Själv tränar han på att vara vad han kallar ”en jobbig jävel” på jobbet, och skulle gärna se att fler män tog ett större personligt ansvar.

– Jag har märkt att de flesta som säger ifrån inte är män. Våra röster behövs.

Tillsammans med författarna Mats Söderlund och Patrik Lundberg samt skådespelaren Alexander Karim deltog Atilla Yoldas i organisationen Mäns stormöte #eftermetoo på Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Hanna Navier från Män ledde samtalet, och började med att fråga hur panelen tänkte när #metoo först spreds över världen?

Patrik Lundberg säger att han inte blev förvånad över vare sig spridning eller innehåll men däremot på reaktionerna.

– Våren innan #metoo hade Aftonbladet, där jag arbetade, en kampanj som liknande #metoo där jag bland andra skrev om upplevelser från högstadiet och gymnasiet som var sådana som sedan kom fram i #metoo.

Aftonbladets kampanj fick stor spridning men ledde inte till någon allmän diskussion om mäns beteende eller omfattningen av sexuella övergrepp. Däremot fick Patrik Lundberg personligen motta hatmejl av andra män och anklagades för att sprida lögner.

– Det vara bara jag som varit ett svin, jag och alla invandrare. Så den kampanjen fick aldrig den effekt jag hoppats på.

Även Atilla Yoldas reagerade starkt på motståndet mot #metoo bland män.

– Istället för att rannsaka sig själva och de destruktiva mansnormerna blev män defensiva och tog det som personliga påhopp eller drog iväg på rasistiska sidospår.

Mats Söderlund upplevde #metoo som en energiboost, och att effekten var omedelbar.

– Jag började prata med andra män på ett helt annat sätt än tidigare, inte alla män höll jag på att säga, men många män, och många verkade förstå att det fanns något de inte visste om att de inte visste. Så det var ett första steg.

För Alexander Karim var #metoo också i första hand positivt, samtidigt som det manade till självrannsakan.

– Som man kände man ju direkt att vad har jag varit delaktig i? Vilka skämt har jag dragit? Visst har jag varit en del av problemet och det var ett viktigt uppvaknande tycker jag.

”Inte konstigt att känna sig som ett svin”

Mats Söderlund menar att det egentligen inte är konstigt att det finns mycket motstånd, och att det säkerligen kommer återkomma då och då.

– Män känner sig personligt utpekade och anklagade för att vi vet att vi är en del av problemet. Och då är det inte så konstigt om man känner sig som ett svin när diskussionen kommer upp. Den här problematiska maskuliniteten är en del av vår identitet, och det är svårt att närma sig den utan att hamna i skuldfällan.

Patrik Lundberg instämmer men menar också att män, som exempelvis de i panelen, som bekräftar kvinnors upplevelser, uppfattas som svikare av stora grupper av män.

– Kan de inte diskreditera det man säger försöker de diskreditera en som person istället. När jag skrev om det här var det jättemånga män som försökte gräva fram vad jag gjort för att få mig att framstå som mindre trovärdig.

Alexander Karim framhäver vikten av retorik och att väga sina ord på guldvåg, och drar paralleller till rasfrågor.

– Att säga att alla vita är rasister kommer inte starta en givande diskussion, lika lite som att säga att alla män är svin kommer göra det.

Att peka på att vi som samhälle har ett strukturellt problem menar Alexander Karim är ett bättre sätt att få män med sig.

– Många av männen som hoppade på mig var såhär, som att du aldrig gjort något, men jag har gjort massor, jag har problem, du har problem, låt oss fixa det tillsammans.

En andra våg

Hanna Navier berättar om den Sifo-undersökning som Män tog fram ett år efter #metoo som visar att det enbart är 5 procent av svenska män som rannsakat sig själva trots att 79 procent anser att #metoo varit positivt för jämställdheten i Sverige.

Inom filmbranschen menar Alexander Karim att filmen om Josefin Nilsson, Älska mig för den jag är, var helt avgörande.

– Det som började som ett raljerande, att nu får man väl inte ens skaka hand med dig… blev till att folk beter sig på ett helt annat sätt, det är som natt och dag, det är en helt annan jargong än tidigare. Inte så att problemet är löst, men det är många steg i rätt riktning.

Inom kultursfären tror Alexander Karim därför att siffran som rannsakat sig själva sannolikt är mycket större än 5 procent men att han tror samtidigt att i hans gamla hemtrakter (Eslöv, reds anm.) skulle 5 procent vara en hög siffra.

Inom författarbranschen menar Mats Söderlund och Patrik Lundberg att det både gått framåt och samtidigt stått still.

– De flesta jag träffat har nog frågat sig hur har jag betett mig? Men sedan ska man ju förstå hur det fungerar i ett större sammanhang. Det handlar nog inte om ovilja utan om (o)kunskap, att förstå hur mina kommentarer, gester och beslut landar och passar in i ett mönster, säger Mats Söderlund.

På samma gång kan Patrik Lundberg berätta att när Författarförbundet bjöd in till samtal under #metoo-hösten kom nästan bara kvinnor.

– Och många, inte alla, men många av de män som kom ville prata om rättssäkerhet, pressetik och allt annat som inte hade med grundproblemet att göra.

Atilla Yoldas menar att det är tydligt att män, både inom journalistbranschen och i samhället i stort, inte kan se att de är en del av problemet och exemplifierar med snacket kring sexistiska skämt.

– Många män vägrar att se hur det hänger ihop, att sexistiska skämt och tafsande längst ner i våldspyramiden är kopplat till det grova sexuella våldet i toppen. Du kanske inte tagit ett steg uppåt i pyramiden men du underlättar för andra att göra det när du inte säger ifrån. Då är du med och bygger upp en machokultur.

Eget ansvar

Samtliga i panelen är överens om att en viktig del av vägen framåt handlar om att våga vara jobbig.

– När man har någon form av makt, för det är det som är grunden, då ska man utnyttja den och vara besvärlig, och det kommer respekteras. Dessutom är det roligt att vara en jobbig jävel, säger Alexander Karim.

Själv skrev han ett öppet brev till sin bransch efter att ha sett filmen om Josefin Nilsson där han förklarade att han tänkte tacka nej ”till projekt med alla gubbslem och skitstövlar” och uppmanade sina kollegor att göra detsamma.

Som mångårig ordförande i Författarförbundet anammade Mats Söderlund vad han kallar en ”banal strategi”.

– När det var dags att föreslå namn till ett stipendium eller någon nämnd eller liknande hade jag alltid fem kvinnonamn färdiga för annars skulle diskussionen inte ens komma upp, det var bara mansnamn som föreslogs.

Han konstaterar också att både män och kvinnor tyckte han var pinsam många gånger, när han reagerade på ”skämt” och sa ifrån.

– Vi är ju alla inbäddade i kulturerna, normerna och mönstren, men även om det är så har vi män ett mycket större ansvar för det är vi som sitter på makten, säger Mats Söderlund.