Jag började titta på SVT:s nya dokumentär Leva. Älska – om ett seniorboende för hbtq-personer i Stockholm, och jag fick gråt i halsen. Dokumentären inleds med en berättarröst som säger att ”Över hela jorden, sedan urminnes tider har människor haft behov av närhet, känt kärlek och attraktion till människor av samma kön. Det finns i naturen, det finns i vårt samhälle. Men stat, psykiatri och religiösa ledare har klassificerat, diagnosticerat och reglerat människor med lagar, makt och medel beroende på tidens tand. Och efter andra världskriget växte sexualmoralen och kärnfamiljen fram som starkt ideal.”

Du kanske tror att gråten i halsen handlar om själva orden som sägs men så god är jag inte, utan det är djupet av min utbildarsjäl som rörs till tårar – över enkelheten i dessa få meningar. Så går det tydligen att på under två minuter berätta om komplexa och känsliga frågor. Det är ett fantastiskt folkbildningshantverk som visas upp. Men så känner jag att tårarna visst även handlar om något annat. De handlar om bredden just nu på utbudet hos SVT som gäller hbtq-frågor. De har senaste året sänt nyhetsinslag som rört hbtq-personers villkor i olika delar av världen, inom idrotten och skolan.

Blod svett och tårar

På SVT Play kan vi se det hurtfriska programmet Tack gud jag är homo! Med glimten i ögat undersöker två flator lesbiska kulturen (obs: mestadels den vita urbana innerstadsvärlden) och det känns modernt, smalt och uppfriskande. Och så dokumentären En armé av älskande som är så viktig folkbildning. Borta är tv-tablån från 90-talet med antingen tystnad eller frågor som ”Varför blev du homo?”. Borta är också ”Vi har redan kört ett bögprogram, det får räcka”. Men så tänker du nu säkert på Uppdrag gransknings program Tranståget.

Kanske blev redaktionen provocerad av SVT:s utbud och ville göra något annat. Kanske ville de också dra sitt strå till stacken och så blev det tokigt. Hur som helst höll ju inte Uppdrag granskning den nivå som övriga SVT visat upp. Men jag rörs ändå till tårar över att bredden i utbudet faktiskt är ett resultat av mångas envisa kamp. Kamp som för många verkligen handlat om blod, svett och tårar.

Inte galet

Många har under lång tid arbetat för att flytta fram positionerna för hbtq-personer, men även för kvinnor generellt. Dessutom har detta gjorts med något så radikalt som normkritiska förhållningssätt. Jag minns hur jag för några år sedan väntade på motreaktionerna. Hur länge kan vi arbeta så här radikalt? Hur länge kan politiska majoriteter, oavsett färg, ge direktiv om normkritik? Hur länge kan myndigheter göra det? Hur länge kan aktörer ur civilsamhället få vara med och påverka så tydligt?

Och så kom reaktionerna på ledarsidorna, kopplat till kulturpolitik och muséer, för några år sedan – normkritiken var helt enkelt galen. Men det stannade mest vid kritik på ledarsidor och jag har insett något mycket viktigt: Vi ska aldrig gå på att det är radikaliteten och framstegen som är galet. Och det viktigaste av allt just nu: Vi ska aldrig gå på att det är framstegen som skapar ett läge där regnbågsdockor hängs upp i träden och aktivister hotas så de behöver lämna demokratiska rum. Fascisterna hade, oavsett feministisk och queer kamp, forcerat fram denna händelseutveckling.

Hur många gånger har vi inte fått höra att den svenska jämställdheten skapar backlash? Kvinnor tar utrymme på arbetsplatser och universitet och det är därför patriarkatet slår tillbaka och det sexuella våldet eskalerar. Eller så hör vi att: Ni kräver för mycket, ni borde ta det mer stegvis så vi alla hänger med.

Något att stå på

Gå aldrig på: Om ni väljer att synas eller provocerar så får ni stå ut med att bi nedslagna. Det här är ren bullshit eller alldeles för enkla och navelskådande förklaringar till förtryck och våld. Att kräva värdighet är aldrig extremt. Att kräva frihet från underordning är aldrig för mycket begärt. Att synas är livsavgörande. Dessutom är det så att runt om i hela världen förföljs och dödas hbtq-personer utan mer synlighet eller framflyttande av positioner.

Runt om i världen finns områden där kvinnor utsätts för oerhört mycket mer våld än i Sverige utan jämställda landvinningar. Och jag tänker på mannen som kom fram till mig i pausen på konferensen för 15 år sedan. Han ville poängtera hur viktigt det var att inte hamna i klädseldiskussioner, inte diskutera provokationer, när det gäller sexuellt våld. Han sa ”Vet du Sandra, i mitt hemland har alla kvinnor heltäckande kläder och de blir så våldtagna.”

Vi är många som kämpat länge och nått enorma framsteg på kort tid. Det är den basen vi nu utgår ifrån när fascister trycker emot. Fascister har över hela världen och i Sverige mobiliserat under lång tid mot kvinnor, queers och demokrati. Det är därför våldet eskalerar. Men vi har något att stå på – kunskaper, erfarenheter, landvinningar – och vi är många som aldrig kommer att sluta kämpa.