Joy Onyesoh är grundare och
ordförande för Internationella
kvinnoförbundet för fred och
frihet (WILPF) Nigeria. I maj
valdes hon till ordförande för
WILPF International, under den
första kongress som hölls på
afrikansk mark och efter fyra år
som vice ordförande och medlem
sedan 2007.

Passionen för kvinnors rättigheter
går längre tillbaka än så.
Vid sidan av yrket som forskare
inom tillämpad kemi, startade
hon kvinnogrupper i syfte att
hjälpa kvinnor att hitta sin röst
och använda den för att påverka
samhället. Kanske spelar det
roll att Joy Onyesoh, växte upp
som enda flicka i en igbo-talande
familj i Lagos, sydvästra Nigeria,
och att föräldrarna inte gjorde
någon skillnad mellan henne och
bröderna till exempel när det
gäller hushållsuppgifter.

– När jag diskuterade med
vänner var det inte samma sak.
Det fanns vissa könsroller reserverade
för kvinnor och det var ett
samtalsämne för oss då, pojkar
och unga flickor. De brukade säga
saker som ”ånej, du är en flicka,
du borde inte sitta si, du borde
inte göra så” och jag blev nyfiken
– varför borde vi inte det? Jag
tror det var så aktivismen inom
mig började komma ut, gradvis.

Det finns en växande medvetenhet om att kvinnors frånvaro vid fredsförhandlingar och i säkerhetspolitiska sammanhang skadar möjligheterna till en hållbar fred, något som bekräftats av forskning och betonats i ett flertal av säkerhetsrådets resolutioner de senaste 20 åren med 1325 som utgångspunkt. Hur skulle du beskriva läget för kvinnor, fred och säkerhet just nu?

– Globalt har vi gjort stora framsteg, men tittar vi på de olika kontexterna har vi fortfarande mycket arbete kvar. I min egen kontext, Nigeria, befinner vi oss på en rekordlåg nivå och möter en hel del bakslag just nu med kriminalisering av kvinnor och flickor, och ökat sexuellt och könsrelaterat våld. Överenskommelserna mellan länderna behöver gå mycket längre än deklarationer och tillägg till resolutioner eller konventioner. Även om debatten håller på att nå ett crescendo, där den gångbara valutan är att lyfta kvinnors inkludering och främjandet av kvinnors rättigheter, saknas i många länder den politiska viljan att gå från direktiv till faktisk handling. Det gapet är allvarligt och behöver överbryggas.

– Det är därför jag också säger att det inte går att skilja den här frågan från korruption och vanstyre. Om vi hade ett inkluderande styrsystem skulle det faktiskt hantera alla medborgares behov och inte diskriminera för att någon är man eller kvinna eller vilken form av stöd de behöver. Även ett system designat för att ta hänsyn hänsyn till att vi har en befolkning med mångfald, skulle svara mot kvinnors och mäns behov. Men vi hålls helt utanför på grund av vanstyre och det konservativa perspektivet att vi tillhör hemmets sfär och inte offentligheten.

– Jag tror att det är en reaktion
på opinionsbildningen och det utökade utrymmet för kvinnors
deltagande. När de blir förvirrade
och inte vet hur de ska hantera
den växande medvetenheten om
kvinnors rättigheter börjar de
tillgripa medeltida attityder för
att klämma åt kvinnor och flickor.
Även utanför religiösa rum används
religion nu som ett verktyg
för att begränsa människor,
begränsa människors rättigheter.
För mig är det oroande men också
en möjlighet för kvinnorättsaktivister
att utöka diskussionsutrymmet.
Det är enda sättet vi kan
ändra kulturer, skifta strukturer:
Vi måste fortsätta se till att våra
röster hörs.

Vad säger du till de som håller
med om att kvinnors frihet är ett
hot mot familjer?

– Det är på grund av det närsynta
perspektivet att kvinnor är
ensamt ansvariga för familjens
välfärd som familjer inte fungerar.
Vi kan inte förvänta oss att
familjer ska hålla samman om
vi förväntar oss att kvinnor ska
göra allt arbete. Det visar bara att
systemet, så som det ser ut, inte
är hållbart. Det betyder att män
måste kliva fram starkt, kvinnor
måste kliva fram starkt och båda
måste ha frihet att vara den de
behöver vara. Först och främst är
kvinnan en människa. Mannen är
en människa. Ingen är underordnad
den andra.

En stor seger för kvinnorörelsen
är kärnvapenförbudet som
antogs av FN 2017. Den svenska
regeringen har bestämt sig för
att inte ratificera den. Vad är din
kommentar?

– Först ska jag säga att jag är
chockad, för Sverige har alltid
tagit en ledande roll i kampen för
ett inkluderande samhälle, och
särskilt den feministiska agendan.
Och jag vill vädja till dem att
ompröva ställningstagandet. Det
skulle visa att de är engagerade
för världsfred och att de lever som
de lär. Sverige behöver se bortom
sina egna intressen och inse effekterna
på den globala scenen av att
inte ratificera.

– Även om Sverige tror att det
finns alternativa vägar, borde det
här vara en av vägarna. Om alla
vi som inte har kärnvapen kan
stå tillsammans som en röst kan
vi hoppas på ett beslut om att
kärnvapen avskaffas.

I Sverige firas nu att kvinnor
haft rösträtt i 100 år. Ser du
något samband mellan kvinnors
rösträtt och strävan efter hållbar
fred?

– Rösträtten är faktiskt tätt
sammanlänkad med fred och
jämlikhet. För mig, som lever i
ett land där val driver på våldsam
konflikt, är det något monumentalt
att ha haft rösträtt i hundra
år. I Nigeria fick kvinnor rösträtt
först på sjuttiotalet, men har vi
utrymme att utöva den rätten,
nej! För det mesta inte, på grund
av våld, exkludering, korruption
och dåligt ledarskap. Så när det
finns ett land med rösträtt sedan
hundra år och en miljö som gör
det möjligt för alla medborgare
oavsett kön, klass eller status att
verkställa den rätten, är det verkligen
något att fira, inte bara för
Sverige utan hela världen.