”Jag har tre kulturer”, sa Nina Bouraoui nyligen i det franska tv-programmet La grande librairie, ”jag har den algeriska kulturen, jag har den franska kulturen och jag har den homosexuella kulturen.” Med sin nya roman Alla människor har av naturen ett begär att få veta återvänder Bouraoui till den självbiografiska berättelsen, där hon borrar i sitt eget och sina föräldrars förflutna.

I korta episoder berättar Bouraoui växelvis om barndomsminnen, om familjehemligheter och om strävan att som artonåring i mitten av åttiotalet få bli till på Paris lesbiska klubbar. Det är en roman om att minnas och att berätta sig själv lika mycket som om att tysta, tystna och hemlighålla. För i moderns historia finns flera övergrepp, ett som mycket ung och ett i vuxen ålder, som hon aldrig fått erkänt och aldrig pratar om. Det manliga våldet och rasismen finns hela tiden i berättelsernas utkanter.

Det är klubbarna i Paris som utgör romanens kronologiska ryggrad. Hon är skamfylld men helt utan tvekan, fullkomligt medveten om att skammen kommer utifrån. Hon försöker skilja på sitt juridikstuderande dagjag och sitt lesbiska nattjag; hon lämnar aldrig ut sitt rätta telefonnummer eller namn till någon på klubben Kat, hon ser till att ingen följer henne hem och får se var hon bor.

Det är en splittring eller snarare dubbelhet som genomsyrar hela boken. Som dotter till en fransk kvinna och en algerisk man tillåts hon aldrig bli varken eller, men att välja ett land skulle ändå vara att svika föräldrarna. Och det är tanken att man skulle behöva välja bort för att höra till, oavsett om det handlar om kön eller sexualitet, nationalitet eller kultur, de smärtsamma eller de ljuva minnena, som Bouraoui sida för sida fördriver.

Nina Bouraoui har ett fantastiskt språk, hennes långa meningar kan verka tygellöst flödande men hon berättar aldrig för mycket eller för lite. Balanserat, och så vidare. I Mina onda tankar från 2006 flödade meningarna ibland över sidor i en roman som formade sig till ett oavkortat tankeflöde och fritt associerande. Precis som Dockan Bella och Pojkflickan behandlar samma teman: rasismen och homofobin, de mångdubbla identiteterna som skapas av motståndet och hemmahörandet i mellanrummen.

I Alla människor har av naturen ett begär att få veta är språket mer återhållet och ännu mer effektiv använt än tidigare. Små korta episoder, till synes slumpmässiga, får efterhand mening i ljuset av andra berättelser när moderns historia vävs ihop med minnena från barndomen och ges en ny mening i ljuset av i Parisnätterna. De långa meningarna som driver upp intensiteten återfinns på bara några meningsfulla ställen, där de gestaltar omöjligheten i att hålla tyst om det som ännu inte kan sägas.

Även om Bouraoui återvänder till samma stoff i sina självbiografiska romaner – mycket känns igen från ovan nämnda böcker – har hon en förmåga att göra det nytt. Det är berättandet som formar människan under de där åren i mitten av åttiotalet. Istället för att plugga börjar hon skriva om kvinnorna hon skulle kunna förälska sig i: ”Jag förverkligar mina drömmar genom att skriva dem – jag diktar på så vis ihop åtskilliga kärleksförbindelser åt mig och övervinner min rädsla för kvinnor och för det okända.”

På de sista sidorna har rubriken ”Bli till” ersatts med ett slutgiltigt och försonande ”Finnas till”, och det är med kärleken och åtrån till Nathalie som den rotlösa berättaren hittar hem, genom att minnas utan att välja bort eller tysta ner det som gör ont:

”Natten räcker inte till för att dölja dagen och dagen täcker inte över natten, allt är i omlopp och blandas, allt uppenbarar och motsäger sig, allt korresponderar och kolliderar, orden är vilda fåglar.” Det är en försoning som inte slätar över eller gömmer det svåra.