt insatser.
Jag minns skriverierna om ”bråken” på Dramaten. Vi var många som kände till dem. Det var ingen nyhet vem som torterade Josefin Nilsson, att han är våldsam och att han våldförde sig på kvinnor och andra män. Omfattningen av våldet var kanske inte känt men att det ägde rum är ingen nyhet. Det som är nytt är att det skrivs annorlunda om våldsamma män i dag och reaktionerna skiljer sig jämfört med då.
Från 2006 fram till i dag har regeringar gjort miljardsatsningar för att förhindra våld i nära relationer. Det har genomförts regeringsuppdrag i form av utredningar, utbildningar och vägledningar har tagits fram. Flera myndigheter som Polisen, Kriminalvården, Socialstyrelsen, Skolverket, Brottsförebyggande rådet (Brå), med flera, har fått omfattande uppdrag som handlar om att arbeta med metoder för att upptäcka våld, rutiner för att hänvisa vidare och lagföra våldet. Gemensamma mål och gemensam förståelse kring varför män använder våld och hur samverkan med kommuner och civilsamhället bör ske finns i dag. Det fanns inte vintern 1996.
Vintern 1996 var jag gravid. Minns att jag tänkte att jag valt en partner som aldrig skulle slå mig. Då trodde jag att de männen som använde våld var psykopater och att man ser det på dem. Vid den tiden tänkte jag och mina vänner att kvinnor som valde våldsamma män var svaga kvinnor med dåligt självförtroende.
I dag har jag kunskap om mäns våld och när jag såg dokumentären om Josefin Nilsson så kunde jag nästan känna sparkarna på min höggravida mage. De sparkar och slag som Josefin Nilsson fick riktade mot sig hade kunnat vara mot min mage. Den terrorn och tortyren som hon fick genomleva hade vilken kvinna som helst kunnat erfara. Hon kunde därför inte ha vetat att ingen vet vilken man det är som använder våld eller inte.
Folkanstormingen och vreden som utspelat sig i sociala medier efter dokumentären om Josefin Nilssons död är ett friskhetstecken. Den har föregåtts av en kunskapsförskjutning och en revolution – #metoo heter den. Vi är många som önskar att Josefin Nilsson hade fått uppleva denna rättmätiga ilska. Att samhället inte längre accepterar att det såg ut som det gjorde den där vintern 1996 är i grunden bra.
Däremot har våldet inte minskat. Enligt Brå har mäns dödliga våld mot kvinnor mer än fördubblats. 22 kvinnor mördades under 2018 jämfört med 10 kvinnor 2017. Anmälningarna har också ökat, men det kan beror på att fler kvinnor i dag känner mindre skam och anmäler mer.
Det finns ett fåtal individer som upprörs mer över att vissa män döms oskyldigt via nätet än det faktum att kvinnor slås sönder och samman utan konsekvenser. Vi ska inte ha folkdomstolar i Sverige, inte heller utfrysning eller brännmärkning av de män som inte har åtalats för att ha utövat våld. Men vi ska ha folklig resning.
Det är genom civilkurage, protester och organisering som attitydförändringar äger rum. Uppror ledde till ny samtyckeslagstiftning, kriminalisering av tvångsäktenskap och lagen mot barnaga. Kvinnojourernas envetna och långsiktiga kamp har lett till att vi i dag pratar om våld i nära relationer och mäns våld på ett mer kunnigt och initierat sätt. Polisen har utbildats i hela landet om hur de ska agera när våldet äger rum i en villa eller i en lägenhet. Socialtjänsten och sjukvårdspersonal har rutiner för hur de ska ställa frågor om våld har förekommit och skolans personal ska veta vart de ska ringa om ett barn mår dåligt för att hen har bevittnat våld.
Artikeln som inte publicerades 1996, året när Josefin Nilsson slogs sönder och samman, hade kunnat publicerats i dag fast med ett annat språk och ilskan hade varit som en tsunami.
